Wolf Parade – Cry Cry Cry

wolfparade-crycrycry-3000

Tjusningen med Wolf Parade har alltid varit att man får två band till priset av ett. Två band som inte nödvändigtvis tillhör samma genre men där det ändå är omöjligt att välja det ena framför det andra.

Som en sorts osannolik koalitionsregering där alla, oavsett politisk hemvist, får igenom sina förslag utan att nationen sätts i gungning. Wolf Parade är en orkester vars två mest utomordentliga låtar är Spencer Krugs ”I’ll Believe in Anything” och Dan Boeckners ”Shine a Light”. Voluminös indierockopera mot en i grunden snäll garagerock med fruktansvärt kort stubin.

Efter flera års paus, där sidoprojekten fått härja fritt, gör kanadensarna åter musik tillsammans. Lika olika som alltid. Lika friktionsfritt nu som då. Jag förstår faktiskt inte hur det går till.

Cry Cry Cry börjar i Moonface-albumen Krug gjorde utan finska krautkamraterna Siinai. ”Lazarus Online” är vemodig sångröst över ett piano som skvallrar om att undergången är nära. Stafettpinnen lämnas över till Boeckner och ”You’re Dreaming”. Stökigt, intensivt. Tillbaka till Krug och den där sortens svårtolkade mässande som får så mycket betydelse när det kommer från just honom: ”One, three, two and four/South, east, west and north”.

Sedan finns ögonblicken som är betydligt klurigare att koppla till någon av frontmännen. Stunderna då Wolf Parade bara är Wolf Parade. At Mount Zoomer-gitarrerna som avslutar ”Flies on the Sun” eller det evighetslånga skrammeljammandet i ”Baby Blue” (den som sett bandet framföra ”Kissing the Beehive” på en scen kommer förmodligen känna igen sig).

Med sitt fjärde album visar gruppen upp en lite mer polerad ljudbild än vad man gjort i det förflutna. En diskret utveckling som fjolårets comeback-EP var en indikation på. I övrigt fortsätter Wolf Parade med det de gör bäst: spretar.

Kanske lyder kvartetten under samma belöningssystem som ett flipperspel? Desto fler vägar man tar, desto högre blir poängen.

[Sub Pop, 6 oktober]

8