Agent blå: ”Det finns absolut chans för nya låtar”

Göteborgsbaserade Agent blå har både charmat och förfasat under sina två år som band. I samband med en turbulent spelning sommaren 2015, aningen berusade på vin, charmades Luxurys Rasmus Hansén och skivkontraktet skrevs strax därpå. Ett halvår senare fick de Pusterviks arrangörer att tveka om gruppens förmåga att leverera. Agent blå lämnar ingen oberörd.

Tidigt i somras, den 9 juni, släppte Agent blå sitt självbetitlade debutalbum. Det firades med en relesefest på Yaki-Da i centrala Göteborg. Sedan dess har de spelat i Oslo och Tjeckien, påbörjat inspelningarna av en ny EP och idag är det återigen dags att spela på Pustervik. Arvid Christensen – bandets trummis – tänker efter och kommer fram till att detta är tredje gången. Kan redan nu säga att det är Arvid som kommer att höras mest i denna intervju. Övriga bandmedlemmar är Emelie Alatalo på sång, Josefine Täck på bas/sång och gitarristerna Felix Skörvald och Lucas Gustavsson.

Jag träffar medlemmarna i två omgångar och vid första tillfället är det fotosession i Majorna; Walti Hösli står för fotograferingen och stämningen är positiv, samtidigt är det uppenbart att detta är en i raden av intervjuer och det sätter alltid sina spår. Uppståndelsen är dock förståelig och beror på att bandet har förvaltat hemstadens indiearv på bästa sätt (det är ingen slump att min förberedande bildgoogling resulterar i dekadenta foton från Jazzhusets Klubb Luggpop).

Agent4

På tal om Göteborgs indiescen, som bland annat inkluderar Makthaverskan  aktuella med singeln ”In My Dreams” – så inträffar ett slumpartat möte när sistnämnda bands gitarrist Hugo Randulv passerar. Det blir ett kort avbrott och sedan slutförs plåtningen.

Gruppens koppling till Makthaverskan är dock mer än bara vänskaplig – bandets ex-gitarrist Gustav ‘Guggi’ Andersson har nämligen varit med och producerat debutalbumet tillsammans med Tobias Bauer. Och på Pusterviksspelningen agerar Agent blå support till Guggi Data, som har relasefest för sin solodebut Pop/Rock. Samma upplägg upprepas på Debaser i Stockholm den 2 september.

Vid andra mötestillfället blir den självklara ingången bandets relation till till Gustav och deras gemensamma spelning på Pustervik. Intervjun inleds med att jag träffar Arvid och Felix på Mariaplan i Majorna. De småpratar sinsemellan om att det är ballare att äga den amerikanska utgåvan, döpt till Agent Blue, än att ha den svenska. Arvid har även problem med frisyren och är glad för att det inte blir några fler fototillfällen. Det är med andra ord en uppslupen stämning. Dessvärre har Emelie och Josefine fått förhinder, medan Lucas anländer senare.

Vi sätter oss på The Red Lion; en brittisk pub med hög ljudnivå. Varken Arvid eller Felix har några problem med att överrösta sin omgivning.

Berätta om inspelningen med Gustav.

– Det funkade asbra, svarar Arvid. Vi känner varandra genom att vi ligger på samma skivbolag. men innan inspelningen ordnade Rasmus [Hansén] en gemensam festkväll. Han hade köpt två flak öl, så det var vi, Bauer och Gustav, som drack och lärde känna varandra. Väldigt givande.

”Han hade köpt två flak öl, så det var vi, Bauer och Gustav, som drack och lärde känna varandra”

– Förutom att de bara hängde med varandra, påpekar Felix. Annars var det bra.

Arvid ser ut att vilja säga något, men i samma ögonblick anländer Lucas och samtalet bryts. Dagen innan hade jag och Arvid kommit överens om att den första ölen skulle skrivas upp på mig. Jag håller alltid vad jag lovar.

Var det svårt att få till rätt produktion? Eller kom det naturligt? 

– Ja, där är vi stenhårda, säger Arvid.

– Vi styr allt med järnhand, inflikar Felix.

– De första versionerna av ”Strand” och ”Frustrerad” blev väldigt torra, påpekar Arvid.

– Platta, förtydligar Lucas.

