Makthaverskan: ”Det är en framgång att vi fortfarande håller på”

makthaverskan_01_color

Göteborgsbaserade Makthaverskan, med fans på båda sidor Atlanten, har sedan starten 2009 utvecklats till ett av hemstadens bästa indieband. Maja Milner, Hugo Randulv, Irma Krook och Andreas ”Palle” Wettmark har inga ambitioner att rita om popkartan, men deras framtoning och kunnande sätter musiken i en helt egen kontext. Aktuella skivan III förstärker kvartettens position.

Det är fyra år sedan Makthaverskan släppte sitt senaste album och sedan dess har de bland annat återgått till sin originaluppsättning; tidigare i år kom beskedet att gitarristen Gustav ”Data” Andersson, aktuell med soloprojektet Guggi Data, valt att lämna bandet och beslutet beskrivs som ömsesidigt. De är fortfarande vänner och enligt kvarvarande medlemmar finns inget mer att tillägga. Och för mig som lyssnare är Makthaverskan samma band nu som då.

– Vi ändrar inte på oss själva bara för sakens skull, säger Hugo och sätter sig till rätta på parkbänken. Vi har promenerat från Domkyrkan till Sociala Huset [nuvarande Pedagogen].

Ekarna bakom Pedagogen – den ellipsformade byggnaden var fram till 1900 en del av Sahlgrenska universitetssjukhus – vittnar om att det är höst, men det är fortfarande tillräckligt varmt för att sitta ute. Andreas, bandets trummis, tar plats på marken. Området har en rik historia och det vilar ett fridfullt lugn över platsen. Studenterna lyser med sin frånvaro.

Fram till nu har vi mest pratat om medlemmarnas syn på att Makthaverskan firar 10 år som band 2019. Samtliga har svårt att greppa denna siffra, men de framhåller att de var väldigt unga när bandet startades. Idag är medlemmarna i 25-årsåldern.

”Jag har svårt att se oss själva hålla på med just detta som medelålders rockers”

– Jag har svårt att se oss själva hålla på med just detta som medelålders rockers, skrattar Hugo och frågar sedan om alla vill ha en folköl. Han tar fram en vit plastkasse.

Det går inte att motstå den avslappnade hållning som präglar Hugo (gitarrist), Irma (basist) och Andreas. Sångerskan och textförfattaren Maja Milner har dessvärre fått förhinder och kan inte medverka vid intervjun. Hon sammanstrålar dock med övriga medlemmar i samband med plåtningen senare under kvällen. Walti Höslis bilder fångar bandet i dess mest rena form.

– Det är inte så många band som håller över tid, inflikar Andreas. Vi stressar inte.

– Men nu var det dags, säger Hugo.

Att lyssna på Makthaverskans nya skiva är som att träffa en gammal bekant; det mesta är sig likt, attityden är densamma, samtidigt visar det sig att personen i fråga har utvecklats långt mer än vad som först verkar vara fallet. Själv sitter du fast i samma gamla hjulspår, medan vännen hunnit se stora delar av världen.

”Eden” – en av tre singlar som släppts inför albumet – har exempelvis lämnat hemmamiljön för att ventilera åsikter om världsläget. Texten fokuserar på jorden 2017 och skammen att vara människa. Enligt Hugo handlar skiftet om att medlemmarna vuxit upp.

Singeln ”Witness”, som anlände redan 2015, har uppdaterats och äger än mer pondus än originalet. Majas ångestfyllda sång är avgrundsdjup. Producenten Hans Olsson Brooks har på ett imponerat sätt uppdaterat Makthaverskans ljudbild utan att förändra gruppens ursprungliga dynamik och kraftfullhet. Och de lugna partierna är bättre än någonsin.

Det är mycket som är bekant med dagens Makthaverskan, samtidigt har mycket förändrats. Irma, hur har exempelvis din roll som bandets grafiker förändrats? 

– Oj, jag var 15 år när vi började. Allt var lite slumpartat. Vi behövde ett omslag till första skivan och alla bara ”Irma kan ju rita nåt”. Sen har det bara fortsatt.

Tar du dig an uppgiften annorlunda idag?

– Ja, gud ja. Jag tar det mycket mer seriöst nu. Det märks nog om jag ska vara ärlig.

Irma berättar att det finns detaljer i bilderna som bara hon kan uttolka och dessa tankar håller hon gärna för sig själv. Och vissa detaljer är bara förståeliga för de som lyssnar på Makthaverskan.

Hur följer ni andra omslagsprocessen?

