The Jesus and Mary Chain på Trädgår’n – en konsert som blandade och gav

Arkivbild. Foto: Viktor Wallström Rockfoto / Källa Rockfoto Bildbyrå AB

Arkivbild. Foto: Viktor Wallström / Rockfoto

Jag tror att året var 1987, men platsen är jag säker på. Det var ett garage i södra Malmö. Det stod ett pingisbord där som användes flitigt under några år och självklart fanns en kassettbandspelare i närheten.

Det är osäkert hur många timmar som tillbringades i det garaget, men det var åtskilliga. Där spelades även massor av musik och band som The Doors och Ramones var några bland många favoriter.

Det var också i det garaget som jag kom i kontakt med The Jesus and Mary Chain på allvar. Jag hade fått ett blandat kassettband som bland annat innehöll några låtar från den briljanta debutplattan Psychocandy och framför allt ”Taste Of Cindy” spelades gång på gång. Jag kan så klart inte minnas att jag förlorade en enda match när den låten spelades.

Åren går och det är trettio år sedan 1987 passerade. Hur det ser ut i det garaget idag har jag ingen aning om, men jag är helt säker på att The Jesus and Mary Chain genomförde en konsert på Trädgår’n i Göteborg i fredags. Det var faktiskt inte så länge sedan jag såg dem live senaste gången innan denna spelning. Det var på Primavera Sound i Barcelona 2013 och det minns jag som en fin upplevelse.

Denna fredagskväll i oktober hade björkarnas blad börjat gulna och falla mot marken och hösten gjort entré på riktigt på den svenska Västkusten. En perfekt kväll för ett möte med bröderna Reid och de andra i bandet, med andra ord. Ett kväll med ett band som blev ett av de viktigare från 1980-talet, som inspirerade åtskilliga artister (exempelvis Ride, The Raveonettes och My Bloody Valentine) och som var med i början av legendariska Creation Records era.

Strax efter halv nio gick de på scenen och inledde med inledningsspåret ”Amputation” från senaste plattan Damage and Joy. Den följdes upp med lite äldre låtar som ”Happy When It Rains” och ”Head On”. I inledningen upplevde jag det lite som en berg- och dalbana. Vissa låtar lät väldigt bra medan andra föll ganska pladask. Men när de spelade nya ”Moon Rider” i gröngult strålkastarljus och följde upp den med briljanta ”Far Gone and Out” så blev det fantastiskt.

Därefter orkade inte ”Between Planets” följa mönstret, men spelningen växte och både publik och bandet började känna varandra bättre och bättre. I slutet spelades klassikern ”Darklands” och tankarna svävade återigen tillbaka till min ungdom och södra Malmö där jag ofta satt i skymningen vid en träddunge i den stilla sommarkvällen och väntade på att en hornuggla skulle flyga ut på jakt. Den magnifika fågeln dansade fram som en lätt skugga över den vackra ängen i den allt mörkare kvällen. Spelningen avslutades efter drygt en timme med en blytung version av ”Reverence”.

Det blev så klart extranummer och först ut var fina ”Just Like Honey” som följdes upp med ”Cracking Up” och favoriten ”In A Hole”. Det var vid det här laget väldigt varmt i den fullsatta konsertlokalen och ”War On Peace” spelades som sista låt. Den andra halvan av spelningen summerades som väldigt bra medan den första halvan, som sagt, blandade och gav. Helhetsintrycket blir ändå gott och det var en fin stund på Trädgårn.

Jag skulle precis lämna lokalen när musikerna gjorde entré på scen en gång till inför den jublande publiken och bjöd på ytterligare två låtar. Dessa var ”Sidewalking” och ”I Hate Rock ‘N’ Roll” och sedan var det definitivt slut, tror jag. Jag lämnade lokalen i alla fall. Göteborgskvällen låg stilla utanför och de distade gitarrerna ersattes lite försiktigt av ljudet från en spårvagn på avstånd. 1987 åkte förbi några ögonblick och tiden fortsatte att gå.