Alex Cameron – Forced Witness

a2635762742_10

Men sin debutskiva Jumping the Shark intog Alex Cameron alter-egot av en misslyckad föredetting i nöjesbranschen. Både på skivomslaget och när han uppträdde live sminkade han sig så att ansiktet såg vanställt ut. I intervjuer pendlade han mellan att vara i karaktär och att svara i egenskap av sig själv. På uppföljaren Forced Witness utökar han sitt persongalleri och suddar ytterligare ut gränsen mellan sig själv och sina karaktärer.

Cameron är en historieberättare, varje låt är en egen liten historia och skivan är utformad som en novellsamling där en rad olika fristående historier vävs samman till en större helhet.

I grund och botten är Forced Witness en skiva om manlighet. Över tio spår intar Cameron personligheten hos fiktiva män med aggressionsproblem och losers som lever sitt liv på internet i jakt på kvinnlig bekräftelse. Utövare av destruktivt manligt beteende. En samling personporträtt över ett gäng förlorare som målat in sig i ett hörn av machoideal. Cameron intresserar sig inte direkt för de män som befinner sig i toppen av den patriarkala näringskedjan, utan istället för dem som fastnat någonstans halvvägs i en direkt skadlig form av manlighet som vare sig gynnar dem själv eller någon annan. Något som kulminerar i höjdpunkten ”Marlon Brando”, en skamlöst catchig powerpopballad vars berättarröst tydligast sammanfattar den övergripande tematiken om desillusionerade män med skeva självbilder.

En ohälsosam relation till internet löper som en röd tråd genom skivan. ”I live with a deep regret of all I do on the internet”, sjunger Cameron i öppningsspåret. ”True Lies” är en bottenlöst sorglig låt om en man som inte kan motstå frestelsen att skriva till kvinnor online bakom ryggen på sin tjej (‘cos I love my little darling, but I also love these women online – When I feel it really coming on strong, yeah I know I really shouldn’t log on).

De skruvade texterna är överlag Camerons främsta styrka. ”I got shat on by an eagle, baby. Now I’m king of the neighborhood” är liksom en helt normal textrad på en Cameron-skiva. Den Angel Olsen-gästade ”Stranger’s Kiss”-raden blir det tydligaste exemplet på texternas styrka. Den cyniska kärleksduetten mellan två före detta älskare som både försöker intala sig att de har det bättre nu innehåller skivans allra skarpaste lyrik. Angel Olsens syrliga post-break up-betraktelser är en perfekt kontrast till Camerons stukade ego (sättet hon sjunger ”They made a meme out of my legacy, darling” utan att röra en min är värt halva entrépengen).

Tyvärr brottas Forces Witness med en del musikaliska tveksamheter som stör det övergripande intrycket. Stundtals låter Cameron ungefär som om John Maus hade gjort covers på Bruce Springsteen på en sliskig bar i Las Vegas 1986, vilket såklart är helt underbart. Men med Forced Witness förflyttar han sig även närmre den mer kommersiella aspekten av 80-talets popmusik. Utöver produktion av Foxygens Jonathan Rado har han på den här skivan även samarbetat med The Killers-sångaren Brandon Flowers, något som på förhand borde få varningsklockorna att ringa ordentligt.

Precis som The Killers gör Cameron 80-talsdoftande Springsteen-pop, skillnaden är att där The Killers version körts genom ett kommersiellt popfilter så pressas Camerons musik istället genom ett träsk av avantgardistisk absurdism som förpassar musiken till en betydligt mer skruvad plats. Ibland träffar han mitt i prick, och ibland missar han tyvärr helt.

Användandet av The Killers som icke-ironisk musikalisk referens är djupt förvirrande, eftersom att det ärligt talat låter fruktansvärt emellanåt. Flowers-samarbetet ”Runnin’ Outta Luck” är ett musikaliskt klavertramp som är svårt att smälta när man ska processa skivan som helhet. Tack och lov lyckas Cameron på majoriteten av skivans spår hålla sig på rätt sida 80-talspastischerna och plattans höga toppar kompenserar för en del snedsteg.

[Secretly Canadian, 8 september]

6