– Jag har fullt förtroende för Irma när det kommer till dessa grejer, svarar Hugo. Vi brukar snacka ihop oss om en känsla och sen arbetar Irma utifrån detta. Vi får några förslag, lite skisser. Det visar sig ganska snabbt om det passar, att det är rätt. Men så har det alltid varit, ända sedan första loggan. Och det har aldrig varit något snack om hur omslagen ska se ut i framtiden. Grundidén kändes rätt från första början.

”Det ska vara en makthaverska och så är det bara”

Har dina inspirationskällor förändrats sedan starten? 

– Nja, det är alltid starka och coola kvinnor, svarar Irma snabbt. Bilderna har förändrats på andra sätt, men grundtanken är densamma – det ska vara en makthaverska och så är det bara.

Makthaverskan utstrålar sann DIY-estetik och jag får känslan att medlemmarna hellre splittrar bandet än tar in en utomstående grafiker. Bandet är även starkt förknippat med indiebolaget Luxury och det blir nästan konstigt att se de amerikanska utgåvorna utan nämnda etikett (Boston-baserade Run For Cover släpper skivorna utomlands).

Kan ni utveckla relationen till Luxury? En får bilden av en mysig och välmående indiefamilj. 

– Att släppa musiken på Luxury är grymt och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, berömmer Hugo. Gemenskapen är enorm, man har en relation till de andra banden – man har fått så mycket genom att vara en del av Luxury. Och när vi startade Makthaverskan ville jag gärna släppa musiken där. Gillade banden som de gav ut.

– Vi är vänner med Rasmus [Hansén] som har Luxury och vi träffas naturligt utanför musiken, påpekar Andreas. Jag skulle säga att han först och främst är vår vän, sedan skivbolagschef.

– Han var ju med från första början, inflikar Hugo.

– Han hade varit på Underjorden och sett oss spela och sen kom han till Diamond Dogs på Avenyn, förklarar Irma.

– Rasmus har sagt i efterhand att han ville släppa oss men han tyckte att vi var så jävla jobbiga på hans klubbar, så han avvaktade lite, skrattar Hugo. Sen tyckte han att det var ok att släppa musiken. Jag blev nog lite väl full på den tiden. Och nu är vi framme vid tredje skivan – det ska bli kul att testa de nya låtarna på Oceanen.

– Ja, det var länge sen vi spelade nu, säger Irma.

Vad säger magkänslan inför de kommande spelningarna?

– Att jag måste spela rätt på gitarren, svarar Hugo. Det är typ det enda som jag gått omkring och tänkt på.

Gillar du att stå på scen?

– Jag gillar verkligen inte att stå på scen, men jag har heller ingen rädsla för det. Jag är dock ingen som showar, gör mig till. Det känns främmande att stå på scen, men det är kul att se folk som har roligt och gillar ens musik. Det är väldigt smickrande.

Känner ni likadant?

– Nä, jag är jättenervös, säger Irma och tittar bort mot älven. Man kan hantera det nu, men det är ändå jävligt jobbigt. Det är läskigt på något sätt, speciellt när det tagit så lång tid mellan gångerna. Situationen är lite annorlunda när man är ute på turné, då vänjer man sig. Nu kommer min mormor att stå där, men hon kommer att ha skoj.

– Det är speciellt med releaser, så det ska bli kul, säger Andreas.

Den utsålda relasespelningen på Oceanen i Göteborg vittnar om att publiken är taggad och mottagandet av bandets senaste singlar har varit positivt. Ett fan skrev, i samband med releasen av ”Comfort”, att bandet är på god väg att utvecklas till ett modernt Cocteau Twins. Liknelsen har gjorts tidigare och det råder ingen tvekan om att Majas och Elisabeth Frazers sång tangerar varandra. Båda imponerar med ett brett register. Personligen vill jag skruva upp volymen tills trumhinnorna sprängs (åtminstone så att jag stänger ute barnens gnäll).

De nya singlarna har i vanlig ordning fått mycket press utomlands och mediagiganten Pitchfork hyllar både ”Eden” och ”In My Dreams”. Sasha Geffen beskriver förstnämnda låt med orden ”drummer Andreas “Palle” Wettmark–who, on their new song “Eden,” pounds away at the kit like he’s trying to out-drum a wild Phil Collins”. Meningen belyser på ett träffande sätt bandets energi och kompromisslösa attityd. Men hur kommer det sig att Makthaverskan har blivit indieälsklingar på andra sidan Atlanten? Det finns många band som spelar bitsk postpunk.

– Jag har faktiskt funderat lite på varför vi funkar så bra utomlands, erkänner Hugo. Här har vi blivit inmålade som ett Göteborgsband, men nu är det massor som lyssnar någon helt annanstans, som inte har någon relation till Broder Daniel eller scenen i stort. Men jag har egentligen inget bra svar.

