Shout Out Louds – Ease My Mind

Stockholmsbaserade Shout Out Louds är ett av Sveriges alla exportband, vars musik syns både utomlands och på hemmaplan, med en publik som följt med ända sedan mitten av 2000-talet. Ändå har kvartetten svårt att ta plats; låtarna hörs på radio, de gästade nyligen Way Out West, men trots all uppmärksamhet är det inte helt lätt att hitta lyssnare som säger att Shout Out Louds är deras favoritband.

I samband med debuten Howl Howl Gaff Gaff (2015) och uppföljaren Our Ill Wills (2007) lades grunden – därefter har saker och ting bara rullat på och medlemmarnas har slutat att göra medryckande gitarrpop som ”Tonight I Have To Leave It”.

Idag är ljudbilden mer polerad, med drömska melodier och softa gitarrpartier, där stranden prioriteras framför svettiga klubbnätter. På 2013 års album Optica – gruppens senaste skiva – gavs de nya influenserna fritt utrymme och när medlemmarna, minus trummisen Eric Edman, återvänder med sin femte fullängdare är det nämnda inspelning som får utgöra ramverk. Bandet bjuder dock på vissa förändringar – denna skiva är exempelvis lösare i strukturerna och färgas mer av eskapism än tidigare. Produktionen är varmare.

Shout Out Louds har spelat in de nya låtarna tillsammans med The Amazings Fredrik Swahn och samarbetet har genererat en skiva som vilar tungt på snygga melodier. På denna punkt finns det inget att klaga på. Jag har dock svårt att engagera mig i musiken, som är mer kuliss än greppbar musik. Det är som att flyga över Karibien med stämningsmusik i öronen, men utan att landa. Låtarna retar endast sinnesnerverna.

Bandet är som bäst i sköna ”Jumbo Jet” och stämningsfulla ”White Suzuki”, medan andra spår fungerar som intetsägande pausmusik. Vid dessa tillfällen saknar produktionen puls. Skivan får välbehövlig energi när Bebban Stenborg tar över mikrofonen; titelspåret blir till en skön hymn i samma anda som Sophie Zelmani. Och i denna bubbla stannar jag gärna kvar.

[Sony, 22 september]

5