– Sen gick vi in i studion med Gustav och Bauer. Gustav har enorm kunskap om effekter på gitarrerna och visste hur det skulle bli så fett som möjligt. Han fixade med detta. Bauer idéspottade grejer. Det kan vara synth här och så vidare, förklarar Arvid. Och när det väl var dags för mixning, skickade vi tillbaka några av låtarna flera gånger innan vi blev nöjda. Vi var väldigt, väldigt hårda. Vi skickade tillbaka ”Rote Learning” en massa gånger: ”Kan du höja Lucas gitarr lite, kan du sänka Lucas gitarr lite, kan du höja lite”. Mycket fram och tillbaka, inga misstag fick gå igenom. På den här biten var vi väldigt noggranna.


Gustav ‘Data’ Andersson om att samarbeta med Agent blå

Jag blir nyfiken på samarbetet mellan Gustav och bandet och för att ge en fördjupad bild kontaktar jag förstnämnde. Gustav säger att det var på hans och Bauers egna initiativ. De frågade helt enkelt Rasmus om det fanns någon möjlighet för dem att vara med på ett hörn. Han påpekar även att det ska bli grymt att spela tillsammans med Agent blå på Pustervik.

– De valde inte ut mig för att be om expertråd, skrattar Gustav.


Det är en underdrift att påstå att den gemensamma spelningen med Gustav ‘Data’ Andersson och Agent blå är framemotsedd. Det publika intresset är stort, inte bara för att det är Guggi Datas första solospelning, men även för att Agent blå är kända för att ge allt på scen. Och Pustervik är en favoritlokal för samtliga i bandet. Bonus: Fabian Forslund, celeber Agent blå-älskare, spelar skivor.

– Det ska bli så jävla kul att spela, säger Arvid exalterat.

– Pustervik är det bästa stället att spela på i hela Göteborg, konstaterar Lucas. Alltid perfekt ljud.

Han får medhåll av övriga.

– Och att gå på konserter på Pustervik är också väldigt bra, säger Felix.

Arvid, Lucas och Felix börjar rabbla minnesvärda konserter – de uppmärksammar bland annat ShitKid, Anton Kristiansson, Det stora monstret, Terra, Mac DeMarco, Westkust, Makthaverskan och School ’94.

– Det har varit så många bra spelningar att det är omöjligt att hålla redan på, säger Lucas.

– Och sedan är det väldigt trevlig personal, berömmer Arvid. Peno på Klubb Instant är grym.

Samtalet glider in på bandets första spelning på Pustervik, som skedde i samband med att debutsingeln ”Strand” släpptes officiellt i december 2015. Lucas kom sent, soundtchecket blev kaosartat och de tvingades att jaga reda på gitarrsträngar.

– Rasmus fick inta en slags papparoll, minns Arvid. Vi var väldigt nervösa.


Peter ‘Peno’ Nordström om första mötet med Agent blå

En som också har tydliga minnen av nämnda kväll är Peno som även arrangerar dagens spelning på Pustervik.

– Jag minns när vi hade bokat in Agent blå som support till Dolores Haze 2015. Det var på önskemål från Dolores Haze då banden känner varandra. Och efter att ha lyssnat på deras första singel och gillade det vi hörde så var det bara att boka. Kändes som ett nytt fint band som Rasmus på Luxury upptäckt.

– När Dolores Haze hade gjort klart sitt soundcheck så var det då dags för Agent blå att stiga upp på den stora scenen på Pustervik. Precis när de ska börja soundchecka så kommer Rasmus in och vi står och pratar lite och bandet börjar låta. Det börjar bli lite knepig stämning mellan mig och Rasmus när vi lyssnar på bandet när de spelar igenom några låtar. Ingen av oss säger något till varandra utan vi hjälper bandet av scen och visar dem upp till logen och den väntande middagen.

”Jag var riktigt nervös inför kvällen då bandets soundcheck gick väldigt fånigt och jag började undra vad det var för något vi hade bokat in”

– Rasmus och bandet äter klart och tar sig vidare ut på stan då det är fyra timmar kvar tills de ska spela. Jag var riktigt nervös inför kvällen då bandets soundcheck gick väldigt dåligt och jag började undra vad det var för något vi hade bokat in. Till och med teknikerna på plats frågade vart jag hade hittat detta band och varför de skulle spela.

– När klockan närmar sig 22:00 så kommer bandet tillbaka och börjar ladda inför att gå upp på scen vid 23-tiden. Pustervik fylls på med massa folk, vill minnas att det var 400-500 personer inne och bandet går upp på scen. Jag är lite orolig över dem för jag märker att de är väldigt nervösa och med soundcheck i färskt minne gör inte saken bättre. Det är fortfarande lite konstig känsla mellan mig och Rasmus, ingen av oss pratar om det utan vi pratar om andra saker. Bland annat om hur det går för våra skivbolag och vad vi har på gång framöver.

