Hurula: “Det bästa jag vet är att skriva låtar och hålla på med konst”

unnamed

Robert Hurula är ett namn som knappast behöver någon ytterligare presentation i dagens musiksverige. En till synes reserverad person och en brinnande själ på scenen – det är så han brukar porträtteras. HYMN träffade honom inför spelningen på Popaganda och pratade om turnén, samarbeten och skrivandet.

Det är en solig fredagskväll och Two Door Cinema Club spelar i bakgrunden. Robert varnar mig direkt att han är lite hes i rösten, men det kan inte förstöra stämningen för idag är det turnéavslutning som gäller.

I sommar kunde Hurula upplevas på större utomhusscener, så jag börjar med en fråga om hur det kändes jämfört med mer bekanta klubblokaler.

– Egentligen så kan det fortfarande vara ovant att spela i dagsljus. Stora scener har varit helt lugnt, det var kul att spela på dem. Det är just det där med ljuset som ibland kan vara svårt, men ibland uppstår magi även där. Inget är förutbestämt när det kommer till spelningar. Fast oftast ser jag det som en kvällsgrej att spela musik.

Var trivs du bäst med att spela?

– Det är så himla olika. Det brukar vara en speciell stämning när man spelar inomhus, men flera av de bästa spelningarna jag gjort har varit utomhus. Så mitt svar just nu är att det är bäst att spela där det får vara hög volym.

”Det är bäst att spela där det får vara hög volym”

Förutom enstaka festivalspelningar fick Robert ett förslag att delta i ett nytt eventkoncept Let’s Spend The Night Together med bland andra Weeping Willows och Veronica Maggio. Dock har han svårt att komma ihåg hur lineupen blev till:

– Jag tror att det var klart att Weeping Willows och Veronica Maggio skulle vara med, och så fick jag frågan. Man sa att det kommer vara spelningar på scener som bara byggs upp för den dagen vi spelar. Så jag tyckte att det lät kul att göra något annat. Jag visste att det skulle innebära att vi skulle spela tidigare på dagen och det var lite nojigt, men jag tänkte bara att vi skulle testa det.

Lineupen kändes kul för Robert, och det var delvis därför han gjorde det:

– Rent musikaliskt så gör vi alla olika saker, men det är ju en bra grej enligt mig. Jag tänkte inte så mycket på hur vi passade ihop. Jag tycker inte heller att det känns viktigt att passa ihop med någon musikaliskt. Det känns viktigare att personligheter synkar.

Fick du inte en känsla av att hamna utanför?

– Jag kände mig nog inte mer utanför än någon annan. Alla befinner sig i sina egna världar, även jag. Jag har alltid känt mig ganska utanför. Jag känner inte att det finns något ställe där jag är hemma förutom mitt eget hem då. Hela grejen med att åka runt med det här gänget är att vi skapar oss ett hem kring varje spelning, varje loge och framförallt varje scen. Allt annat är utanför.

På tal om nytt material avslöjar Robert att det redan har spelats in en del nya låtar. I början av sommarturnén fanns det chans att höra en av låtarna live. Dock blev den sedan omgjord ett flertal gånger och Hurula bestämde sig till slut för att ta bort den från spellistan.

— Vi spelade den en gång, sedan kom jag hem och gjorde om den lite till. Så spelade vi den en gång till lite omgjord och sedan kom jag hem och gjorde om den igen. Då kände jag att jag inte kunde hålla på att spela den så här. Jag ville ha den klar när vi skulle spela.

För tillfället kan Robert inte berätta något mer om materialet och förtydligar att han är mest koncentrerad på själva låtskrivarprocessen nu.

Bakom scenen är Hurula inte någon mediaperson direkt. För det mesta håller han sig borta från mediautrymmet, men trots det tackade han ja till medverkan i Ebbot Lundbergs nya projekt Ebbots Ark som kommer visas på TV i höst.

– Det är så att det var Ebbot som jag tycker har gjort jävligt bra grejer, och jag visste att när han ska vara programledare, så kommer det inte bli ett sånt där Så Mycket Bättre-program. Jag visste att det skulle vara ganska löst och baserat kring musik. Jag har faktiskt inte sett programmet än och är ganska nojig över min insats där.

unnamed2

I en intervju sa du: ”Det är lättare att tänka ord i melodier än att bara tänka på dem rakt upp och ner”, men i våras publicerades en av dina dikter i litteraturtidningen Provins. Hur kom det sig att du började skriva dikter?

– Jag har skrivit ganska många dikter, fast jag aldrig har visat dem för någon. Jag har testat att skriva på det sättet att jag inte behöver rimma. En dag fick jag frågan om jag hade någon text eller om jag kunde skriva något, och så skickade jag den där dikten.

Kan det vara så att dikter är utkast till låttexter som inte fick någon musik?

– Det finns både och. Ibland känner man sig inspirerad och bara vill skriva någonting, och så fortsätter man göra om det tills det blir en låt. Vissa gånger låter man ord bara vara ord.

Robert tänker lite till innan han fortsätter med att berätta att det är mycket svårare för honom att skriva texter i sånt format, men det mesta beror på inspirationen.

– Allting är oplanerat. Jag sätter mig aldrig och tänker: ”Nu ska jag skriva dikter”, eller något sånt. Jag skriver bara, och vissa ord och rader passar till en melodi jag har gått och tänkt på. Allting ramlar bara ihop till en låt.

”Jag tänker helt annorlunda nu när jag spelar in nya låtar”

Nu har det snart gått ett år sedan Vapen till dom hopplösa-släppet. Hur känns det nu?

– På något sätt så kändes den skivan som något jag behövde göra, men jag skulle aldrig göra den nu. Jag tänker helt annorlunda nu när jag spelar in nya låtar. Jag tycker faktiskt att den där skivan låter ganska konstigt nu. Fast det var väldigt kul just då, så känns det.

Idag är det sista spelningen på turnén. Men du har inte spelat lika ofta i år som förut. Längtar du efter mer intensivt turnerande?

– Det är ganska annorlunda att göra en spelning varannan eller tredje vecka, för att man liksom börjar om varje gång. Det gör det svårare att finslipa det man gör. Fast det kan ju också vara en bra grej, jag vill ju inte bli en maskin.

Robert tycker fortfarande att det är kul att spela live, dock längtar han inte så mycket efter det i nuläget:

– Jag har turnerat väldigt mycket förut och det kan lätt bli okreativt att bara spela och spela. Det bästa jag vet är ju att skriva låtar och hålla på med konst.

Spelningen på Popaganda är inte bara sommarens avslutande konsert, utan också hela turnéns höjdpunkt för Robert och hans band, samtidigt som det känns mer ansvarsfullt att uppträda i Stockholm:

– Idag blir det som vi hade tänkt göra hela tiden, fast nu blir det äntligen rätt, hoppas jag.

När Hurula intar Popagandascenen ett par timmar senare känns det som om bandet ger allt från första till sista minuten. Robert vandrar frenetiskt längs scenen och spottar ur sig orden med kraft som om de vore eldpilar. Just då är Hurula ostoppbar, och det märks att han faktiskt hör hemma där, i mörkret, inför storpublik och med låtarna som vapen.