Popaganda lördag: Tove Lo äger – med och utan bh

Popaganda fyller 15 år i år. På en vägg inne på festivalområdet är affischer uppsatta med line-ups från tidigare år. Där kan man drömma sig bort en stund till fornstora dagar som 2014 när Veronica Maggio, Lily Allen och First Aid Kit stod på scen och samtidigt påminnas om varför årets festivalhelg känns, trots enskilda undantag, som en ganska medioker tillställning. För det sammanfattande ordet för lördagen, och kanske hela festivalen, är energilöst.

Det är alltid otacksamt att vara först ut innan klockan ens slagit 14, men soulsångerskan Janice, med färskt singelsläpp i ryggen och kommande album, försöker göra det bästa av sin speltid på Lilla scenen. Allt låter snyggt, men inte mycket mer. Det blir mer dynamiskt när Sabina Ddumba gästar mot slutet innan hon måste springa över till den stora scenen för sin egen spelning. Kontrasten mot den, bokstavligen, avskalade Janicespelningen blir nästan plågsamt stor. Två stora soulröster, men där Janice fortfarande är i startskottet för sitt artisteri, visar Sabina Ddumba att hon har kommit väldigt lång på kort tid.

Sabina Ddumba spelar på Stora scenen på Popaganda. 2017-09-02. Foto: Elin Bryngelsson Lidestedt/Rockfoto

Sabina Ddumba spelar på Stora scenen på Popaganda. 2017-09-02. Foto: Elin Bryngelsson Lidestedt/Rockfoto

Med ett stort band, inklusive en blåssektion, och en kör som får ta plats, kliver Sabina Ddumba ut på scen i camokläder och kängor som matchar en ökensandsfärgad backdrop med fladdrande vita tygremsor. Det känns som en vilostund i en oas, där hon glatt småpratar med publiken och bjuder på en rad starka låtar från förra årets debutalbum Homeward bound, inklusive titelspåret och reggaedoftande ”Kingdom Come”.

Och så från soul till pojkrumsdrömmande gitarrpop. Shura, som ställt in sin spelning för andra året i rad, ersätts av en studsande Thomas Stenström, som 2014 fick en megahit med ”Slå mig hårt i ansiktet”. Från första till sista låt spelar allsångsvänlig Håkan Hellström-doftande melodier (han är säkert på gränsen till vansinnets rand trött på jämförelsen, men det är fortfarande oundvikligt). Men där Håkan Hellström konstant leende studsar runt som en allmänt glad skit, har Thomas Stenström en butter, lätt stirrig stil. Det funkar bra, inte minst i ett antirasistiskt mellansnack där han uppmanar till mer än att bara förnöjt ”ta avstånd” från rasism – för vad är det egentligen? Det är ösigt och det är kontaktsökande, den raka motsatsen till Jonathan Johansson, som är lördagens kanske största besvikelse.

Thomas Stenström. Foto Adrian Pehrson/Rockfoto

Thomas Stenström. Foto Adrian Pehrson/Rockfoto

Jonathan Johansson har gjort ett pärlband av skimrande poplåtar med ett ofta karakteristiskt melankoliskt stråk över sig. På klubbspelningar brukar han lyckas skapa en stunds magi där man sugs in i hans värld, men under lördagens spelning ser han tyvärr inte bara sur ut, det är värre än så – han verkar uttråkad och ointresserad av att han har en publik. Faktiskt lite provocerande. Att han spelar en av sina absolut bästa låtar, ”Blommorna” från 2011, räddar spelningen på håret. Jag vet inte om han råkar tänka högt, men när han mellan två låtar säger ”Jaja…” och efter några sekunders tystnad lägger till ”Är ni med?” vill jag hoppa upp på scenen, ruska om honom och skrika ”Ja, men är du?!”.

Tack och lov för att norska Astrid S tar vid och gör helt igenom charmig och lättsam spelning där hon lyser av vad som verkar vara genuin lycka över att få spela på Popaganda. Eftersom Sverige fortfarande lever med ett post-Skam-skimmer för ögonen behöver hon bara öppna munnen för att mellansnacket skulle få publiken att le lika stort som hon.

