Min Stora Sorgs Anso Lundin tog en latte med HYMNs Majja Star Nykvist och pratade bland annat om nya albumet BITCH LOVER CHILD MOTHER SINNER SAINT, om att växa upp i en småstad och MTV-generationen.
Är du en ”Happy Camper” idag?
– Nej, verkligen inte, haha. Men det är speciellt när man väl släpper. Det är lite konstigt och blir ett slags tomrum. Dagen skivan kom ut blev jag sådär konstig som man kan bli på sin födelsedag. Typ: ”idag ska jag vara glad för jag fyller år så därför är det svårt att vara glad” och folk bara: ”du fyller ju år idag, ska du inte vara glad?” Samtidigt var det väldigt skönt för det var många vänner som hörde av sig, som hade lyssnat och skrev väldigt fina saker.
– Folk har nog fattat att jag behöver sånt. Jag fick respons direkt på morgonen. Det blir så viktigt med det första som möter en efter ett albumsläpp. Alltså det är en sådan stress som sätter igång i det där tomrummet. Man tittar överallt, uppdaterar hela tiden på nätet och kollar vad folk skriver. Sedan har jag varit stressad för att det inte varit några recensioner än. Tidigare har mina skivor alltid blivit recenserade innan släppdatum. Så nu väntar jag på att det också.
”Det blir så viktigt med det första som möter en efter ett albumsläpp”
– Denna gång släpper jag utan skivbolag, på min egen label och jag är rädd för är att det ska påverka att jag inte får några recensioner på grund av det, och att jag inte blir spelad på P3 till exempel. Jag har blivit adderad på Spotify på en spellista i alla fall för första gången trots att jag är utan bolag, och intresset känns av. Jag har aldrig fått så mycket respons som nu av lyssnarna som skriver på Facebook och Instagram. De delar, sprider och berättar för folk att de lyssnar och det är verkligen det viktigaste.
Vad tycker du om att bli intervjuad?
– Jag tycker om att bli intervjuad. Beroende på vem man träffar såklart. Det känns på ett sätt viktigt när man arbetat med något så länge – då är det väldigt bra att få prata om det. Annars skulle det nog kännas väldigt tomt. Att ha jobbat med något så länge och lagt ner så mycket tid och sedan så bara: ”Jaha, helt tyst. Ingen som vill veta något”. För mig är det lite så att jag får bearbeta det jag har gjort och också definiera vad man har gjort genom att prata med folk.
Har titeln BITCH LOVER CHILD MOTHER SINNER SAINT med Meredith Brooks ”Bitch” att göra?
– Titeln kommer verkligen därifrån. Jag och en kompis pratade om att jag borde göra en cover på svenska och hur kul det skulle vara att översätta den låten. Det kändes dock svårt. Då borde man behålla just: ”I’m a bitch, I’m a lover, I’m a child, I’m a mother, I’m a sinner, I’m a saint” på engelska kände jag. Sen gick jag inte in så mycket mer på det på grund av rättigheter och så. Liksom ska jag mejla Meridith Brooks och bara: ”Hello I want to make a swedish version of your song!”.
– När jag tänkte kring det kom jag på att: ”men herregud det är ju så min skiva ska heta”. Verkligen som en snilleblixt. Sedan känns det jättekul för att de som gör referensen kommer göra det, typ MTV-generationen som växte upp med den videon. Många av mina lyssnare är nog i min ålder och har samma referenser som jag har.
Det är jättekul för då kan du ju använda referensen som folk verkligen fattar.
– Det är skitroligt och det känns också att det inte spelar någon roll att vissa inte har den referensen för det är en jävligt stark titel i vilket fall. Titeln sammanfattar det jag pratat om och jobbat med i alla dessa år.
Berätta lite mer om hur du, John och Daniel jobbar i Min Stora Sorg. Vem gör vad?
– Vi jobbar skittätt och det är verkligen superskönt. Nu är vi i processen att vi skulle vilja kunna förmedla starkare att vi är ett kollektiv bakom allt det visuella. Vi vill hitta ett namn för oss. Typ som Lady Gaga, hon har sitt Haus of Gaga, man fattar att det inte spelar så stor roll vem som göra vad. Helheten är det viktiga. Det är inte bara John som klipper, Daniel som gör håret och jag som står och är snygg. Utan det är så att vi alla jobbar med innehållet och är en del av det. Jag är lika involverad i innehållet som John, alla tre är det.
