Guggi Data: ”Att åka mellan Göteborg och Stockholm är tillräckligt”

Foto: Ellika Henrikson

Imorgon spelar Gustav Andersson aka Guggi Data på Debaser i Stockholm och det blir Gustavs andra solospelning någonsin. Göteborgaren, med ett förflutet i Makthaverskan och Westkust, gjorde dock ingen besviken vid sitt första framträdande och i likhet med debutkvällen på Pustervik, spelar han på samma kväll som bolagskollegorna Agent blå. Succén är given redan på förhand.

Guggi Datas debutalbum Pop/Rock släpptes för ett par veckor sedan och i samband med releasespeningen fick Gustav ‘Guggi’ Data hela Pustervik i gungning – en effekt av debutens raka och smittsamma melodier, där fokus ligger på stort hjärta, energi och golvade refränger, vilket passar en publik/stad formad av pop och rock. ”Baby” – en av årets starkaste singlar – är exempelvis charmigt blåögd, ihärdigt påhejad av Erik Berntssons trummor och färgad av textrader som alla kan relatera till. En publikvältare.

Huvudpersonen själv sammanfattar kvällen på sitt eget sätt.

– Jag var rätt nervös innan konserten, men efter ett par låtar in i spelningen kändes det som att det mesta satt på plats och då infann sig känslan rövgött!


Fabian Forslund om Guggi Datas releasefest på Pustervik:

– När jag lyssnade på skivan tidigare den veckan så slogs jag av hur Guggis musik fick mig att slappna av, sukta efter för många öl och glömma sådant som skaver. Exakt samma sak upplevdes live den kvällen och en kväll på Pustervik med Guggi Data på scenen kan vara popmänniskans motsvarighet till en spa-weekend på någon herrgård. Allt verkar ligga väldigt naturligt hos honom och att se honom på scenen var som att luta sig tillbaka samtidigt som man ville forcera framåt.

– Till saken hör ju att bandet knappt hade repat och första gången alla spelade tillsammans var på soundcheck, men om man beblandar sig med två delar Skansros och två delar HOLI så kan det ju inte gå fel och det var nog så han tänkte. Det visar också på hans kapacitet och att han faktiskt vet vad han gör trots att förberedelserna säger motsatsen.

Fabian var DJ i samband med releasespelningen och driver bland annat skivetiketten VÅRØ (i höst släpper etiketten en EP med Bolywool).


Jag träffar Gustav på Järntorget i centrala Göteborg och när jag berättar om mitt inplanerade besök på Skara Sommarland blir han genast intresserad; istället för att prata om debutskivan eller kommande Debaser-spelningen, läggs allt fokus på gokart-körning, vattenparker och att ta tillfället i akt.

– Jag är nog en sån där speed junkie! Nu har jag bara haft moppe, men jag hade nog dragits till de snabba grejerna om jag haft körkort. Kan vara lite barnslig.

Gustav passar på att tipsa om tampolinparken AirHop i östra Göteborg och påpekar att nästa steg blir att åka till Skara Sommarland. Han lyfter fram motorparken som främsta anledning.

”I grunden har jag velat hålla det enkelt och det har jag nog alltid gjort”

En fånig fråga, men går fartintresset att koppla till din musik? Debuten består av flera explosiva popdängor. 

– Jo, men det är snabba låtar och det finns kanske en koppling mellan musiken och mitt fartintresse, skrattar Gustav. I grunden har jag velat hålla det enkelt och det har jag nog alltid gjort.

Vi lämnar den tanken. En sak är dock helt säker och det är att soloprojektet har fått en bra start. ”Baby” hyllas överallt. 

– Vet inte vad jag ska svara, men det är givetvis hur kul som helst, säger Gustav och skruvar lite på sig. Jag har dock svårt att förhålla mig till hyllningar.

Men med tanke på att låtarna är starten på något nytt, måste det ändå vara speciellt att musiken uppmärksammas. Knäckande om ingen skulle bry sig och endast talar om ex-gitarristen i Makthaverskan. 

– Ja, det går inte att leva på gamla meriter. Och jag blir självklart jätteglad över alla fina ord, men det är otroligt svårt att ta in positiva åsikter. Att de pratar om en själv. Kritik fastnar lättare, skrattar Gustav.

Gustavs avslappnade framtoning känns igen från hans medverkan i podden Singelfesten, som drivs av journalisten och radioprataren Jonathan Eklund (att läsa kulturnyheter snuddar åtminstone vid yrket radiopratare). Här framträder en person med självdistans, fokuserad på att göra musik på sitt eget sätt och där framgång inte är ett ändamål i sig. Och i samstämmighet med detta samtal, framträder bilden av ett soloprojekt som växt fram relativt spontant.

”Det är ett axplock, man kan säga att det är folder-låtar”

Du har tidigare berättat att Pop/Rock utgörs av låtar som tillkommit under en längre period. 

– Det är ett axplock, man kan säga att det är folder-låtar. I grunden är det låtar som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av, men jag har haft dem i bakhuvudet och tänkt att de kanske kan komma till användning. Och när jag har lyssnat på låtarna så har jag känt att det inte är Makthaverskan eller Westkust, mer en grogrund till något eget. Jag har tyvärr  ingen bättre förklaring.