– Bandet går nu upp på scenen och publiken jublar vilket gör mig ännu mer nervös, jag börjar till och med tycka synd om bandet, för om det låter som på soundcheck så blir det ingen rolig spelning. Men efter en låt står jag väldigt överraskad över hur bra det låter och bandet spelar som om de aldrig gjort något annat. Publiken älskar det och bandet älskar det.

– Spelningen är fortfarande bland det bästa som jag sett ett Göteborgsband göra på Pustervik och efteråt pratade jag och Rasmus igen och bara skrattade då vi båda hade känt samma känsla efter soundcheck och Rasmus berättade att han var väldigt orolig över vad jag tyckte om bandet.


Vad står närmast på schemat?

– Vi håller på att spela in en ny EP, som ska släppas så snart som möjligt, säger Arvid och utstrålar mer energi än vad som är mätbart. Låtarna är färdiga och snart ska vi in i studion igen och köra. Att vara i studion är något av det roligaste vi vet.

Han framhäver den positiva känslan av att musiken börjar ta form och att det äntligen finns en färdig produkt att lyssna på. Timmar av slit har gett resultat.

Blir det några nya låtar på Pustervik?

– Det finns absolut chans för nya låtar, säger Arvid. Vi har en del som skulle vara roligt att köra.

Att spela nytt är dock inget ändamål i sig, det är inte därför denna spelning existerar. Arvid påpekar att det finns många som inte hunnit höra låtarna på debuten och att det är först nu som publiken börjar kunna dem på allvar, vilket bandet fick erfara på den norska festivalen Indiefjord förra månaden. Det är således inte bara svensk media och publik som fått upp ögonen för Agent blå.

Agent blå har gett ekon över hela världen och debutskivan har bland annat lanserats i USA, England och Japan. Recensionerna har genomgående varit positiva och albumet blev exempelvis Veckans skiva på Rough Trade i New York.

Ni har fått en hel del uppmärksamhet utomlands. 

– Det har blivit mycket mailintervjuer med amerikanska sajter, någon tysk, säger Arvid.

– Telefonintervjuer också, tillägger Felix.

Är det annorlunda att göra intervjuer på engelska än svenska?

– Det blir mycket svårare att prata, säger Felix. Och det kan vara ett problem vid telefonintervjuer.

– Men du är väldigt dålig på engelska, det måste du erkänna, säger Arvid.

– Arvid pratar bättre engelska än jag, men jag skriver bättre. Jag har till och med svårt att formulera mig på svenska.

– Säger inte emot!

Får ni olika roller? Är en bra på engelska så faller sig allt naturligt.

– Emelie pratar väldigt bra engelska, hon tar kommandot i dessa intervjuer, men hon pratar ju aldrig annars, skrattar Arvid.

Märker ni att frågorna och attityden skiljer sig från svensk media?

– Det är ju samma frågor överallt, säger Lucas.

– Men jag tycker att svensk media är mer intresserade av att hitta referenser, påpekar Arvid. Svenska journalister är helt enkelt väldigt intresserade av att prata om musik som man är relaterad till. Det känner jag inte att utländsk press är lika intresserad av. Det är oerhört viktigt för svensk media att skriva om hur mycket Agent blå har lyssnat på Broder Daniel. Nu har ju inte amerikaner koll på Broder Daniel, men de vill ändå inte dra en massa övertydliga paralleller till andra band… De är bara intresserade av att snacka om musiken.

”Svenska journalister är helt enkelt väldigt intresserade av att prata om musik som man är relaterad till”

Det kanske existerar någon omedveten vilja att förstärka musikarvet? Svensk musik har ju inte samma djupa traditioner som amerikansk och brittisk populärkultur, så det blir kanske viktigt att sätta upp riktmärkena eller kanon som svensk musikjournalist. 

– Det är ju intressant om svensk musikjournalistik har ett komplex, en tendens att förstärka det musikaliska arvet. Eller vad man ska säga, säger Arvid.

– Alla måste även påpeka att vi har ett Göteborgssound, att vi låter som Makthaverskan, säger Felix.

– Sen är det sjukt smickrande när Sonic skriver att vår skiva kan sorteras jämte The Cures Disintegration, Lush Split och Broder Daniels Broder Daniel Forever. The Cure-skivan är en av de 10 bästa albumen i pophistorien, att vi skulle vara lika bra är ju bara sjukt, konstaterar Arvid.