”Egentligen har jag mycket spärrar och när vi tre jobbar tillsammans så vågar jag mer”
– Det har känts jätteviktigt att vi är ett crew, att alla har varit med från första början. Jag har fattat att jag rent konstnärligt kan nå större höjder om vi är fler. Egentligen har jag mycket spärrar och när vi tre jobbar tillsammans så vågar jag mer. Daniel och John är också avsändare. Även när jag spelar live så står ju de också för framträdandet fast de inte är med på scenen. Så det har alltid känts som att vi är en grupp.
Du har sju producenter på BITCH LOVER CHILD MOTHER SINNER SAINT och har ändå lyckats få ett enhetligt sound skivan igenom.
– Jag tycker också det. Jag är ju exekutiv producent för allting. Jag har försökt att ha den här röda tråden i huvudet hela tiden och på något vis sett till att ljudbilden stämmer. Jag ville att det skulle hänga ihop.
”Truth Song” sticker ut lite.
– På refrängen är det samplade gitarrer från ett hardcore-band som jag spelade i typ år 2000, In Ruins Of. Jag spelade bas i det bandet och det var verkligen hårt. Jag producerade ”Truth Song” med Fagge – Daniel Fagerström – som jag träffade på hardcoretiden i slutet av 90-talet. Han var med i ett band som hette The Skull Defekts. Vi har vetat om varandra hela tiden och när det kom upp att vi skulle jobba ihop ville jag göra något med den gemensamma bakgrunden.
– Vi började prata om att sampla någonting hardcore. Han beställde till och med singelvinylen med mitt hardcoreband av någon fransk kille på nätet eftersom den knappt inte går att få tag på längre. Så det är tunga gitarrer samplade därifrån som vi byggde refrängen på. Sedan är det ju rakt av snott från Kelis ”Caught Out There” när hon skriker: ”I hate you so much right now”. Den är så grym den låten. Jag tänkte att: ”fan vad coolt att skrika” och kom jag på att jag vill göra en homage till henne! Det är också en sådan referens som de som fattar verkligen fattar. Det är många sådana grejer på denna skivan.
– Kelis är så bra! Jag började kolla och lyssna igenom det hon har gjort. Så feta grejer. Jag följer henne på Instagram också. Hon verkar absolut må bra även om det verkar lite flummigt. Jag vet inte om hon gör något nu, men hon lär ju leva gött på det där. Värsta hittarna och det var på den tiden då man verkligen sålde skivor.
Jag tillhör också MTV-generationen och är uppväxt i en mindre stad i Norrland där många började spela på fritidsgården för att ha något att göra. Hur började du med musik?
– Jag började spela i högstadiet på en fritidsgård som hette Träffen. Min farbror är musiker, spelade i ett proggband och var jättebra gitarrist. Vi satt i hans källare och han hade skrivit ut typ Beatels-låtar som jag övade att spela. Men min ingång blev aldrig att: ”jag ska bli jättebra på ett instrument” utan det var mer att: ”jag vill stå på scenen och jag vill vara en rocker”. Jag la inte så mycket tid på instrument.
– Jag vågade nog aldrig ens tänka att jag ville bort från Gävle. Det har jag kommit på i efterhand. Det var lite så att växa upp i Gävle, att man inte ska drömma. Tro inte att du är något. Just det här att vilja för mycket är fult. Det gjorde att man skapade något gemensamt kring att man inte fick sticka ut. Man bara hade grönt hår för att man ville det. Det är en otroligt hämmande känsla kring att man inte ska vilja för mycket. Man kan spela i ett punkband men ska inte vilja att det ska bli någonting.
– Där började det ju. Sedan blev det lite olika rockband. Vi körde så fort vi fick chansen. På FN-dagen spelade vi The Cranberries ”Zombie” i aulan och det lät förjävligt. I gymnasiet spelade jag i ett band som ändå blev lite stort, ett band som hette Leiah som verkligen var så emo och vi åkte på Europturné så det gick skitbra. Det var under hela gymnasiet. Vi körde någon melodiös emorock åt Fireside-hållet.