”En anledning kan vara att vi jobbar med så bra människor”

– En anledning kan vara att vi jobbar med så bra människor, förklarar Irma. Personer som lägger ner sin själ.

– Och vi har ganska tydliga melodier och det hör jag inte alltid hos andra. Jag fattar inte hur det låter, men så är det inte med Makthaverskan, påpekar Andreas. Det är lätt att lyssna på vår musik, lätt att ta till sig.

På tal om att vara lättillgängliga, älskar lekramsan som inleder ”Front” på nya skivan. Vad hände där? [SKRATT]. 

– Vi snackade om att göra det dummaste introt som vi kunde komma på, förklarar Hugo. Vi ville inte börja låten direkt, så vi letade efter ett coolt och fett intro, men det slutade med vårt dummaste intro hittills.

– Tanken gick ungefär så här: ”Andreas, vad är det fulaste som du kan göra på trumman”, skrattar Irma.

– Jag vet inte varför det blev så egentligen, men vi hade gjort alla delar utom introt, minns Andreas.

– Nu tycker jag att det låter coolt, skrattar Hugo. Det låter inte häftigt, men lite eget.

Känslan får mig att tänka på T. Rex. Marc Bolan var en mästare på löjliga intron.

– Jag har lyssnat jättemycket på T. Rex, inflikar Irma. Han är den fånigaste idolen som jag har haft. Jag gillar hur han gör låtar.

Det glädjer mig att Bolans musik lever kvar och alla som är intresserade av glamikonens låtkatalog kan ta sig en titt på denna lista som samlar 40 av hans bästa spår.

I en intervju med The Fader diskuterar Maja och Hugo låtstrukturer och att bandets musik tenderar att vara både ljus och mörk på samma gång. Maja förklarar att hon endast kan skriva svarta texter, medan musiken kan ta andra vägar. ”Front” är ett tydligt exempel.

– Låtgrunderna brukar komma från något som jag suttit hemma och knappat in på telefonen, men låtarna tar sin form när vi arbetar tillsammans. Jag kan ha en melodi, men det är sällan som jag skriver färdiga låtar, förklarar Hugo. Allting kommer fram tillsammans.

Samtalet utvecklas till en diskussion om genrebeskrivningar och det är uppenbart att medlemmarna är bekväma i sitt uttryck – en ljudbild som de gärna förädlar, men inte förändrar. Att byta riktning för sakens skull beskrivs som totalt ointressant.

– Man ska inte pressa sig att förändra musiken, det får inte bli konstlat, konstaterar Hugo. Visst är det kul att utmana sig själv, att utvecklas, men musiken får aldrig kännas konstruerad, ”att nu ska vi göra en ny skiva, så nu måste vi ta en helt ny riktning, byta genre”. Om jag ska vara ärlig så pratar vi mer eller mindre aldrig om hur vi ska låta, det kommer naturligt.

– Vi fyra blir helt enkelt Makthaverskan, säger Irma.

”Vi är inte rädda för att testa nya saker, men de nya grejerna får komma till oss”

– Det mesta går på känsla och när alla tycker att vi har hittat rätt så kör vi på det, säger Hugo. Vi är inte rädda för att testa nya saker, men de nya grejerna får komma till oss. Vi behöver inte prova oss fram för att hitta ett nytt sound.

Kan det någonsin vara ett problem att förknippas med ett specifikt sound?

– Om jag ska vara ärlig så har inte jag tänkt så mycket på folks förväntningar, men man vill ju inte måla in sig i ett hörn, säger Hugo. Om man får lust att göra något helt annorlunda – då ska ju det vara möjligt.

– Jag tycker att vår musikstil är så pass bred att det finns massor av utrymme att prova saker, så jag tycker inte att det finns några egentligen begränsningar, säger Andreas.

– Och sen jobbar vi inte så mycket med sound, det handlar mer om att skapa låtar, säger Hugo.

Annars är vi musikjournalister väldigt bra på att skapa generaliserande genrer för att beskriva band och stilar. Som att svenska skribenter mer eller mindre alltid nämner Broder Daniel i samma andetag som Makthaverskan.

– Ja, så är det verkligen, bekräftar Hugo.

Jonathan Bengtsson, Djungeltrumman, är något på spåret när han ifrågasätter genrebeskrivningen dödspop. Nu är det mycket möjligt att beteckningen dödspop ska tas med en nypa salt, men musikjournalister har emellanåt svårt med den egna fantasin och när Vice beskriver Makthaverskans senaste singel ”Comfort” som ”underbar göteborgsk dödspop” knyter det sig i magen.

