The Hanged Man – Of Blood Is Full

The Hanged Man

Rebecka Rolfart aka The Hanged Man, med ett förflutet i Those Dancing Days och Vulkano, syntes nyligen bakom El Perro Del Mar på Popaganda. Att etablerade artister vill anlita 28-åringens kunskaper är fullt förståeligt; hon är en musikalisk begåvning med styrkan att gå sin egen väg och samtidigt van vid att samarbeta med andra.

Rolfart har sedan Those Dancing Days självbetitlade debut-EP från 2007 varit verksam i en mängd olika sammanhang, men det är först nu som en fullängdare presenteras för omvärlden – ett album som följer upp EP-skivorna First Quarter Moon (2014) och Lord Have Mercy (2016).

De samlade erfarenheterna, däribland den negativa upplevelsen av att slå igenom som ung, har resulterat i ett personligt och utmanande uttryck, där musikskapande prioriteras framför drivkraften att synas. Filmiska element, som dova instrumentalspåret ”Maremaid Mourning” – atmosfären fångar ljudet av stillheten innan stormen – blandas med melodistarka psychpoplåtar som ”The Crack” och ”Shut Your Mind”. Grundtonen är mystifierande, färgad av 80-talsdoftande synthar och texter om att vara förföljd. I Rolfarts popuniversum tillåts inte en god natts sömn.

Avslutande spåret ”Demons Drain” får mig att se mig om efter monster, kan grannen vara besatt? Är det någon på vinden? Musiken gör att fantasin går på högvarv.

Of Blood Is Full är inspelad i Italien, vinets och dekadensens förlovade rike, men det är även ett land präglat av religiösa kulter och hemliga sällskap. Jag vet inte om denna bakgrund hjälpte till att skapa Italiens thrillerkultur under 70- och 80-talet – hur som helst satte progressiva kultbandet Goblin skräck i lyssnarna med låtar som ”Suspiria”, ”Witch” och ”Phenomena”. The Hanged Mans ”Manontemon” ger exakt samma känsla och detsamma gäller introt till öppningsspåret ”Blåkulla”.

Mitt favoritspår på skivan är suggestiva ”Heart Beats Slow”, som mer eller mindre makar sig fram, för att slutligen gå ner i slowmotion. Produktionen är bländande, med element av 60-talets orkestrerade pop, sammanvävt med drömska synthmelodier. Och i likhet med skivan i stort är låten helt befriad från stökiga gitarrer. Istället är det Elias Jungqvists och Anna Myrstens synthar som spelar huvudrollen, vid sidan om gudabenådade Rolfart såklart.

[Dubious Records, 6 september]

8