Macklemore – Gemini

gemini

Macklemore bidrar med en upplyftande gospel-hyllning där ett akustiskt sound dominerar med utmärkande pianoinfluenser. Övergripande finns en känsla av bekymmerslöshet i musiken som genomsyrar albumet.

I spår nummer två, ”Glorious”, får vi höra körer som skänker frälsning. Det överskridande akustiska och trumbaserade ljudlandskapet ger en old school vibe, exempelvis i låtar som ”Levitate” och ”Firebreather” – något som påminner lite om en tidig Kanye West.

Det är främst en akustisk ljudbild som framträder, men det finns ingen tydlig röd tråd; spår som ”Willy Wonka” och ”How to Play the Flute” skiljer sig med ett modernare trap-sound. ”Willy Wonka” får bröstet att vibrera med den låga treble-basen som ligger som en matta i bakgrunden, i tillägg ackompanjerar trumpet som en skön kontrast till rytmen i rappen.

Texterna lyckas förmedla mer eller mindre allvarliga ämnen men med glimten i ögat. Det finns mycket humor i Macklemores texter på ett sätt som känns väldigt Bolibompa-vänligt men samtidigt relevant. Ett exempel på det är ”Firebreather” där han visar på samhällets dubbelmoral:

“The same writers criticizing my rhymes
Are the same writers that gentrifyin’ Bed-Stuy”

”Intentions” är ett ytterligare exempel på samma typ av stil. Där förmedlas att det vi många gånger önskar åstadkomma inte helt överensstämmer med vad vi faktiskt åstadkommer. Kontentan är väldigt opretentiös, men tar samtidigt upp relaterbara frågeställningar om hur vi lever våra liv.

Nästan alla spår har en feature förutom ”Ten Million”. En favorit i den aspekten är Donna Missal i låten ”Over it”. Där uttrycks relationsproblematik på ett sätt som är ytterst relaterbart och förstärks av att vi får avnjuta Missals slagkraftiga röst.

Även om det finns en behaglig känsla och flertal guldklimpar i Macklemores nya verk så känns mixen av alla låtar lite osammanhängande. Det ger en känsla av att han försöker åstadkomma för mycket och det blir således en konstlad blandning av sound.

Samtidigt kanske det inte gör så mycket då albumet lämnar en genomgående myskänsla i sin eftersmak. Främst går det inte annat än att med skräckblandad förtjusning uppskatta märkliga, men genialiska fraser, som i ”Zara”:

“Like why we go to Target?
This electric wheelchair’s poppin’”

[Bendo LLC, 22 september]

6