Amanda Wernes nya skiva Mörkare har varit en del av min vardag i ett par månader, musiken har stötts och blötts under alla möjliga förutsättningar, där mitt eget humör – påverkat av stress, rastlöshet och glädje – utgjort ramverk för upplevelsen. Det är givetvis helt naturligt att ens egen personlighet påverkar ens tolkning, men jag inbillar mig att det blir än mer påtagligt när musik präglas av sorgsenhet och uppgivenhet. En uppkäftig punklåt är mer endimensionell, men fungerar samtidigt under fler tillfällen – både på festen och som humörförstärkare.
Samtliga låtar på Mörkare genomsyras av svärta, vissa mer än andra, och ett sådant uttryck riskerar att avskärma lyssnaren. Jag har inget emot bäcksvart lyrik eller total ångest, men i dessa fall har musiken ett eget tonläge som gör att en fastnar. Det krävs med andra ord en hel del av den som vill skapa personlig och drabbande musik – och det får aldrig bli gymnasialt, urvattnat eller allt för likt befintliga influenser. Hur har Amanda lyckats på uppföljaren till förra årets Drömmar? En i raden av hyllade skivor.
Personligen fastnade jag aldrig för Drömmar, vars väna framtoning saknade gnistan och pondusen som existerade på Slowgolds föregående skivor. Albumet hade sina höjdpunkter, samtidigt kände jag att Amanda kunde utvecklas mer, ta några steg till och på så sätt bredda ljudbilden. Och på den punkten infriar 29-åringens femte album alla förväntningar.
Visserligen handlar det fortfarande om jordnära texter, med tillbakablickande inslag, där motsatsparen bräcklighet och styrka framträder om vartannat. Amandas röst har ett brett känsloregister. Öppningslåten “Verklighet” får symbolisera det nya; grundtonen känns modernare än tidigare – trots att ljudbilden är starkt förankrad i svunna tiders folkrock – och det känns självklart att låten premiärspelades på P3. Nu kommer nämnda kanal aldrig att spela “Verklighet” i sin fulla längd och det är givetvis synd och skam på en riktigt bra låt. Detta är nämligen Amandas bilåkaranthem.
Tempot och dunklet sänker sig snabbt i och med skivans förstasingel “Mörkare” (albumets andra spår). Slowgolds musik beskrivs ofta som drömsk prärierock och denna beskrivning överensstämmer med låtens ödsliga produktion, men det är något helt annat som griper tag och det är Amanda sätt att beskriva mellanmänsklighet och vardagsproblemen som vi alla ställs inför. Svärtan i vardagen. Slowgolds musik har inga ambitioner att vara kosmisk countryrock eller trendkänslig americana, och det är denna attityd som särskiljer Amandas musik från hennes mer ängsliga och listintresserade kollegor. Och det är därför som en inte känner sig avskärmad när mörkret sänker sig.
Jag imponeras av variationsrikedomen som sätter standaren på denna skiva och utan att skriva om riktlinjerna för americanatraditionen bildar låtarna en särpräglad enhet. Musiken är Amandas egen. Underbara “Ta mig hem” kan exempelvis beskrivas som förklädd postpunk, kantad av spöklik orgel och passande naturreferenser, som förankrar låten i ett bekant uttryck. Det är uppenbart att Amanda har gått in med fria tyglar när denna skiva spelades in och det har resulterat i ett album som förstärker Slowgolds position inom svensk alternativrock.
[Playground, 23 februari]
