Festivalrapport: Kalabalik på Tyrolen

Sjunde upplagan av Kalabalik på Tyrolen är en fullständigt oklanderlig uppvisning i fingertoppskänsla för intressanta bokningar inom samtida wave, postpunk och alternativ elektronisk musik. Helgens festival tog mer än 20 akter inom modern synth, goth och underjordisk elektronik från tre olika kontinenter till den småländska skogen. Läs vår rapport.

I Blädinge, tio minuters bilfärd från Alvesta, ligger Tyrolen. Ett dans- och nöjespalats från 60-talet där Kalabalik på Tyrolen äger rum varje sommar sedan 2011.

Flera av de regelbundna besökarna kallar Kalabalik på Tyrolen för ”Sveriges mysigaste festival”. Det är inte svårt att förstå varför. Festivalområdet är vackert benäget och känns intimt med campingen tätt inpå. Den autentiska 60-talsmiljön är en intressant kontrast mot det föredömligt nostalgibefriade programmet. Artisterna rör sig fritt på området och det är mer regel än undantag att se dem dyka upp i publiken under varandras spelningar vid någon av de två scenerna, vilket förstärker den familjära känslan.

Douglas Du Fresne och Patrick Tabor från Kalifornien står för helgens verkliga Dr Jekyll and Mr Hyde-förvandling. Oakland-duon tycks komma direkt från stranden/surflektionen när de, under den ljumma men regnfria lördagseftermiddagen spelar sin solindränkta, skönt avslappnade synthpop under namnet Morning Hands. Ljudbilden drar åt chillwave och sticker ut i sammanhanget med Patricks känslosamma sång som för tankarna till Kaliforniens stränder. Ett dygn tidigare har de båda synthpop-tungviktarna agerat tyngdlyftande wrestlingstjärnor (?) med sitt muskeldyrkande EBM-alter ego Diesel Dudes.

Jag har sett många EBM-spelningar genom åren men inget som liknar Diesel Dudes. Rollerna är ombytta. En baskerförsedd Douglas står för gutturalt stötig, testosterondrypande EBM-sång medan Patrick, iklädd rånarluva, bankar på ett minimalt trumset. Det dröjer inte många minuter förrän Douglas har hoppat ut i publiken för att göra armhävningar (!) och drar igång en moshpit som inte vill ta slut. Publiken är helt med på noterna och euforin är total. ”Rått” och ”primitivt” brukar vara ledord för old school-EBM. Här får ledorden en helt ny innebörd. Det är inte det musikaliskt mest fulländade inslaget under helgen. Men det mest underhållande jag sett på länge!

Bestial Mouths Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu

Bestial Mouths. Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu

Jämfört med Diesel Dudes är den stora EBM-bokningen Sturm Café som inlindad i varmaste smör. Ingen kan dock anklaga den tysktalande duon för att låta överproducerad. Sturm Café gick i frontlinjen för en ny våg av svensk old school-EBM i mitten av 2000-talet och tillhör, med sin 16-åriga historia, veteranerna på årets festival. Med sin blandning av hög energi och catchiga melodier, humor och samhällskritik, har de en funnit rätt så egen stil trots att arvet från genrens storheter (i synnerhet D.A.F) är ständigt närvarande. De håller högt tempo med bra scennärvaro och starkt låtmaterial. Det här är ännu en spelning som lyfts en nivå av gensvaret från publiken.

Programmet rymmer även en del goth, varav Belgrado är en framemotsedd bokning för besökarna i det svartklädda och sminkade gardet. Barcelonakvartetten, med polsktalande sångerskan Patrycja Proniewska i spetsen, gör en snygg pastisch på det postpunkiga 80-talssound som vi bland annat förknippar med Xmal Deutschland. Jag fattar dock större tycke för de lite tyngre belgarna Whispering Sons som bygger upp massiva, mörka ljudmattor med dramatiska kvaliteter som förstärks ytterligare av sångerskan Fenne Kuppens inlevelsefulla scenspråk.

Det är också i gothens utkanter vi hittar årets öppningsakt. Isländska Kaelan Mikla började för fyra år sedan med att recitera poesi över postpunk-komp men synthar och mörkerromantik kom snabbt att ta över ljudbilden. Bandet, vars namn översätts ungefär ”Den Stora Kylan”, består av tre unga tjejer som någon i mitt Instagram-flöde ger den mycket träffande beskrivningen ”Icelandic little banshees”.

Spelningen på Kalabalik presenterar ett eget sound som är lika delar vackert och storslaget som rått och fysiskt och stämningen blir än mer påtaglig med snygg ljussättning och rökelse på scenen.

När det gäller gotiskt stämningsbyggande finns dock för tillfället få som slår headlinern Bestial Mouths på fingrarna. Bandets enda fasta medlem Lynette Cerezo är på scenen i det närmsta att likna vid ett naturväsen och lika hänförande att följa som de vackra, apokalyptiska ljudbyggen som pumpas ut med industriella beats och analoga synthar vassa nog att skära genom ben och märg. För mig är det här höjdpunkten på årets festival. Jag står med hjärtat i halsgropen från inledande abstrakta röstexperimentet ”Witchdance” till den episka avslutningen med sorgesången ”Faceless”.

Bland helgens övriga höjdpunkter hör den superösiga spelningen med berlinska electro-gossarna Die Selektion, ryska avantgardisterna Ic3peaks skeva, sönderhackade pop – och inte minst australiensiska Buzz Kull. Bakom namnet Buzz Kull döljer sig Sydneybosatte Marc Dwyer som tidigare i år gav ut fullängdaren Chroma med snygga, vemodiga melodier i klädsamt brusig minimal synth-tappning. Under solospelningen på Tyrolens mindre scen lyfter låtarna ytterligare en nivå tack vare Marcs starka sångröst.

Buzz Kull är bara en av många akter som under helgen gör sin första Sverigespelning någonsin i Blädinge. Det är också en av många akter som vi sannolikt inte hade fått chansen att se på de nordliga breddgraderna om inte vore för Kalabalik på Tyrolen. En fantastisk kulturgärning om något!

Se alla Rockfotos bilder från Kalabalik på Tyrolen 2017 här.