St Andreas – Blod och Ben

Låt mig börja med ett enkelt konstaterande: ”Prins Dakkar” är en av höstens – kanske årets – bästa svenska låtar. Med de livströtta pukorna som ett lugnt fuck you, med de påtända och bedrägliga gitarrerna, med en text så genialisk och fräck i sin enkelhet att Jules Verne säkert ler och röker dubbla vattenpipor i sin himmel. I den rikligt välsignade och i desperation eskalerande andra versen sjunger Andreas Nordström, om jag förstått saken rätt:

Havet blev en tillflyktsort för mig / Picassofiskens färger lös upp världen

Varför ingen har sjungit en så vacker textrad på svenska tidigare är högst oklart.

Nivån är fortsatt skrämmande hög när ”Prins Dakkar” får en abrupt uppföljare i ”Söta lilla 16”. Den romaninspirerade psykedelikan byts direkt mot djupaste allvar, åttiotalsdoftande syntmattor och hemsk text. Hemsk och viktig.

Just allvaret är enligt St Andreas själva ett genomgående tema på Blod och Ben. Allvarliga texter  behandlas bäst med stark refräng och lite saxofon, står det i pressreleasen. Och varför inte? ”Brott mot griftefriden” är således en snygg folkparksrökare som osar tungt av generalsnus och frenetisk bugg, samtidigt som texten är rådeppig och torde ha hög igenkänningsfaktor hos alla som någon gång trott sig sakna ett ex. Vad ”Den psykiska sjukdomen” handlar om kan ni säkert lista ut. Enligt St Andreas nya manifest ackompanjeras låtens Frida Hyvönen-ska lyrik naturligtvis av ärtiga trummor och viss tangokänsla.

Undertecknad var inget större fan av St Andreas så upphaussade debut ”Stormen” från 2013. Jag tyckte skivan lät som en misslyckad korsbefruktning av banden [ingenting] och Autisterna. Inför Blod och Ben tvingas jag med glädje omvärdera gruppen. St Andreas har på sin återkomst tagit det allra skevaste ur svensk indiepoptradition och blandat upp det med mjuka, nästan sakrala rocktoner. Samtidigt bubblar lekfullheten hela tiden precis under ytan. En syndig saxofon, en soulig kör, ett falskt kraxande. Texternas genialiska blandning av verklighet och flykten från detsamma blir till grädden på moset, och efter några lyssningar är slutresultatet skvatt omöjligt att skaka av sig.

[Novoton, 1 september]

8