The National – Sleep Well Beast

5913672e1d363

Det finns en sekvens i Lizzy Goodmans utmärkta intervjubok Meet Me In The Bathroom där Matt Berninger beskriver den förnedrande, men motiverande, känslan som han och övriga medlemmar i The National kände när de delade replokal med Interpol under de tidiga 00-talet.

Vid tidpunkten var Interpol på randen till världsomfattande berömmelse medan The National fortfarande harvade runt i ett musikaliskt ingenmansland. Berninger beskriver ett särskilt förnedrande ögonblick där han tvingades tränga sig igenom en av Interpols otaliga fotosessions för att komma till den skrubb där The National repade. En ganska träffande metafor för att beskriva The Nationals karriär. Samtidigt som deras kollegor i The Strokes, Interpol och Yeah Yeah Yeahs erövrade världen så fortsatte The National att gneta på i tysthet i sin studio.

Med facit i hand kan man se hur den lutherska arbetsmoralen har lönat sig. 15 åt senare verkar ovan nämnda band fortfarande i skuggan av sina debutalbum samtidigt som The National å andra sidan ständigt utvecklas. Sju skivor in i karriären är de större, och kan man argumentera för, bättre än någonsin.

The National spenderade en bra bit av sin karriär med att hitta vilket band man egentligen ville vara. Från alt-countryn på den självbetitlade debuten via Nick Cave-rocken på Sad Songs For Dirty Lovers till postpunken på Alligator, innan man med genombrottsskivan Boxer hittade rätt balans.

För varje ny skiva har man sedan förfinat sitt hantverk. Istället för att sträva mot att utveckla sig i nya riktningar har bandet grävt där man stått och varje gång har man förvånats över hur bandet klarar av att återvinna samma formel samtidigt som man får det att låta ännu bättre, ännu djupare och ännu mer perfekt. Och även om varje platta är älskvärd på sitt sätt har bandet också blivit bättre och bättre för varje nytt album.

Sleep Well Beast kan mycket väl vara det första albumet som avviker från denna perfektionsstege. Inte för att det inte är ett briljant album, utan snarare för att man medvetet frångår vissa av de konventioner som tidigare präglat varje ton bandet spelat in post-Boxer.

Det är som att bandet för första gången på 10 år gått in i studion utan intentionen att tvunget producera något mer perfekt än skivan som föregick. Istället är det som att man nått en så pass solid punkt att allting plötsligt är tillåtet i bandets produktion. Fundamentet bandets musik står på är så pass stabilt att man kan slänga in blippande elektronk, gitarrsolon, samplingar och trummaskiner som tidigare hade känts malplacerade på en The National-skiva utan att något av bandets själ och hjärta försvinner.

”Turtleneck” är det råaste man gjort sen ”Abel” och ”Available”, ”Day I Die” är en rocklåt som redan nu framstår som en klassiker och i ”The System Only Dreams in Total Darkness” låter man all experimentlusta komma till tals i en löjligt lekfull skapelse.

Men det är främst i det lugnare formatet bandet verkligen imponerar. Med atmosfäriska små mästerverk som aldrig slutar växa. Den pulserande elektroniken i ”I’ll Still Destroy You” och ”Walk It Back” ger en intressant struktur åt den mumlande sången. Den nästan provocerande avslappnade melodin i ”Dark Side of the Gym” tränger sig in under huden. Den stegrande avslutning i ”Empire Line” blir bara mäktigare och mäktigare för varje lyssning. Avslutande ”Sleep Well Beast” närmar sig Bon Ivers sentida ljudvärld, men adderar en mänsklig värme som skapar en förtrollande stämning. A

llting är resultatet av en sällsynt kombination av lekfullhet och ett perfektionistiskt hantverk som förflyttar bandets sound ytterligare ett steg framåt.

Men om Sleep Well Beast på ett musikaliskt plan är The Nationals mest experimentella och frisläppta så är skivan på ett tematiskt plan en av de mer sammanhängande skivorna bandet gjort. Medelålderskris och rämnande äktenskap är förvisso teman som figurerat flitigt även på tidigare alster av bandet, men aldrig så stringent som nu.

Matt Berninger sjunger ofiltrerat om sitt äktenskap, och ett flertal av albumets texter är skrivna tillsammans med Berningers fru Carin Besser. Sleep Well Beast är en skiva om ett äktenskap som är påväg att falla isär, men utan att för den sakens skull vara ett uppbrottsalbum. Snarare är det ett album om att inte ge upp även om tillvaron stundtals känns hopplös. ”An album about the eternal struggle to not break up”, hävdade Berninger tidigare i somras, vilket understryker känslan av plattansom en bisarr form av parterapi snarare än ett break up-album.

Vissa invändningar kan med all rätt göras mot den hopplöst tvåsamhetsvurmande utgångspunkten i texternas angreppssätt, men den allmänmänskliga desperationen som förmedlas sträcker sig längre än så. Sleep Well Beast är ett album om att åldras och om att leva tillsammans med någon annan än sig själv. Ett album om att inte ge efter för sina mest destruktiva sidor.

Matt Berninger vet också hur man förmedlar textrader som träffar precis där det känns som mest. “I barely ever see you anymore, and when I do, it feels like you’re only halfway there” sjunger han i ”Day I Die” och adresserar den emotionella distansen som sakteligen tycks förgöra förhållandet från insidan. Han testar trevande tanken att allting redan är kört, han erkänner sina brister, ber om förlåtelse och försöker rättfärdiga sin självmedicinering. Samtidigt tycks han hela tiden aktivt söka anledningar att inte ge upp. För trots att skivan utspelar sig på avgrundens rand är det ändå svårt att inte tolka in ett ljus i slutet av tunneln.

I ”Empire Line” konstaterar Berninger i desperation ”You just keep saying so many things that I wish you won’t”, innan han i låtens stegrande klimax i direkt motsättning erbjuder ett ögonblick av plötslig insikt: ”I’ve been talking about you to myself, cause there’s nobody else – I want what I want, and I want everything”.

[4AD, 8 september]

8