The Fresh & Onlys – Wolf Lie Down

San Francisco-baserade The Fresh & Onlys bildades 2008 och utvecklades snabbt till ett av Bay Area-områdets bästa garageband, där sångaren och låtskrivaren Tim Cohen utmålades som en av samtidens främsta förvaltare av Kaliforniens musikaliska arv. Idag kretsar det mesta kring Cohen och gitarristen Wymond Miles, medan basisten Shayde Sartin (The Cairo Gang/The Peacers) och trummisen Kyle Gibson håller en lägre profil. Frågan är vilka som kommer att vara närvarande när The Fresh & Onlys gästar Sverige i början av november? Hur som helst kommer bandet till Pustervik den 2 november och Fritz’s Corner den 3 november.

Cohen kände tidigt att garagerocken hade sina begränsningar och successivt fick musiken allt mindre gemensamt med de första årens skramliga lo-fi-inspelningar. Ljudbilden förfinades och i samband med tredje fullängdaren Play It Strange användes en studio för första gången, vilket bland annat resulterade i att Pitchfork utsåg nämnda skiva till 2010 års 29:e bästa album. Låtar som ”Waterfall” och ”Summer Of Love” har blivit självklara favoriter.

I takt med att musiken har färgats allt mer av janglegitarrer och 60-talsinspirerad psychpop, för att slutligen hamna i 2014 års 80-talsinfluerade House Of Spirits, har saknaden av skramliga utflykter som ”Peacock And Wing”, ”Vanishing Cream” och ”Black Coffin” tilltagit än mer. Visserligen har reverb och stök mer eller mindre alltid funnits med på ett eller annat sätt, men dessa tendenser har maskerats i dyster gothromantik eller välproducerad gitarrpop. 2014 års ”April Fools” mixar exempelvis studsiga 60-talsgitarrer med drömska synthmelodier. Den ursprungliga råheten har dock lyst med sin frånvaro.

På nya skivan Wolf Lie Down går det också att hitta synthar, men framtoningen är inte alls lika svävande som på föregångaren House Of Spirits. Produktionen är rakare.

House Of Spirits gick många helt förbi och markerade dessutom ett avbrott i The Fresh & Onlys höga utgivningstakt; fram till 2014 släpptes otaliga EP-skivor, singlar och album i rasande fart och inspelningarna gavs ut på flera av de mest prestigefyllda indiebolagen (Castle Face, Woodsist, In The Red, Sacred Bones, Mexikan Summer, Captured Tracks med mera). Cohen har dock inte varit sysslolös de senaste åren, utan har bland annat släppt fyra soloskivor och varit flitigt verksam i folkpsykedeliska Magic Trick. Senaste soloskivan Luck Man gavs ut på Sinderlyn tidigare i år.

Wolf Lie Down – bandets sjätte album – ges också ut på Sinderlyn, dotterbolag till Captured Tracks, som även gav ut 2010 års explosiva minialbum August In My Mind. Nu är detta med största säkerhet en slump, men titellåten är bland det stökigaste som gruppen spelat in på många år och är en återgång till en ruffigare bakgårdsmentalitet. Produktionen är skönt rusig, basgången ger ett sjövilt intryck och jag älskar Little Richard-pianot som avrundar låten. Och likt många andra Cohen-texter pendlar stämningen mellan ljus och mörker, där den kaliforniska solen gör sig påmind med jämna mellanrum.

December’s, a long way bro
Disappear, inside me
I wake up, in a hole
With the sun, behind me

En annan favorit är western-doftande och spöklika ”Becomings”, som drar ner på tempot, men utan att bli sömnig eller ointressant. Jag tilltalas även av bongotrummorna som präglar andra spåret ”One Of A Kind” – de skapar en nödvändig kontrast till dystrare spår som ”Black Widow” och ”Walking Blues”. Wolf Lie Down har dock besvärande svackor.

Tillsammans med Bay Area-profilerna Kelley Stoltz och Greg Ashley – skivans båda producenter – har The Fresh & Only valt bort de mest framträdande psychpop-tendenserna, men dessvärre tillhör flera av skivans åtta spår bandets minst inspirerande stunder. Musiken vill inte fästa och har svårt att engagera. I sin helhet är skivan godkänd, men det går att kräva mer av Cohen med vänner.

[Sinderlyn, 25 augusti]

6