Hon livepremiärspelar den veckogamla singeln ”Think Before I Talk” och river ner tonårstjejernas jubel och applåder när hon presenterade ”Such a Boy” med att det är rätt störigt att tjejer anklagas för att vara sådana drama queens, när det egentligen är killarna som står för dramatiken.

Att Oskar Linnros har en stor publik som älskar honom blir uppenbart när området framför stora scenen fylls strax innan 18 och det i princip är allsång från början till slut. Extra kul är det att han spelar Snooks elva år gamla ”Inga problem”, annars är det den publikfriande hitkavalkaden med låtar som ”Genom eld” och ”Från och med Du” som ger mest respons från publiken i kombination med att gång på gång vända sig mot den med uppmuntrande ord som ”Jag är lite hes, bror, hjälp mig!”.

För övrigt gör Oskar Linnros en ovärderlig insats i kampen mot sexuella trakasserier, som förhoppningsvis fler manliga artister tar efter. Med ett personligt exempel på är han själv passivt bevittnat ett ofredande och med anledning av alla sexuella trakasserier och sexualbrott som skett under festivalsommaren uppmanar han alla killar därute att ”Ta ansvaret, våga stå upp för något”. Riktigt bra gjort och otroligt viktigt.

Kvällen fortsätter från sällskapssjuk energi till introvert och sparsmakat när Skott intar lilla scenen. Skott, eller Pauline Skött som hon heter, har en magnifik röst, men skapar varken någon kontakt med publiken eller får sin bombastiska musik med 80-tals-Kate Bush-vibbar att beröra. Basen pumpar i kroppen, men inget når hjärtat.

Alt-J. Foto: Pao Duell/Rockfoto

Alt-J. Foto: Pao Duell/Rockfoto

Tyvärr blir det inte bättre med hajpade Alt-J, som inte heller når riktigt fram, annat än till de förmodligen hypnotiserade hardcore-fansen. Det är maffigt, ödesmättat och tungt. Och ofantligt tråkigt. Att dela av scenen i tre delar med höga ljuspelare, där varje medlem står och gör sin del för att få ihop helheten, för naturligtvis tankarna till Kraftwerk, men utan den visuella rörelsen att lägga blicken när allt annat på scen är stenstodsstilla. Ett gitarrbyte här och lite rökmaskin där räcker inte, hur vacker musiken än är i studioversion.

Glädjande nog lyckas svenska The Radio Dept. hålla sig undan det navelskådande träsket, trots att risken fanns att hamna där med tanke på den malande lågmäldheten bandet har som signum. Det är riktigt bra och ett bevis på att ibland kan less vara more. Ljuset skiftar i grönt och rött, sångaren Johan Duncanson tackar efter applåderna och presenterar nästa låt, och så kör de den. 40 perfekta rekreationsminuter att spendera innan allt brakar loss på Stora scenen med Tove Lo.

Tove Lo visar sig vara helt perfekt att avsluta årets Popaganda med. Hon är på strålande humör och sjunger snyggt och starkt. Nervositeten inför att spela på hemmaplan märks inte alls, utan hon och bandet som hon framhåller, är på plats för att ge oss en show värdig en riktigt stor artist.

Från inledningslåten ”True Disaster” och ända fram till slutet har hon publiken i sin hand. På storbildsskärmen kan alla följa varje andetag hon tar, varje trippande danssteg hon tar. Hon skriker ut ett stort fuck till rasism, sexism och homofobi, tackar Oskar Linnros för att han står upp och tar ställning och sedan är det oklart om hon gör det bara på ren känsla eller om hon passar på att göra ett statement, för plötsligt till tonerna av ”Talking Body” smeker hon av sig sin topp och med ett stort leende kör hon klart låten barbröstad.

Tove Lo. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Tove Lo. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

När så plötsligt Icona Pop och Miriam Bryant dyker upp mitt under ”Cool Girl” känns spelningen mer och mer som en hyllning till kvinnan och makten över det egna uttrycket. Den nya singeln ”Disco Tits”, som släpps nästa vecka, gör hela scenen till ett färgsprakande dansgolv, vilket bådar gott för det kommande albumet. Tove Lo äger helt enkelt Popaganda, med och utan bh. Det är exakt den här typen av spelningar som Popaganda hade mått bra att ha fler av.