Zola Jesus har hittat hem igen

zj1

Hon har nyligen flyttat tillbaka till sin barndomstrakt på landet i Wisconsin i norra USA. Ett stenkast från trädkojan hon brukade leka i, står nu ett nybyggt hus. Efter flera år i Seattle, skulle man kunna tänka sig att 28-åriga Zola Jesus – eller Nika Roza Danilova, som hon egentligen heter – saknar storstadens fördelar, men det gör hon inte.

– Nej, jag saknar inte storstan eftersom jag reser så mycket. Och om jag ska vara helt ärlig så trivs jag bäst i skogen, utan en massa människor. Skogen gör mig frisk och lycklig.

Hon ska precis släppa sin femte platta Okovi, vars titel är rysk och betyder ”bojor”. Jag frågar om hon tycker att den moderna människan bör försöka slå sig fri från livets olika bojor eller om det snarare är så att vi behöver dessa för att fungera.

– Jag tror att det handlar mer om att inse att vi alla, i en eller annan form, är fångar under förtryck. Och det finns väl egentligen inget större hopp om att vi ska lyckas slå oss fria från det, så det viktiga är nog snarare att försöka hitta friheten inom begränsningarna.

”Det finns väl egentligen inget större hopp om att vi ska lyckas slå oss fria”

I pressmaterialet utvecklar Nika sitt resonemang:

– Vi är alla bojade på något sätt. Av livet, döden, kroppen, sinnet, sjukdomar, människor, födslorätten eller plikten. Alla föds med en unik skuld som vi ska betala tillbaka under våra levnad.

Nika har alltid haft en gudabenådad pipa, men den här gången tycks hon överträffa sig själv i varenda låt. En så stor röst kommer förstås inte utan vissa uppoffringar.

– Efter Conatus (2011) började jag ta sånglektioner igen och det har jag fortsatt med sen dess. I och med det har min röst förändrats en del. Jag har också lagt av med en massa ovanor och har lärt mig att bättre kontrollera saker och ting.

okovi

Omslaget är vid första anblick inte helt självklart. Berätta om hur det togs fram och tankarna bakom det.

– När jag skrev låtarna inspirerades jag jättemycket av Jesse Draxlers konst. Jag frågade om han ville göra omslaget, vilket han som tur var ville. Tillsammans funderade vi kring känslorna på plattan och till slut kom han fram till det du ser i dag.

Blicken dras genast till ögonen, som tycks titta ut från ett kompakt mörker.

– Ja, för mig handlar allt om ögonen. De är som ett ankare i kaoset runt omkring. Det handlar liksom om att hitta lugnet även i de svåraste av stunder.

Okovi är emellanåt en myriad av ljud. Det är lätt att gå vilse bland alla intryck och influenser, vilket inte minst bevisas av att jag är helt fel ute när jag säger att jag tycker att ”Remains” har en pianoslinga som känns ganska mycket ABBA

– (skratt) Nja, när jag skrev plattan lyssnade jag mest på black metal och östeuropeisk folkmusik, så det var nog faktiskt snarare det som inspirerade mig.

zj3

För en så röstdriven artist som Zola Jesus är det rätt ovanligt att det helt plötsligt dyker upp en instrumental låt. Undersköna ”Half Life” ligger sist på Okovi och sveper in som en ljum, gyllene morgonbris efter en kall, mörk natt.

– Det var jätteviktigt för mig att ”Half Life” kom med på plattan. När jag skrev den var jag inte särskilt van att skriva instrumentala låtar, så jag kände mig osäker på om jag skulle lyckas passa in den, eller om folk ens skulle gilla den. Men jag kände intuitivt att plattan behövde en stor suck av lättnad på slutet. Jag tyckte verkligen, verkligen om att skriva låten. Titeln fick den eftersom den anspelar på gränslandet mellan liv och död. Sen är det ju så klart en bonus att den råkar dela namn med mitt favoritspel.

Apropå favoritspelet så bör det i sammanhanget nämnas att Nika under sin studietid brukade arrangera LAN-partyn där just Half-Life spelades.

Vad är du mest stolt över med Okovi?

– Jag är ärligt talat mest stolt över integriteten i de här låtarna. Plattan fyllde ett väldigt specifikt och viktigt syfte för mig och jag hoppas att den kan göra det även för andra.

zj4

Texterna på Okovi handlar uteslutande om psykisk ohälsa, både Nikas egen och hennes närståendes, och jag kan inte låta bli att fråga hur hon mår nu.

– Just nu mår jag bra. Jag är lugn och tillfreds. Det krävdes dock en massa arbete för att bli det. Jag var tvungen att prioritera hälsan och fatta en del svåra beslut, som i sin tur tvingade mig att konfrontera de saker som hindrade mig från att vara lycklig.

Hennes råd till andra som lider av psykisk ohälsa, eller som har någon nära som drabbats, är enkelt: omtanke.

– Det som hjälpte mig var att ha en jättetajt familj som hela tiden kollade hur jag mådde, och såg till att jag gjorde det jag behövde för hälsans skull. Och jag gör samma sak för mina närstående när de drabbas.

Ett konkret exempel på det senare är ett av nya plattans starkaste spår, ”Siphon”, som i stort sett är ett vädjande brev till en nära vän, en låt som Nika från början var tveksam till att släppa.

”Det finns inget värre än att se någon man älskar förstöra sig själv fysiskt”

– Låten skrevs till någon väldigt nära som hade försökt ta sitt liv. Jag försökte desperat med precis allt för att hålla hen vid liv. Det finns inget värre än att se någon man älskar förstöra sig själv fysiskt, och osäkerheten om personen finns kvar i morgon. Till slut bestämde jag mig för att låten behövde höras, inte bara av den här personen, utan också av andra.

Det har snart gått tio år sedan Zola Jesus debuterade och det har minst sagt hänt en del sedan dess. Fem plattor på egen hand, mängder med samarbeten och – inte minst – runt 250 spelningar i över 30 länder, har det hunnit bli. Och får hon själv bestämma, blir det kommande årtiondet minst lika späckat.

– Jag vill skriva en opera. Eller göra något som sammanför flera olika konstarter. Och så hoppas jag att jag efter varje steg jag tar, kan se tillbaka och känna mig stolt över den konstnärliga resa jag gör.

‘Okovi’ släpps via Sacred Bones den 8 september