”Kilotin”! Glöm aldrig ”Kilotin”!
– Den är så bra. Jag la upp den på Facebook när jag höll på att skriva den här skivan och sedan började jag rota i det där. Grejen var att jag spelade med killar hela tiden på den tiden och hade dåligt självförtroende för att det var de som kunde instrumenten och jag kunde lära mig låtarna typ. Jag skrev aldrig musik. Det var som när jag var med i duon Idiot Kid. Jag kunde tillföra något live men hade jättedåligt musik-självförtroende. När vi slutade så var jag jättesugen på att spela men jag kände att jag inte kunde. Min kompis Joanna pushade mig jättemycket och sa att jag faktiskt spelat musik sedan högstadiet och visst kunde.
”Jag trodde nog att musik inte var någonting som man kan jobba med”
– Från början ville jag bli skådespelerska. Jag trodde nog att musik inte var någonting som man kan jobba med. Det var inte så man tänkte. Det var bara något man gjorde, men skådespelerska var något man kan bli. Jag gick teater i gymnasiet och sedan sökte jag scenskolan men kom inte in. Jag är så glad att jag inte kom in. Alltså jag tror att jag skulle ha varit så mycket sämre människa och mått så mycket sämre om jag hade gått scenskolan.
– Det är det som är så skönt med musik, att det kan vara mer flytande. Jag kan inte teknik. Jag vet inte ens vilka ackord mina låtar går i. När de jag jobbar med frågar vilken tonart någon låt går i, så har jag ingen aning. Men jag har ändå skrivit den så jag är geniet. I musik kan man ju vara det. Jag är geniet!
Det är ett skönt DIY-tänk att skapa utifrån de förutsättningar en har och skita i reglerna.
– Ja, reglerna är helt utsuddade. Och jag behöver inte kunna musikhistoria för att göra musik. För mig känns det som att teater var väldigt mycket så. Du måste vara intresserad av teaterhistoria, du måste kunna teknik, du måste det ena och det andra. Mitt driv har inte varit det utan drivet har varit att stå på scenen och själva skapandet. Det där roliga och, undertext, förändra världen-aktiga.
– Det har alltid varit en grej för mig. Att göra något för folk och få människor att känna någonting. Det har verkligen varit min sak och jag skulle fortfarande vilja skådespela, men då skulle någon skriva en film och ha mig i åtanke. Typ en film om hämnd, som nittiotalsklassikern Den onda cirkeln. Så mäktig film. Jag skulle vilja att någon gjorde en sådan och skrev om äldre kvinnor som är häxor och gör någon slags hämndaktion mot män. Jag har huvudrollen eller en av rollerna och så är min musik med. Du får skriva manus!
”Det går att höra hur mycket jag utvecklats från första släppet”
Hur fick du självförtroende till att faktiskt göra musik sedan då?
– Jag hade verkligen spelat musik i 15 år men ändå noll självförtroende! Sedan blev projektet att jag skulle testa hur det blir när jag gör musik. Jag satt bara och plinkade på ett piano. Det går att höra hur mycket jag utvecklats från första släppet. Det jag gjorde då var det jag kunde göra då, den första EP:n är jättefin kan jag tycka fortfarande, men det var det jag kunde då liksom.
Enkelheten kan ibland bli det som gör det genialt.
– Jag upptäckte att jag har ju liksom någonting. Något i mitt melodispråk tilltalar folk och sedan har jag utvecklats och lärt mig programmera och just nu kan jag skriva det jag skriver nu. Sedan kanske nästa skiva också blir avskalad. Det vet jag inte nu. Jag var i alla fall väldigt noga med att det är det här jag kan och då ska det låta såhär. Det var väldigt viktigt för mig då att visa att jag verkligen kunde själv. Nu har jag bevisat det för mig själv och med BITCH LOVER CHILD MOTHER SINNER SAINT kändes det kul att jobba med så många som möjligt.
Ja det känns verkligen som att öppna ett stort paket att lyssna på skivan. Ni måste jobbat extremt mycket, även med det visuella?