I ett senare skede sammanfattas singeln med orden ”ett melodiöst gitarriff i moll och en behagligt desperat röst som ingen annan plats än västkusten kan frammana”. Dödspop är alltså melodiösa riff och behaglig desperat sång? Ni fattar vad jag menar. Det finns med andra ord ingen dödspop – åtminstone inte i ordets rätta bemärkelse – och medlemmarna i Makthaverskan nöjer sig med att beskriva sin musik som gitarrbaserad rock.

– Det finns ingen anledning att övertänka saker, det gäller nog i det flesta fall, säger Hugo. Vi känner ganska snabbt när låtarna blir rätt och vi har inga bandmöten där vi brainstormar en massa idéer.

– Vi sätter inte upp några direkta mål med musiken, säger Andreas. Det är nog en bidragande orsak till att det kan dröja mellan inspelningarna.

– Det är först nu som saker har börjat bli lite mer strukturerade, konstaterar Irma.

När började inspelningen av den nya skivan? 

– Vi började i mars, svarar Hugo.

– Ja, precis, i slutet av mars, poängterar Irma.

– Sen la vi grunderna på tre dagar, två veckor med pålägg och sånt. Att skriva skivan gick också ganska fort, även om det var fyra år sen senaste albumet, skrattar Hugo. Men när vi äntligen fick tummen ur så hände det grejer ganska direkt.

Några funderingar på att återvända till USA? 

– Inte ännu, men förhoppningsvis, säger Hugo. Allt måste fungera, det går inte att bara dra iväg i fyra veckor.

– Mycket handlar om arbetsvisum i USA, påpekar Andreas.

– Ja, det var en svinjobbig process. Vi blev ju strandsatta i Wien en vecka för att vi inte fick vårt visum… Vi fick höra att det var lättare att få visum där, så vi åkte dit, men blev strandade. I sista sekunden innan vi skulle ställa in turnén fick vi grönt ljus, att vi kunde åka. Jag minns att vi sprang till ambassaden, Maja hade nog fortfarande på sig pyjamasen. Jag var ute och promenerade och vi åkte dit direkt.

– Jag minns att jag var på väg att ge upp, man var enormt besviken, säger Andreas.

– Men när vi väl kom iväg var det skitroligt, minns Hugo.

Har publiken följt med eller är det främst nya ansikten som syns på konserterna?

Nu var det ju ett tag sedan vi spelade, påpekar Hugo. Han dricker upp ölen och tar sedan en ny.

– Det är både och, vill jag säga, replikerar Irma. Sen förra skivan har det kommit mycket nytt folk.

– Ja, sen 2013 har publiken förändrats en hel del, säger Andreas.

– Man vänjer sig inte av att det kommer en massa okända människor på spelningarna, säger Irma.

– Nä, verkligen inte, säger Hugo. Man får inte hybris bara för att det kommer mycket folk, jag är fortfarande lika nervös. Det förändrar ingenting.

”Det är en framgång att vi fortfarande håller på”

Vad är framgång för er?

– Det är en framgång att vi fortfarande håller på, säger Hugo. Att vi fortfarande tycker att det är roligt, sen är det givetvis en bonus att andra tycker om vår musik. Framgång i sig har ju aldrig varit ett mål för oss.

– Man har varit uppslukad av Makthaverskan och att det är vi fyra, så man kopplar inte detta till allt bra som händer runt omkring. Jag kan inte koppla vårt Makthaverskan med det andra Makthaverskan som syns i media, säger Irma.

– Man blir ju inte direkt stoppad på gatan för att någon vill ha ens autograf, vardagen är ju fortfarande densamma, säger Hugo. Vi märker ju inte av framgången.

– För mig är sammanhanget det viktigaste, man har ju varit en del av Makthaverskan så länge nu, säger Andreas. Det är nästan 10 år. Makthaverskan är en del av min identitet. Det här sammanhanget är unikt på något sätt, det är här man har roligast.

– Jag älskar att göra musik och åka skateboard, säger Hugo.

Jag lämnar över bandet i händerna på Walti, viker av och när jag kommit på behörigt avstånd börjar jag nynna på ”Josef”. En av de första låtarna som jag hörde med Makthaverskan.

Kommande spelningar:

Göteborg, Oceanen (14/10)
Umeå, Hundra (20/10)
Sundsvall, Pipeline (21/10)
Blekingska Nationen (3/11)
Malmö, Moriska Paviljongen (4/11)
Köpenhamn, Vega Ideal Bar (5/11)
Linköping. L’Orient (17/11)
Göteborg, Pustervik (24/11)
Stockholm, Debaser Strand (25/11)