Från Povel Ramel till Organismen

Organismen. Foto: Christian Gustavsson/Rockfoto

Organismen. Foto: Christian Gustavsson/Rockfoto

Nu i dagarna återvänder tusentals elever till skolan. Några har storslagna drömmar om vad de vill bli när de blir äldre – oavsett om de kommer till ett högstadium eller om de sätter foten på gymnasiet. Och där kommer cirka 90 av dem att träffa mig. Jag är deras nya svensklärare.

Genom mitt arbete får jag ett tillfälle att geeka ur totalt i mitt intresse för språket. Jag får ge eleverna en chans att observera vårt vackra språk. Jag ger dem möjligheten att fundera över sina egna språk om deras modersmål inte är svenska. Men de kommer också från en helt annan tidsålder än jag.

Strindberg, Lagerlöf, Boye, Lindgren. Alla drog sitt strå till stacken för att utveckla språket och spegla sin samtid, men idag ser inte samhället likadant ut.

Jag illustrerar språkutveckling genom att ta dem på en kort resa. Först via Povel Ramels ”Lingonben” med Martin Ljung och Gunwer Bergqvist. En oskyldig text med glimten i ögat. Inte en tillstymmelse till svordomar eller provokation.

Vidare genom Magnus och Brasse, post-hippierörelsen, i ”Svordomsvisan” där det plötsligt blev legitimt att skämta om fula ord. Sedan till 90-talet där Just D var först (vill jag påstå) med att utveckla hiphop på svenska med låten ”Relalalaxa”. Fortfarande ganska oskyldigt.

Vidare genom den lingvistiska bomben i slutet av 90-talet med Mobbade Barn med Automatvapens ”Dom vilka idioter”, för att sedan landa i Organismens fantastiska ”Diamanttårar” som jag använder som första uppgift för terminen.

Det är en passande låt på så många plan, med dess grundläggande berättelse, metaforer, liknelser och ordlekar som fungerar i flera led. Jag ställer mig på intet sätt bakom någon som helst drogliberalism, och Organismen berättar om att röka saker, ”knatch” och om nålar. Berättelsen i låten är inte positiv och är skriven av någon som inte alls verkar må bra. Och därför tänker jag ta den diskussionen. Om att se saker i sin kontext.

Svensk hiphop har bidragit en stor del till den svenska språkliga utvecklingen. Efter Just D har både sättet att hitta nya vägar inom hiphopen, musikaliskt och textmässigt, utvecklats något enormt och den har nått ut till en stor publik.

Men det finns också ett problem. Mycket av den musik som spelas i elevernas snäckor som hänger från öronen är drogliberal, anti-etablissemang och anti-polis. En form av funkig punk. Och här är jag tudelad till resonemanget trots att jag gärna gungar med huvudet till musiken.

Hiphop är sällan rumsren. Den är sällan politiskt korrekt. Så hur belyser han där längst framme som babblar om Povel Ramel det här? För att dessutom inte verka som att jag är 100 år gammal (vilket jag bara gör genom att ens nämna hiphop i min ålder). Jag är inte på elevernas nivå, men jag tänker diskutera vad de pratar om. Jag tänker berätta för dem varför språket utvecklas via hiphop och på vilket sätt.

Vi har kommit en lång väg från ”Lingonben” och hurtglada texter från 50-talet där det inte var tillåtet att skämta om något annat än vädret eller Norge. Det är vårt ansvar att diskutera musiken. Vi kommer inte att kunna censurera, men frågan uppstår lätt: ”borde vi censurera istället för att ta diskussionen?”.

Jag måste kanske fråga samhällskunskapsläraren om det.