I Sonic-recensionen skriver Johan Jacobsson att det är bra att ni får uppmärksamhet för att det ökar chansen att ni når ut till ungdomar som verkligen behöver er. Samtidigt läste jag nyligen en artikel om vad U21-killarna i fotboll gillar för musik och det var ingen som nämnde gitarrbaserad musik. Kan ni uppleva att ni står utanför rådande trender och vad som är populärt hos majoriteten? 

– Jo, men det gör åtminstone jag, säger Arvid. Jag pluggade ekonomi på gymnasiet, av någon anledning, och de hemmafesterna var fruktansvärda. Det fanns ingen kultur överhuvudtaget. Fick du en Håkan Hellström-låt skulle du vara nöjd alltså.

Nu lyssnar ju alla på Hellström. Åkte Stena Line till Danmark och ett högljutt grabbgäng körde bara Håkan, tur och retur. 

– Det var på väg, men vi hade inte kommit dit, säger Arvid.

– Detta var innan Håkan spelade på Ullevi, påpekar Felix.

– Innan han släppte Det kommer aldrig vara över för mig (2013), replikerar Arvid.

Det blir en intensiv diskussion om att stå utanför och varken Felix eller Lucas har känt på samma sätt som Arvid.

– Fan, jag har alltid känt så, ända sen vi gick i högstadiet egentligen. Eftersom jag inte lyssnade på vad alla andra gjorde, så blev jag automatiskt musiknörden. Jag blev en extrem nörd för att jag inte lyssnade på Avicii.

– Jag var bara nörd, tänkte inte så mycket, utan lyssnade bara, förklarar Felix.

Men det är väl lite tjusningen, att kunna stå utanför. Hade det inte varit underligt om hela U21 lyssnade på Agent blå?

– Det hade varit grymt om hela U21 lyssnade på Agent blå, skrattar Arvid. Jag hade inte blivit ledsen om jag läste att det var så.

Agent5

Det existerar en intressant kontrast mellan medlemmarnas flamsiga framtoning och bandets allvarsamma indiepop. Arvid erkänner att de förmodligen kan uppfattas som barnsliga, på gränsen till att vara oseriösa, medan musiken uttrycker det motsatta. Och det går inte alltid hem; en arrangör har till och med tillrättavisat bandet efter en spelning, erkänner Arvid. Händelsen inkluderade nakenhet och fylla.

– Albumet är seriöst, men bandnamnet och omslaget ger helt andra signaler, säger Lucas och förklarar att det är Felix bror som syns på omslaget. Bandnamnet är bara gulligt, det finns ingen djupare mening.

– Ja, vi gillar kontraster. Som band är vi oseriösa, men musiken är seriös. Och de flesta börjar med den oseriösaste skivan, säger Arvid.

En blir vuxnare och slutligen symfonisk. 

– Midtempo, inflikar Arvid. Vi har ändå livestråkar, fiol och cello på skivan.

– Vi vill vara vuxna, påpekar Felix. Vi är inte vuxna, men försöker. Och det är vuxna som vi försöker vara på skivan… Fan, vi har ju inte varit med om någonting egentligen.

”Fan, vi har ju inte varit med om någonting egentligen”

Om ni saknar erfarenheter, vad baseras era texter på?

– Det är Emelie som skriver texterna, förklarar Arvid.

– Emelie tar inspiration från sitt liv, saker hon ser omkring sig och dåliga fester, säger Felix.

– När jag bidrar med låtidéer, då snor jag nästan allting från Kent. Det handlar inte om att sno melodier, utan en viss känsla. Man snor inte slingor, man snor känslor.

Arvid och Felix visar upp varsin Kent-tatuering baserade på olika låttitlar. Lucas är mer avvaktande och ger inte samma Jocke Berg-vibbar.

– Jag lyssnar inte så jäkla mycket på Kent egentligen, säger Felix.

– Jag håller Suede ock Kent högst upp. Om man säger som Bauer och Gustav, att de föredrar Oasis framför Suede, då blir jag så förbannad alltså.

– Alla vänner som jag lärt känna under senare år har jag lärt känna genom musiken, säger Felix.

– Jag skaffar inte nya vänner som inte gillar bra musik, påpekar Arvid. Det är sjukt elitistiskt, det är höjden av elitism. Jag har givetvis mina äldre vänner, som man träffar då och då, där musiken inte varit avgörande.

Gränsen mellan allvar och seriositet utplånas i sällskap med Arvid, Felix och Lucas. Det är både utmattande och inspirerande. Jag dricker upp det sista av ölen, tackar för mig och skriver ner den 18 augusti i kalendern.