Petter Sebastian – The Dog and the Shepherd

Petter Sebastian - albumomslag

Om du inte har hört isländska Hjálmars ”Ég vil fá mér kaerustu” har du problem. Då har du nämligen aldrig hört hur bra ”Värmlandsvisan” gör sig i murrig reggaetappning. Låten, en oslagbart bra kombo av nordiskt vemod och varm reggae, gick för högtryck i min stereo för x antal år sedan – under den period i livet när jag precis börjat byta ut min maniska fascination för rastakulturen mot mer ordinär svenssonpop, snus och folköl.

Men det var inte förrän jag skulle recensera Petter Winnbergs nya platta The Dog and the Shepherd – alltså nu när jag skriver denna text – som jag fick reda på att han under flera år agerade basist i Hjálmar. Och även om Winnberg på senare år gjort sig ett rätt stort namn som producent och låtskrivare – och kanske mest av allt som en del av det hyllade Amason-kollektivet – är ett förflutet i Hjálmar på något sätt ännu större. En kvalitetsgarant.

När Petter Winnberg nu släpper soloskiva heter han inte Winnberg, utan Petter Sebastian. Och av ljudbilden att döma har plattan kommit långsamt till världen. Smugit fram ur berg och jord, svävat över skogar, korsat älvar. Singeln ”The Dog” låter som fallande löv, men också som karg öken. De sövande synthljuden slår mot varandra i en perfekt koreografi. En pretentiös text om tidens gång kröner verket.

Andra låtar, ”Walls” till exempel, är mer groovy och Amason-ska. Svala men tydliga melodier, fulla av hopp och sorg, lyfter sångerna mot himlen. ”The Shepherd” har också den ett gött tugg, och Petter Winnberg/Sebastian sjunger genomgående mjukt och vänligt.

Flera av de andra spåren på skivan är mest av allt böljande ljudlandskap. Inre drömbilder av svunna somrar och norrsken. Det är stämningsfullt, men ibland svårlyssnat och frustrerande. The Dog and the Shepherd är alltså i vissa avseenden främst en musikerplatta, en kreativ oas för redan invigda, en kosmisk lungas tunga utandning.

Å andra sidan är skivan tidvis glimrande i sin monotona enkelhet. Inte ett instrument, inte ett ackord för mycket. Bara ett knippe keyboards och stillsamma trummor. Bara softa körer, ekande reverb och känslan av att vara den första människan på jorden.

[Sheep Music, 7 oktober]

6