Jag blir nyfiken på Gustavs framtidsplaner. Fram tills nu har musiken släppts spontant och debutalbumet gjordes tillgängligt två dagar innan den officiella releasen – det mesta har skett utan större PR-maskineri.

Finns det planer på att satsa utomlands?

– Inte med det här projektet, men musiken har uppmärksammats av bland annat Stereogum och det är såklart smickrande. Sen existerar det ju inga nationsgränser inom dagens musik.

Han fortsätter:

– Det har blivit en hel del turnerande tidigare och jag är inte särskilt bra på den biten. Att åka mellan Göteborg och Stockholm är tillräckligt. Turnélivet är ganska påfrestande och det är inte särskilt lönsamt. Jag är ingen överlevare, jag är nog den som dör först.

Foto: Ellika Henrikson

Foto: Ellika Henrikson

Som nämnts har Gustav ett förflutet i Gbg-akterna Makthaverskan och Westkust, men dessa band har fortsatt på egen hand. Medlemmarna har dock inte skiljts som ovänner och det bekräftas av Gustavs inplanerade träff med Westkust-sångerskan Julia Bjernelind – de ska ses i anslutning till intervjun. Och han är inte sen med att hylla Makthaverskans aktuella singel ”In My Dreams”.

I likhet med Makthaverskan och Westkust släpper du din solomusik på Luxury. Var det en självklarhet? 

– Absolut, jag frågade Rasmus [Hansén] tidigt i processen och förklarade att jag hade några demos som jag ville att han skulle höra. Och så ville han ge ut materialet.

”Albumet var klart i december, men det har tagit lång tid, jättelång tid att bli klar”

Hur har känslan varit fram till skivans färdigställande?

– Albumet var klart i december, men det har tagit lång tid, jättelång tid att bli klar. Två år. Och känslan har varit extremt mycket upp och ner, emellanåt har jag tvivlat extremt mycket och jag har funderat på vad jag håller på med. Sen har jag landat i att skivan är ganska bra. Jag ligger på en tvekande grundnivå. Upp och ner helt enkelt, som börsen.

Liam Gallagher kommer på tal och hans framtoning är allt annat än försiktig och tveksam. Han säger och gör vad som passar honom för stunden.

Det finns britpop-influenser på skivan. Tänker främst på singeln ”All There Is”.

– Ja, absolut. Det stämmer. En av få akustiska låtar på albumet.

Hur kom den till?

– Den har funnits i en avskalad demoversion länge. Låten hade något som jag inte riktigt ville släppa, så jag testade om jag kunde göra något med den. Fixade stråkar och arrangerade om den. Tycker att det blev rätt bra.

Vilken låt kom till först?

– Hmm, det måste vara introlåten ”Willing To Lose”.

Älskar djungelkänslan som präglar de första sekunderna. Berätta om trummorna, de ger skivan en upplyftande start.

– Trummorna är Erik Berntssons förtjänst, han spelar på hela skivan och ingår annars i Slowgolds band. Vi hade repat igenom saker och ting lite hastigt och vi var inte så noggranna. Han började köra och så blev det ett skönt intro.

Vad lyssnar du på just nu?

– Jag jobbade på en kemtvätt nyligen och då lyssnade jag mycket på radio. Har väl haft förutfattade meningar om radiomusik, men det spelades jättemycket bra grejer. I början tyckte jag att allt lät likadant, men det slutade med att jag fick flera favoriter. Det senaste året har jag bara lyssnat på Sia, Taylor Swift och Katy Perry.

Pop helt enkelt.

– Precis, det finns så fruktansvärt mycket att utforska i dessa låtar, som inte finns i annan musik. Man kan lyssna på en låt 100 gånger och sen hitta en ny grej. Det är fantastiskt.

Hur blev du intresserad av musik från första början?

– Jag började lyssna på musik väldigt tidigt och sen köpte jag en elgitarr för att jag tyckte att Blink 182 såg så coola ut i musikvideos. Man köpte konceptet helt enkelt. Det såg så kul ut.

”Det har jag inte tänkt på alls, det finns ingen färdig Guggi-mall som jag  följer”

På tal om att se cool ut. Vad har du för visuell framtoning?

– Oj då, jag har ingen alls tror jag. Det har jag inte tänkt på alls, det finns ingen färdig Guggi-mall som jag följer.

Har du samma inställning till skivomslag?

– Jag tycker ofta att det blir för mycket plotter på skivomslag, att det blir för mycket tankar, att band kanske vill förmedla för mycket, att omslaget ska spegla medlemmarnas känslor och så vidare. Men givetvis gillar jag snygga omslag. Jag strävar personligen efter att det ska vara rent.

Då har du lyckats.

– Ja, det är inte så många saker att kolla på förutom mig. Jag har verkligen inga fantasier när det kommer till det grafiska. Den här gången blev jag inspirerad av Nina Persson och hennes Animal Heart-album [2014]. Den är lite likadan, men aningen proffsigare.

Och nu är det dags för Stockholmsresan. Vad har du för magkänsla inför Debaser?

– Lördag blir festligt, jag utlovar pop och rock, ös och bös, öl och vröl.