– De senaste två gångerna jag kört live har jag bara haft två personer på scenen. Det har varit lite punkigare. Det är som att jag hittat tillbaka ganska mycket till det. Innan hade jag liksom ett helt band, dansare, kör, det var hålla koll på in och utgångar… Jag har skalat ner det lite nu. Det ska handla om att jag verkligen ska fucka ur på scenen.
– Det är en parallell process med Daniel och John som jag gör det visuella med. Vi är liksom en platt organisation. Ingen bestämmer utan vi är tre stycken som jobbar tillsammans. Allt baseras på musiken jag gör men då kan det räcka med att jag gör tre låtar och sedan börjar vi med det visuella vilket kan leda till att jag skriver andra låtar. Vi sätter igång jättetidigt och frågar oss vad vi vill berätta. Vilken historia? Hur vill vi att det ska se ut och hur vill vi att det ska låta? Vi sitter och spånar på sånt vi är sugna på rent modemässigt. Allt från: ”ska inte du vara blond nu” till att: ”Shit vi måste försöka förena graviditet och sexighet. Hur gör vi det? Får en kvinna vara gravid och sexig?”
Den bildserien på dig med grå håret är helt fantastisk.
– Den blev jävligt bra. Det var så jobbigt bara: ”jag orkar inte stå mer här med min gravidmage”.
Hur tänkte du med mellanspelen som bland annat innehåller din begravning?
– Jag höll på med de mellanspelen som fan, hur de skulle ligga och så. ”Sommarregn” var en låt jag behövde skriva för att deala med min dödsångest. Jag var så fruktansvärt rädd för att dö under senaste graviditeten. Jag tänkte varje dag att jag skulle dö. Jag blev felbehandlad efter förra förlossningen och det var hemskt. Jag höll på att åka hem med proppar i lungorna eftersom läkarna inte tog mig på allvar. Som tur var så svimmade jag på sjukhuset när jag skulle åka hem och de insåg att det var jätteallvarligt. Annars hade jag förmodligen åkt hem och dött i badkaret.
– Jag fick posttraumatisk stress sedan när vi bestämde oss för ett barn till och jag kände att jag måste skriva en låt om att jag håller på att dö och hur det känns. Då tänkte jag att jag ska skriva mitt begravningstal. Jag KBT:ade mig själv på något sätt. Det var verkligen så, det här är jag rädd för men jag gör det ändå. Det blev samtidigt en distansering när jag gör konst av min ångest. Min dödsångest blev den låten och inte något som är på riktigt i mig.
”Jag höll på att åka hem med proppar i lungorna eftersom läkarna inte tog mig på allvar”
– Det är en kompis till mig som läser in begravningstalet, hon förfinade det en del och vi var överens om att det inte skulle låta så här i verkligheten. Vi gjorde det så vågat som vi klarade av, vi vågade inte göra det för verkligt.
Jag måste säga att det känns väldigt verkligt och berör oerhört.
– Ja, jag började typ gråta när hon skickade det till mig. Om man ska se begravningen som ett roligt grepp ändå så valde jag att lägga den efter låten ”Min puls” som handlar om en kvinna som är otrogen. För då blir det lite som att horan måste dö. Den här kvinnan måste bli straffad. Texten går ju: ”Var ska jag nu ta vägen, nu när jag syndat klart?” och sedan bara: ”Vi har samlats här idag för att ta förväl…”
Får vi se er något i höst/vinter?
– Vi ska på turné till våren så att folk hinner lyssna in sig på skivan. Det känns alltid bra att vänta lite. Jag ska göra några enstaka spelningar i höst/vinter. Jag ska spela i Köpenhamn och Göteborg men då är det lite mer specialspelningar. Själva turnén blir i vår och sedan festivaler nästa sommar. Det känns roligt att få veta vilka låtar folk gillar mest. Det kommer ju att visa sig och då kan vi göra de låtarna som är mest uppskattade live. Det känns liksom roligare än att bestämma i förväg innan vi vet vad folk tycker.
Den 8 november spelar Min Stora Sorg i Köpenhamn när hon gästar Vegas koncept New Crush. Drones Club, K À R R Y N, Francobollo, S a r a S a r a och Findlay är övriga gäster denna kväll.
