Ty Segall och Spray Paint på Pumpehuset – en kväll i helrött

Ty Segall är tillbaka på Pumpehuset i Köpenhamn efter tre år. Under tiden har han släppt tre album. Denna gång är det mer ett fullt band än någonsin och nya självbetitlade skivan är inspelad precis så här: live. Låter det likadant som på skivan eller bättre? Vår skribent Krister Bladh var på plats.

Som uppvärmning för Segall har man valt Spray Paint från Austin, som förvånar publiken med sitt lugna framförande av en extremt krävande blandning av postpunk och noise, som får mig att tänka på brittiska bIG fLAME. Jag minns dem framför allt från debuten på S-S Records från 2013, som faktiskt gavs ut med handsprayade omslag. Men live låter det ännu bättre, mer alert och väldigt skränigt. Det är bra. Väldigt bra. Kommer Ty Segall låta tam i jämförelse?

Spraypaint

Spray Paint

Svaret är både ja och nej. Längst framme vid scenkanten försvinner Segalls röst ut i den stora lokalen. Istället är det det fantastiska bandet som får fylla ut både scenen och ljudbilden.

Segall står längst ut till höger och tycks njuta av långa jam tillsammans med vad man måste kalla en supergrupp. Ofta sneglar han över mot Charles Moothart (Moonhearts, Fuzz) som nu återfinns bakom trumsetet. De är så samspelta som två musiker bara kan bli efter att ha spelat tillsammans i många år. Moothart var tidigare med som gitarrist, redan första gången jag såg Segall. Mikal Cronin, som är en låtskrivare av nästan lika hög kaliber, imponerar med sin energiska scennärvaro och 60-talsinspirerade basspel. Och i Emmett Kelly har Segall hittat en tvillinggitarrist som både följer med i och utsmyckar Segalls solon, såväl som han emellanåt själv styr melodierna.

Tillsammans med Ben Boyce på Wurlitzer bildar de en massiv ljudvall, som gör sig bäst när tempot sackar lite och de ger sig ut på psykedeliska utfärder. Mycket av materialet är nytt. Sedan albumet i januari har Segall hunnit med att släppa två nya EP-skivor, Sentimental Goblin och nu senast Fried Shallots. Det märks att Segall har hittat ett gäng som han trivs med – han verkar helt avslappnad och passar på att ge bort sina skor till någon i publiken. Skorna är röda, precis som alla i bandets skor. Faktum är att hela bandet är klätt helt i rött. De både ser ut och hörs som en enhet.

Just det är en markant skillnad från turnén i samband med Manipulator – hans kanske mest fulländade släpp i karriären. Då framstod han fortfarande som stjärnan, hans gitarr hördes över allt annat och han var sminkad som en gammal glamrock-gud. Idag verkar flirtarna med olika sound över. Borta är hårdrocken, som han hyllade med Ty Segall Band, borta är glammen, borta är den rena sextiotalsgaragen (då han spelade covers av The Avengers och Bob Seger) och borta är grungeinfluenserna som gav honom många nya unga fans, som aldrig ens upplevt 90-talet.

DSCF2246

Kanske har Ty Segall nått toppen av sin karriär. Kanske var det när han spelade ”Feel” i amerikansk tv. Det är fortfarande en av hans absolut bästa låtar och får igång publiken på Pumpehuset. Men det är ingen moshpit den här gången, snarare allsångsstämning. Och det är en triumf för vilken artist som helst. Men det kan också vara en nackdel att inte behöva anstränga sig mer.

Nyligen uttryckte Segall att han var nöjd med att hans senaste musik inte finns på Spotify och Apple Music. Han tycker att det är bättre att folk kan höra hans låtar gratis på t.ex. Youtube istället. Segall vill hellre ge bort sin musik än att låta andra roffa åt sig merparten av intäkterna. Det är lätt att säga när man aldrig har gjort ens en medelmåttig skiva.

På Pumpehuset känns det fortfarande som att han är på topp och han lyckas spela större delen av konserten utan D-sträng. Han ler när han berättar om en ny låt, som handlar hans pappa, vars bortgång tidigare verkat ha varit svår att hantera.

Allt är lite för bra och bekvämt. Det finns ingen ilska och igen angelägenhet. I alla fall inte om man jämför med Spray Paint som spelar precis innan. Så om Ty Segall vill att vi ska gå när han kommer tillbaka om 2-3 år behöver han göra något nytt. Utforska ett nytt spår, gå tillbaka till sina rötter eller varför inte blanda sin konst med sin musik… live? Ta med några sprayburkar och se vad som händer. Men gärna något annat än rött.