The Sisters of Mercy på KB – en nostalgitripp

The Sisters of Mercy under spelningen på Fryshuset i Stockholm den 9 september
The Sisters of Mercy under spelningen på Fryshuset i Stockholm den 9 september

Han kallas ibland för ”Axl Rose utan pengar men med precis lika mycket galenskap”. Ikväll utstrålar dock den nu 58-årige Andrew Eldritch inte särskilt mycket galenskap. Någonstans tycks The Sisters of Mercys frontfigur och, sedan länge enda kvarvarande, originalmedlem ha funnit sig i tillvaron som nostalgiakt och något ofrivillig goth-ikon. Kanske beror det på något så enkelt som att även ”Axl Rose utan pengar” har räkningar att betala.

Sedan starten 1980 har elva medlemmar hunnit passera genom The Sisters of Mercys sättning. De allra flesta lär ha lämnat på grund av samarbetssvårigheter med notoriskt lynniga envåldshärskaren Eldritch. Nuvarande sättningen, där åldermannen backas upp av de två gitarristerna Chris Catalyst och Ben Christo, har varit intakt sedan 2006 och är följaktligen den i särklass mest stabila under hela The Sisters of Mercys stormiga historia.

Det är också den minst produktiva. Sista albumet Vision Thing kom 1990. Det ryktades länge om att en uppföljare var på väg men sedan många år tillbaka finns överhuvudtaget inga planer på att göra något annat än att fortsätta åka runt och spela gamla hits. Och bristen på nytt material till trots, tycks publiken aldrig avta. KB är ikväll helt utsålt. Precis som vid det förra besöket.

Ryktet om livebandet The Sisters of Mercy är allt annat än klanderfritt men den nuvarande upplagan har med åren kommit att bli mycket samspelt. Ikväll är det generöst med hits från ögonblicket då trummaskinsoperatören Ravey Davey trycker igång ”More”, en låt som en hel generation 80-talsgother och alla deras arvtagare kan sjunga i sömnen.

Till den pågående turnén har ”Walk Away” dammats av för första gången på 32 år. De inkluderar en cover på Mission of Burmas ”That’s When I Reach For My Revolver”, en låt som visar sig passa Sisters-tappningen väldigt väl. Den mest positiva överraskningen är dock att utomjordiskt vackra ”Something Fast” har plockats fram och tillåts dra ner tempot lagom till slutet av ordinarie set.

De levererar men inte helt utan skönhetsfläckar. Andrews karaktäristiska baryton är inte vad den har varit. På några ställen får Ben och Chris träda fram och täcka upp för honom. Ljudbilden hade också mått bra av en livebasist och Andrew lär tycka att soundcheck är överkurs, vilket stundtals märks. Rökmaskinen är däremot pensionerad och ersatt med en snygg ljussättning och det går helt utmärkt att se bandet (något som annars varit ett vanligt klagomål under de senaste turnéerna).

Som nostalgitripp och som hyllning till Andrew Eldritchs fantastiska, stilbildande låtskatt är det mycket väl godkänt. Förmodligen kommer jag att bege mig till KB även nästa gång han är i behov av pengar.