Du har kanske inte tänkt på det, men kyrkorglar följer många av oss genom livets alla faser. När vi döps, när vi firar skolavslutning och jul, när vi gifter oss och när vi dör, finns de där och förmedlar både glädje eller sorg.
En piporgel är en urkraft, ett väsen som gör kyrkorummet till en del av instrumentet, och som kan få även den mest ateistiske att häpna av mäktigheten som dånar ur piporna.
Att, som Anna von Hausswolff, inte bara omfamna detta instrument, utan också göra något helt nytt med det, är mycket speciellt.
Det var först på sin andra fullängdare Ceremony som Anna börjad använda kyrkorgel, men jag vill påstå att den funnits i tanken med ända sedan starten. När man i dag lyssnar på hennes första ep känns låtarna skrivna för större ljudbilder än de som fastnade på tejp då.
När Anna tog in kyrkorgeln än mer och trotsade ramarna på allvar började kvällstidningarna klaga på att hon var ”svår” och flera tycktillare kallade musiken för ”otäck”.
Ingen av dessa har fattat ett dyft av vad Anna von Hausswolff gör.
Vill man ha musik som passar fredagsmyset och afterbeachen är det bara att ta random artist av de tretton mediokra diton det går på dussinet.
Vill man i stället ha världsunik musik från en världsunik artist som skapat sin egen genre, ja då har man hittat alldeles rätt när man plockar upp Anna von Hausswolffs fjärde platta.
Dead Magic är ett album där vart och ett av spåren är ett eget verk. De fem följer förvisso en svartröd tråd, men är lika starka individuellt som tillsammans.
En del av detta är givetvis tack vare få låtar och väl tilltagen speltid, men under ytan finns svart på vitt. Det är egentligen inte låtar per se – det är kompositioner. Inget finns där av en slump och inget kan tas bort eller läggas till; det är fulländning från vaggan till graven.
Den största skillnaden mot orgeldrottningens tidigare alster är sången. Anna kontrollerar numera sin röst på ett magiskt sätt. Hon gnyr som ett skadat djur, hon sjunger som en ängel och hon vrålar som en demon.
Arrangemangen känns också mer vidlyftiga än förut, vilket sannolikt kan tillskrivas såväl Marmorkyrkan i Köpenhamn som producenten Randall Dunn.
Men hur låter det då? Stort, egensinnigt, stormande, omvälvande och alldeles fantastiskt! Att namedroppa andra artister känns passé när det gäller Anna von Hausswolff – hennes namn är synonymt med en unik kreativitet och genialisk kvalitet som inte behöver andras draghjälp.
Anna har valt att låta lyssnarna själva tolka de ämnen och syften som finns här och jag ska inte pracka på någon mina tolkningar, men plattan känns väldigt personlig.
De fem låtarna har alla fått mig att gå igenom hela känsloregistret och – vad kanske än viktigare är – fått mig att reflektera inte bara över musiken och texterna, utan även bortom dessa. När musik får en att göra det, är det något nästan obegripligt stort.
Almanackan har knappt börjat visa mars, men jag vågar ändå påstå att Dead Magic är en av årets allra bästa och viktigaste plattor. Kanske till och med en av decenniets.
[Pomperipossa/City Slang/Playground, 2 mars]