Olika nyanser av svart när Cold Cave besökte Babel

Cold Cave arkivbild

Cold Cave arkivbild

Wesley Eisold började sin musikaliska resa med hardcorebandet American Nightmare som kanske är mest kända för att Ryan Gosling påstås ha stagedivat under en av deras konserter. Men det är med Cold Cave som han har funnit sin identitet.

Cold Cave är en av de mest framgångsrika akterna inom den nya våg av mörk, elektronisk postpunk som har svept in över oss sedan den senare delen av 00-talet. Tre olika inriktningar går att urskilja sedan starten 2007: Från de tidiga lo fi-brusiga och noise-flirtande singlarna till starkt Joy Division– och tidiga New Order-inspirerade fullängsdebuten Love Comes Close (2009) – och vidare mot det tyngre, mer bombastiska och arena-anpassade soundet med mycket självförtroende på uppföljaren Cherish The Light Years (2011), vilket fick Pitchfork att anamma smeknamnet ”The Macho Cure”.

Cold Cave har turnerat flitigt sedan dess, inte sällan som förband åt olika kolosser inom den svartklädda alternativrocksfären. Just nu är de ute på ännu ett förbandsgig, den här gången åt The Jesus & Mary Chain (läs vår recension av huvudaktens Göteborgsspelning här). Malmös mycket driftiga synthklubbsarrangör Neostalgia har lyckats ta dem till Babel under ett av få lediga datum.

Kvällen är ung – klockan har precis hunnit passera 20 när sedvanligt svartklädda Cold Cave går på Babels scen. Sättningen är ikväll utökad till en kvintett med gitarr och livetrummor som tillför en organisk känsla åt den i övrigt helt elektroniska sättningen.

Det är Wesley som är den självklara huvudpersonen. Cold Cave är hans projekt som han själv har gett beskrivningen ”a search for and warmth in what seems to be a consistently tiring, dark and cold world”. Frontfiguren bär solglasögon och framtoningen är som väntat sammanbiten. Poserna är inövade och blinkar ogenerat åt de stora depprocksikonerna.

Utanförskapet löper som en röd tråd. Enligt sångaren själv kommer det bland annat från det utanförskap som hans handikapp har fått honom att känna genom hela livet (Wesley är född utan vänsterhand – något som han bland annat refererar till i texten till låten ”A Little Death To Laugh”: ”I lost a limb / On the left hand path / And I never, never, never got it back”).

En recension i The Guardian beskrev Wesley Eisold som ”the Morrissey of How Soon Is Now wailing over Nitzer Ebb beats and New Order melodies”. Det är kanske den mest träffande beskrivning av Cold Cave som jag någonsin läst. Och det är låtarna som är den verkliga styrkan. Inte sällan växer Wesley som låtskrivare i takt med att gesterna blir större.

Avslutande ”Villains of the Moon” rymmer både deras starkaste melodi och kvällens mest dramatiska ögonblick. Nya singeln ”Glory” pekar mot en ny tänkbar (fjärde) inriktning. Den är ett av Cold Caves hittills största popögonblick, som för tankarna till The Cure omkring Japanese Whispers.

Musiken forsätter att hämta näring ur ett svartklätt 80-tal med New Order, The Cure, introverta grubblerier och unge Werther-komplex. Kanske kan det, likt bandets klädstil, verka en aning enkelspårigt. Men tänk på att det faktiskt finns många olika nyanser av svart.