Promise And The Monster är redo för Landet

Promise1

Att Promise And The Monsters senaste album skiva Feed The Fire gavs ut på Bella Union – det skivbolag som en gång i tiden grundades av Cocteau Twins – känns på alla sätt helt logiskt. Precis som mycket av det bästa från denna etikett så är plattan drömsk, suggestiv och hypnotisk.

På lördag spelar Promise And The Monster på Landet i Stockholm och innan och efter konserten står HYMN i dj-båset. Vi skickade iväg några frågor till Billie Lindahl – hjärnan bakom projektet.

Arbetar du på något nytt material?

– J,a jag småpåtar lite med nya grejer, men det tar nog som vanligt sin tid.

 Hur brukar din skrivprocess se ut?

– Förr i tiden satt jag alltid och gjorde gitarrplock och skrev låtar efter det, men det har mer och mer blivit att jag kommer på melodier i huvudet och spelar in det sen, med gitarr eller synth eller vad som helst. En låt som jag skrev nyligen kom jag på nästan hela i huvudet innan jag spelade in en demo med den. Jag tänker att jag ska försöka förfina den processen tills jag kan drömma ihop låtar helt och hållet.

Hur gick det till när du spelade in Feed The Fire? Var det en liknande process jämfört med när du spelat in förut?

– Ja, jag har alltid spelat in skivor på samma sätt, det vill säga att jag och en producent bygger musiken i studion, spelar in grunder och sen strösslar med tuttifrutti-strössel och nötkross och allt vad man vill ha. Det är rätt behagligt att göra så eftersom man bara sitter och påtar med grejer i godan ro, som galna små professorer.

”Jag tänker att jag ska försöka förfina den processen tills jag kan drömma ihop låtar helt och hållet”

Hur var det att samarbeta med Love Martinsen som producent på skivan?

– Det var skitbra! Love är hur grym som helst att jobba med. Han spelar med oss live också, kör trummor och gitarr samtidigt och är lite av ett wizzkid. Jag kände honom inte innan vi började spela in, men var på besök i hans studio vid ett tillfälle för att spela in sång till en Everyday Mistakes-låt, och då visade det sig att vi båda samlade på Hagström-gitarrer och gillade typ samma musik – så då blev vi kompisar och började spela in.

Hur är det att arbeta med Bella Union?

– Det är förstås väldigt kul och bra att Bella Union ville plocka upp skivan. Det kan vara lite bökigt ibland att ha en label utomlands, men samtidigt tycker min inre tonåring att det är supertufft.

Promise2

Vad har du för sättning live? Vilka musiker samarbetar du med?

– Det är Love Martinsen, Lisa Isaksson, Hanna Andersson och Jennie Ståbis. Lisa och jag har spelat ihop och känt varandra i tio år nästa år. Och Jennie har varit med nästan lika länge. Love kom med för några år sedan och Hanna som spelar fiol har varit med i typ ett år. De är liksom ett destillat av tio års finkammande och letande, så det är väl så bra det kan bli tänker jag. Förutom fiol är det de vanliga instrumenten, trummor och gitarrer, men ibland även ett harmonium.

”Om man ser till helhetsupplevelsen så skulle jag nog vilja lyfta fram Dark Bombastic Evening i Transylvaninen”

När du spelar live, låter det ungefär som på skiva eller arbetar du om låtarna så att de blir något annat live?

– Nuförtiden låter det nog ganska likt, men jag vill inte ha backtracks live, så när det ibland är programmerade trummor på skivan löser vi det på andra sätt live. Sen kan jag aldrig låta bli att göra storslagna 60-talsarrangemang på låtar, så helt likt kan det nog aldrig bli. Lite omgörning, förenklingar och fix är liksom nödvändigt. Det är nog det jag tänker att jag skulle vilja förändra om det blir fler skivor. Skala av och förenkla.

Bästa livespelningen hittills?

– Oj, rolig fråga! Om man ser till helhetsupplevelsen så skulle jag nog vilja lyfta fram Dark Bombastic Evening i Transylvaninen. De har sin festival i en slottsruin och bokar väldigt speciella grejer. Mest metal, men även en del world och experimentell musik av olika slag. Det var så soft att stå och sörpla drinkar med Lisa och Jennie i Rumänien samt kolla på ryska och serbiska band, helt utanför Luger-dimman i Sverige. Det var pang times.

Vad för musik har influerat ditt eget musikaliska skapande?

– Jag lyssnar ju mycket mer på musik än var jag gör musik egentligen, så svårt att säga. Men den där Let England Shake-skivan med PJ Harvey har spökat i flera års tid. Har lite av en obsession med en Danielle Dax-skiva som heter Jesus Egg That Wept också, som vi hade som förlaga när vi gjorde omslaget till skivan. Men jag vet inte, tänker att musiken jag har gjort har varit produkten av omständigheter ofta. Det har funnits ett instrument och en play-knapp och något slags lagrad info i huvudet som behövt sorteras.

Vad har du för planer för Promise and the Monster för den närmsta tiden?

– Vi ska nog åka på en Finlands-turné i vår, det ser jag fram emot. Men just nu spelar jag också med några andra projekt, framför allt Liljor och Terzo. Sen har jag startat band med min kompis Elizabeth också. Jag vill nog mer och mer göra låtar på ett enklare sätt. Typ spela in elgitarr och sång och pressa det på en kassett, och så får det vara bra så. Samt gärna spela då och då på ställen jag inte har varit på.

Promise and the Monster får sällskap av 55 Cancri e på Landets scen denna kväll.

21317799_1556798344379508_3337503317513068454_n