Avskalat och vackert när Nadia Reid besökte Ideal Bar

nadia-reid-high-res-eb-lamb_1_orig

Det är andra gången på två år som Nadia Reid besöker Ideal Bar på Vega i Köpenhamn. Det är så pass litet och intimt att många konsertbesökare är avslappnade nog att sätta sig på golvet, mitt i lokalen. Som barn inför en sagostund.

Den 3 mars i år släppte Nadia Reid sitt andra album Preservation och har varit ute på turné sen början av augusti. Med sig på elgitarr har hon Sam Taylor som varit hennes musikaliske följeslagare i flera år. Själv spelar hon akustisk och semi-akustisk gitarr och trummar emellanåt på gitarrkroppen för extra reverb. Det är avskalat och vackert.

”Tonight I feel like playing a lot of my old songs” säger hon och vi får mest höra låtar från det första albumet Listen to Formation, Look for the Signs från 2015. Ett alster starkt präglat av sorg och ett krossat hjärta.

Självutveckling kommer sällan gratis utan kräver ofta en viss kamp, vilket Reid själv konstaterar i titelspåret ”Preservation” med textraden “forward movement, never easy”.

Om det första albumet var en bearbetning av sorgen efter ett havererat förhållande så är Preservation en skildring av läkandet, att börja älska sig själv och att kunna se en framtid igen. Något man märker tydligt i texterna, men även omslagen på de båda albumen skvallrar om denna process. Listen to Formation, Look for the Signs pryds av ett svartvitt porträtt av Reid snett framifrån. Stoisk, men en aning undvikande. Det senare, Preservation smyckas av en mer självsäker bild av Reid, rakt framifrån och i full färg. Hon ser stark och målinriktad ut. Något av ett bildbevis på Reids artistiska självsäkerhet som växer sig större i accelererande fart, likt en rullande snöboll.

Båda albumen finns till försäljning ikväll, tillsammans med några egenhändigt gjorda tygpåsar med Nadia Reids namn och en bild på en så kallad ”power pony”. Hästar återkommer som någonting positivt i många av hennes låtar och hon lovar att berätta om dem efter hon spelat ”Preservations” men blir stressad när hon inser att det är måndag och därmed en ”school night”, så hon glömmer tråkigt nog av att ge oss berättelsen bakom. En anledning att se henne nästa gång hon förärar oss med ett besök. Vilket jag verkligen hoppas att hon gör.

Vi är inte så många och en del av mig tycker lite synd om Reid som rest ända från Nya Zeeland för att spela för så få, men hon verkar glad och genuint tacksam ändå. Publiken är också uppskattande och vi försöker troget applådera till oss ytterligare ett extranummer, men lyckas dessvärre inte. Det enda negativa är att spelningen är lite för kort.