King Krule – The OOZ

Jag läste att titeln på King Krules andra album The OOZ – uppföljaren till 2013 års 6 Feet Beneath the Moon – syftar på mänskligt sekret eller det sunkiga som fastnar under skosulan. Archy Marshall, privatpersonen bakom nämnda artistnamn, har med andra ord inspirerats av mänsklighetens negativa sidor; albumets 19 spår tangerar ämnen som förlust, psykisk sjukdom, ensamhet och varierande former av missbruk. Södra London har satt sina spår och musiken kan liknas vid en brutal uppgörelse med livet i en alienerad värld. Atmosfären är syrefattig.

Under en kort period använde sig Marshall av artistnamnet Dik Ooz, ett av många alias, och detta kortlivade lo-fi-projekt präglades av en spöklik inramning. Flera av låtarna på The OOZ ger samma känsla – produktionen är sparsmakad, luften tät och emellanåt påminner musiken om en feberdröm.

Att befinna sig i Marshalls popuniversum är som vakna upp efter en snefylla; kroppen värker och ljuset från fönstret bländar. Sakta men säkert vänjer sig sinnena vid omgivningen, med upptäckten att sängen är en sjukhussäng och att ljuset kommer från en kirurglampa. På andra sidan rummet står skandalkirurgen Paolo Macchiarini redo med kniven. Denna skiva frammanar liknande rysningar.

The OOZ är en mörk och brutal historia. 23-årige Marshall känner sig missanpassad, han har kärleksproblem och dessa motgångar tonsätts på vitt skilda sätt. ”Emergency Blimp” är postpunk, medan ”Vidual” kan liknas vid jazzig, brittisk rockabilly. I lågmälda ”(A Slide in) New Drugs” framträder Syd Barret och Skip Spence, två artister som kämpade mot sina demoner, men vars musik fortfarande engagerar och inspirerar. Sedan finns det spår som ”Logos” och ”Lonely Blue” som har karaktären av städade reflektioner över förlorad kärlek (eller brist på kärlek). Bredden imponerar och utförandet liknar i de flesta fall inget annat.

Är skivan värd din uppmärksamhet? De tillbakalutade jazzpartierna fungerar riktigt bra och singlarna ”Dum Surfer” och ”Czech One” är enligt mig två av årets bästa låtar. Förstnämnda spår är zombiefierad loungepop, medan sistnämnda låt karaktäriseras av sorgliga keyboardtoner och en text som andas svärta. Emellanåt blir emellertid paranoian alltför svårforcerad och då kan det vara svårt att hålla uppe intresset. Men för den tålmodige finns det mycket att upptäcka.

Marshalls målsättning är att bjuda in lyssnarna till sitt innersta mörker och det fungerar allt som oftast, men med vissa undantag där jag känner mig distanserad. Jag får svårt att relatera. Det beror givetvis på skillnader i uppväxt och livssituation. Londons gator är med största säkerhet kargare än Nya Lidköpings Torg.

The OOZ är en riktigt bra skiva, som hade blivit ännu bättre om den omarbetats av någon annan än Marshall själv – vissa partier känns som utfyllnad. I sina bästa stunder är det få som matchar ynglingen från Bermondsey.

[XL Recordings, 13 oktober]

7