Ingen vill betala för kultur, men alla vill ha ett levande klubbliv

Dum i huet

Dum i huet

Gratiskulturen skadar kulturutbudet. Ingen vill betala för kultur, men alla vill ha ett levande klubbliv – gärna i samma anda som Berlin, Austin, eller New York – där det senaste presenteras. Utvecklingen startade med att ingen ville köpa musik, nu vill ingen betala för att se musik. Undantagen är folkliga evenemang som Bruce SpringsteenHåkan Hellström och Kapten Röd. Eller återkommande festligheter som Way Out West.

– Bra bokningar, men det kostar pengar.

– Vi går någon annanstans.

Ovanstående resonemang har jag stött på otaliga gånger – det händer till och med att personer har denna diskussion öppet i ett Facebookevent. Samtidigt är vi villiga att betala överpriser för en mängd andra saker.

Vi betalar fantasisummor för att bo centralt, storstadsjeepen kan vara bra att ha och det måste vara rätt jord till de nyinköpta plantorna. I dessa fall saknar pengar värde, men att betala inträde för att se ett spännande band på klubben, som ligger nedanför fönstret – närheten till allt saknar nu betydelse – lockar inte tillräckligt. Istället faller valet på krogen och där övertrasseras månadsbudgeten efter 3-4 öl (bryggda av lokalens egna mikrobryggeri). Men att betala 150 kronor för att supporta närmaste klubb är en tröskel som är svår att passera. Och handlar det om att röra sig utanför centrum är saken avgjord redan på förhand – ironiskt nog reser vi mer än någonsin.

Jag eftersträvar inte att vi ska gå tillbaka till 80-talet, skivbolagens party-år, där marknaden styrdes av pengahungriga pampar. Det är ovärderligt att kunna besöka Spotify för att lyssna på Steely Dans Can’t By A Thrill direkt efter nyheten om Walter Beckers allt för tidiga död och när jag laddade ner Brian Enos ”Baby’s On Fire” via Napster i slutet av 90-talet öppnades en ny värld. Jag hade gläntat på dörren till gratiskulturens förföriska universum. Sedan dess har gratiskulturen spridit sig som ringar på vattnet och nu väljer allt färre att betala för att se olika band och artister. En konsekvens är att klubbar tvingas samarbeta för att täcka kostnaderna.

Mina egna erfarenheter är många. Dagarna innan ett event haglar listförfrågningarna och blir det ingen lista, är sannolikheten minimal för att personen i fråga dyker upp. Jag tycker att alla ska ta sig en funderare – vad kostar det att driva en klubb? Vad är kostnaden för att kunna erbjuda ett av de senaste namnen från USA eller England? Och på grund av att artister och band säljer allt färre skivor är livespelningar en av få inkomstkällor. De vill inte göra det gratis. Och sedan har jag inte nämnt alla omkostnader. Problemet är inte baserat på generation, utan har blivit vanligt förekommande i alla åldrar. Oavsett ekonomiska förutsättningar.

LCD Soundsystem släppte nyligen singeln ”Tonite”, där låtskrivaren och sångaren James Murphy förklarar att det är meningslöst att gå på klubb. Det är bortkastad tid, allt låter likadant.

Utan att göra en djupare analys, blir min slutsats att alla framtida spelningar kommer att livestreamas – emellanåt med inhyrd publik – och är konserten tråkig, är det bara att stänga av, ta en nattmacka, för att sedan lägga sig. Du behöver inte offra någonting. Möjligtvis en årsprenumeration på Live Nations streamingtjänst.