MGMT – Little Dark Age

Andrew VanWyngarden och Ben Goldwasser bildade MGMT som The Management 2002 – bandnamnet förkortades i samband med duons officiella debut-EP Time To Pretend 2005 – men det dröjde till 2007 års debutalbum Oracular Spectacular innan det stora genombrottet (dessförinnan släpptes bland annat demoskivan Climbing To New Lows). Nu är Andrew och Ben framme vid sitt fjärde storbolagsalbum Little Dark Age och trots att det har gått 10 år sedan nämnda skiva väljer 99% av alla musikjournalister att återkoppla till hits som ”Kids” och ”Electric Feel” – inklusive undertecknad.

De flesta är överens om att MGMT gick vilse efter framgången, alternativt att de valde att bryta framgångsreceptet av egen vilja. Både Andrew och Ben har sagt att uppmärksamheten skapade problem, samtidigt visar karriären att de alltid gjort vad som fallit dem in, både före och efter genombrottet. Idag har ”Kids” 207 187 399 spelningar på Spotify och att försöka upprepa denna framgång vore givetvis idiotiskt. Och sanningen är att indiemusiken har en helt annan status idag än för 10 år sedan, vilket omöjliggör samma framgångsrecept. Vi ska vara glada att MGMT valde att utmana sig själva istället för att imitera sig själva – det har nämligen resulterat i ett utmärkt album.

Skivan öppnar dock med det svagaste kortet ”She Works Out Too Much” som är kul till en början, men som blir aningen tröttsam efter ett par lyssningar. Låten, vars inbjudande 80-talsproduktion sätter standarden för hela skivan, känns monoton på ett negativt och irriterande sätt. Framtoningen är allt för klinisk. Älskar emellertid frasen:

The only reason we never worked out was
He didn’t work out enough

Orden tillhör en gyminstruktör som hörs genom hela låten och texten i sig är ett kritiskt inlägg i debatten om dagens teknikfixering (detsamma gäller småtrista ”TSLAMP”). I Bakgrunden hörs Ariel Pink, Connan Mockasin och Sébastian Tellier, och det är speciellt förstnämnde som satt sina spår på den skruvade och kitschiga framtoning som speglar flera av låtarna. Han är bland annat en av upphovsmakarna till ”When You Die”, som är en av förra årets bästa låtar i kategorin gothpop.

Den dekadenta och lätt humoristiska gothkänslan presenterades redan i samband med förstassingeln ”Little Dark Age” och atmosfären förstärks ytterligare genom nedanstående video, där Andrew – iklädd ledig tvångströja – bär upp en passande Robert Smith-frisyr. Allt för konsten.

Ovanstående singlar visar att MGMT har slagit in på ett mer poporienterat spår och de skruvade och 60-talspsykedeliska inslagen som färgade förra skivan lyser med sin frånvaro. Ljudbilden kan fortfarande beskrivas som psykedelisk, men nu är det syntarna som står i fokus, även om gitarrerna fyller en viktig funktion som utsmycknad. Missa inte wah wah-gitarren som förgyller nostalgiska och Pink Floyd-aktiga ”When You’re Small”. Detta är en låt som fångar rymdens oändlighet och på detta spår går det att höra producenten Dave Fridmanns närvaro. Vissa av hans samarbeten med The Flaming Lips bär spår av samma astrala atmosfär. Här återfinns även de underfundiga textraderna:

But when you’re small
You can’t walk down the hall
When you’re small
You’re not very big at all

Tillsammans med Chairlifts Patrick Wemberly, Ariel Pink och Fridmann har MGMT skapat ett av sina bästa album: låtarna känns fokuserade, lagom utflippade och den elektroniska inramningen passar Andrews ljusa röst. Målsättningen har varit att göra en avslappnad skiva och det har upphovsmännen uppnått. De förmedlar en perfekt balans mellan det personliga och det allmängiltiga. Finstämda ”James” – tillägnad bandets livegitarrist James Richardson – ger ett kärleksfullt och varmt intryck, vilket kontrasterar albumets mörka inslag om en värld i kris. MGMT visar med andra ord upp ett brett register.

[Columbia, 9 februari]

7