Motsägelsefullhetens kalla vindar blåser i Nashville. Inte för att countryns huvudstad är något undantag egentligen, samma märkligt tvetydiga konservatism råder inom alla genrer. Förändras för mycket och med ens spelar du inte på riktigt. Förändras för lite och du är helt plötsligt hopplöst bakåtsträvande. På så sätt är det förståeligt att First Aid Kit, Sveriges tvenne countrydrottningar, nu nästan tio år in i karriären har tröttnat på blåsten i Texas, och plockat upp delar av både Wilco och R.E.M för att spela in senaste skivan Ruins i hipstermeckat Portland.
Ändå inleds det hela oroväckande. På öppningsspåret ”Rebel Heart” har drivet i trummorna getts alldeles för mycket plats, och låten plågas dessutom av en synnerligen osympatisk arenaproduktion. Som tur är sjunger systrarna bättre än någonsin, men produktionen visar sig vara ett problem som hela Ruins dras med. Det låter helt enkelt för stort. Är det gnälligt att be om mer intimitet? Mycket möjligt, men det går inte att komma ifrån känslan av att pukorna fått allt för stort utrymme och att gitarrerna komprimerats. Spåren lyfts inte nämnvärt, utan får istället en fadd eftersmak av konfetti. Det är ett steg framåt, men i fel riktning.
Instrumentationen är däremot bättre än någonsin förut. Ruins svämmar över av detaljer, och när den klassiska stålpedalen dyker upp på ”Postcard” är det ruskigt subtilt och elegant. First Aid Kit har öppnat upp sin repertoar och bjuder på både klockspel, som i ”To Live a Life”, och synthar på skivans bästa spår – ”My Wild Sweet Love”. Och vilken låt det är! De kromatiska krumsprången i refrängen går som krusningar över ryggraden och de små synthslingorna är först omärkbara, men sedan omöjliga att inte le till.
”My Wild Sweet Love” markerar också skivans ordentliga uppsving. Först på den senare delen av albumet vågar man lämna den klassiska låtskrivardynamiken för mer experimentella tilltag. Inte för att de inledande spåren är dåliga, men de saknar riktig udd. Det bjuds som sagt inte på intimitet, men heller inte ordentlig dynamik. Välskrivna refränger dras ner av den platta produktionen och texter utan egg.
För det är där som duon fortfarande inte växt till sig. Textmässigt hålls man fortfarande framför allt till plattityder och trista symboler (”Send me a postcard when you get to were you’re going” är ett extra tamt exempel i spåret ”Postcard”). Det blir tydligt att berättarna i systrarnas sånger har lämnat livet på vägen bakom sig och nu ser tillbaka på allt de förlorat i och med det, men historierna saknar nerv.
Först på ”Hem of Her Dress” vågar man kasta av sig det välpolerade och brista ut i den skräpigaste allsången som hörts på en popcountryskiva på alldeles för länge. Det är okonstlat, oväntat och precis vad skivan behöver för att verkligen lyfta, men då är den också i princip redan över. Och även om låtarna innan är både starka, välskrivna och fyllda med magnifikt tjusiga små detaljer börjar det aldrig kännas på riktigt.
Och det är synd, särskilt när First Aid Kit sitter på två av Sveriges bästa röster.
[Columbia/Sony, 19 januari]