Makthaverskan – III

En riktigt mörk novemberkväll för några år sedan såg jag Makthaverskan spela i Azalea BKs föreningslokal vid Majvallen i Göteborg. Lokalen blev under kvällen en salig blandning av beiga plastgolv, dammiga plastväxter och förvuxna poppare som sippade fulöl. När bandet skulle spela funkade inte ljudet överhuvudtaget – det lät skit. Efter några vändor rundgång och en utdragen sladd körde bandet på, de brydde sig helt enkelt inte. Publiken var i extas. Någon i bandet spelade fel, någon gick av för att hämta mer öl, allt var kaos. I upplevelsen finns mycket av det som är Makthaverskan för mig.

Som Maja Milner uttrycker det i en intervju med Gaffa: ”Det ska vara autentiskt, det ska vara makt”. Ett citat jag tycker pinpointar bandets stil, de har en slags rå ärlighet som de är måna om att behålla. Med deras tredje album III tar de ett tydligt avsteg från de tidigare albumen som präglats av skämtsamma texter och punkig attityd, till att snarare rikta sin vrede ut mot en brinnande samtid. Ljudbilden är vid en första lyssning kompromisslös, snabb och rivande. Låten ”Witness” börjar med ett avgrundsvrål och fortsätter sedan med kokande trummor och elgitarrer som för tankarna till Broder Daniel. När Milner ryter ”I’ll make you beg for mercy / Witness your fall” känns det som att apokalypsen är nära.

Fyra år har gått sedan senaste skivan. 10 år har gått sedan de startade. Kanske har de vuxit upp, kanske ville de bara göra något olikt det andra, men III har ett mer, i brist på andra ord, moget sound. Musiken som tidigare känts som ett stort fuck you till en vuxenvärld, är nu tillräckligt smart för att analysera sin egen plats och delaktighet i den världen. Det hörs framförallt i texterna, de är allvarligare och mörkare än tidigare. ”Eden” är en av de vackraste och mest poppiga spåren på albumet, medan texten är kusligt vemodig: ”We build it all /Just to watch it fall / We build barricades, there’s so much hate /Humanity equals misery”. Ett fenomen typiskt för Makthaverskan – melodierna kan vara glada på gränsen till glättiga och texterna fyllda av sorg. Låten får mig att vilja dansa och gråta samtidigt.

”To Say It As It Is” är det närmsta Makthaverskan hittills kommit en ballad. Den går ner i tempo, de annars ständigt närvarande trummorna får stiga åt sidan för en ledsen basgång. Sången pendlar mellan mörk och falsettskrikande och är fullständigt hjärtskärande – Maja Milners röst kan krossa hjärtan i ett andetag.

Om bandet tidigare varit uttråkade och arga tonåringar är de efter den här skivan uttråkade och arga vuxna. Deras ibland brutalt opretentiösa stil (som när de spelade i Azalea BKs klubblokal) har kokats ner och och kommit ut mer kontrollerad på III. Men jag är ändå rätt säker på att det kommer bli fler kaosartade spelningar, utdragna sladdar och fulöl. För Makthaverskan är känslor viktigare än inpackning, en faktor som gör dem till ett av Sveriges mest intressanta band.

[Luxury, 13 november]

8