Festivalrapport: FLOW 2017

Foto: Flow Festival / Konstantin Kondrukhov

Foto: Flow Festival / Konstantin Kondrukhov

Den finska stadsfestivalpärlan Flow varvade retroromantik med technodans när samtidens musikaliska giganter svepte in över Helsingfors i dagarna tre.

Sensommar i Helsingfors är lika med Flow. Det är sedan gammalt – 75 000 besökare dansade i tredagarseufori då Flow bjöd på ett sista år i den gamla fiskehamnen innan området byggs om. Årets spelschema innehöll något för alla – från hypnotisk house till mjuk indie och HYMN var givetvis på plats.

Foto: Flow Festival / Vilhelm Sjöström

Foto: Flow Festival / Vilhelm Sjöström

Fredag

En festival är ett maraton – och bästa uppvärmningen på Flow finns på området Backyard. Här bland lummiga träd, ljusslingor och finska DJ:s kommer en i stämning.

För vår del inleds den fjortonde upplagan av Flow med kramar, bubbel och Aphex Twin. En av den moderna elektrons förgrundsgestalter bjöd på en magstark festivalstart och fick, efter viss överläggning, tummen upp.

Dessvärre missade vi Car Seat Headrest i lyckan över att sommarens musikhelg äntligen är här. Äh. Det hör festivallivet till att missa band.

Prick 22 däremot är vi med på noterna då drottningen av 2010-talet – Lana Del Rey – kliver på huvudscenen i Adidas-set och hollywoodlockar. Ordet drömskt börjar kännas tjatigt i dessa sammanhang, men hur ska en annars beskriva den retroglamdimma vi sveps med i? Summertime Sadness till trots – Lana Del Rey håller kvalitén live och bjuder på en genomtänkt repertoar. Historiskt.

Dags att öka pulsen. Vi tar sikte på London Grammar som är för sömnigt för våra extremt dansanta fötter, så stegen styrs vidare till efterfesten på klubben Äänivalli. Här välkomnas vi tryggt av Studio Barnhus i DJ-båset som i vanlig ordning höjer ribban. Det är bara att konstatera – Helsingfors är den bortglömda Östersjö-skatten. Hipsters, pallra er över havet innan innerstadsstockholm turistinvaderar.

Foto: Flow Festival /  Shoot Hayley

Foto: Flow Festival / Shoot Hayley

Lördag

Om dubbelbubbel är räddningen under svenska festivalskyar, stavas samma botemedel österut Turbo Lonkero. 33 cl socker och 7 % på’t – välkommen lördag – vi är här nu.

Men.

Apokalypsen nästa. Full on blixtar-och-dunder-magiska-under-mode när himlen öppnar sig fullständigt under festivalens andra dag. I en timme stannar allt, och brittiska Sampha – som vi tagit sikte på – tvingas ställa in.

Sånt är livet. Lördagen rullar sakta igång igen och räddaren av festivalstämningen är hjälten Jon Hopkins. Fantastiskt. Brittens melodiösa techno på Frontyard höjer åter temperaturen efter vädergudarnas dystra inslag.

Nästa på tur är Nina Kravitz på inomhusscenen Voimala. Dessvärre har Finlands argaste säkerhetsvakt gjort ordningen i kön till sin livsuppgift. Efter en del sura miner kommer vi äntligen in – men i jämförelse med förra årets intima spelning på Backyard gör denna mest ont i ögonen av alla strobes. Ledsen Kravitz, less is more – vi rullar vidare.

Lagom till att solen gått ner tränger vi oss in på Alma, Finlands motsvarighet till Zara Larsson. Coolhetsfaktorn är hög, rösten träffsäker och håret knallgult. Våra finska vänner hyllar henne till skyarna, medan vi tveksamt dansar med. Alright alright – det mesta påminner om något vi hört innan, med en minimal twist. Ge henne något år, då kanske.

Britterna tycks vinna lördagens spelschema. På huvudscenen är det dags för dragplåstret The xx att kamma hem poäng hos Helsingforspubliken. Som förväntat levererar trion ett tajt set där hits varvas med Jamie XX soloprojekt. Tackar för en timme av konstanta danshänder i luften och klackar i backen.
Lördagens spelschema avslutas med australiensiska SoundCloud-fenomenet Flume. Trycket i publiken kokar, och vi fattar I.N.G.E.N.T.I.N.G. Hur gamla är vi? Här vantrivs indiehjärtan och det är bara att konstatera – postmodern dancehall är inte för alla.

Foto: Flow Festival / Janita Autio

Foto: Flow Festival / Janita Autio

Söndag

Genidraget att lägga en tredagarsfestival på fredag till söndag gör att festivalfolket på Flow dansar in i måndagens hårda post-festival-verklighet. Och likt tidigare år är söndagen festivalens bästa musikdag.
Vad är då överlevnadsrecept för dag tre? Ansiktsmask, glitterpiff och hipsterkäk i form av vegansk power bowl. Vi har inte använt frasen ”nittiotalistklyscha på festival” än så lika bra att slänga in den här.

Mot Ryan Adams – mannen, myten, legenden? Nja. Lagom kul konsert med en för stor dos skilsmässoaura för vår smak. Till Adams försvar håller han kvalitén och bjuder ljudmässigt på en bra show, som vi lämnar halvvägs in för Fatima Yamaha på Frontyard. Som att gå från en värld till en annan. Här gungar vi med till elektroniska basgångar som det är fullständigt omöjligt att stå still till. Kan alla söndagar vara såhär?

Efter skymning kliver diamanten, och dragplåstret nummer ett, Frank Ocean, på scen. I en och en halvtimme hypnotiserar Ocean Helsingforspubliken som dansar med glittrande hjärtemojis till ögon. Förutom fenomenet Frank Oceans egen lättsamma, jammande livepersona bjuds publiken på stråkorkester och visuals om vartannat. En konstnärligt välarbetad konsert med helhetskoncept som känns samtida. Det grabbar tag i hjärtgropen – och när Ocean sjunger ”cause I been thinkin’ bout forever” når festivalen klimax.

– Jag är liksom klar nu, viskar en vän som sätter fingret på stämningen.

Hur ska något kunna slå detta? Moderat ger det ett tappert försök, och bjuder på en fin avrundning till Flow 2017 då vi dansar ut ur festivalområdet till den tyska elektrogruppens housetoner.

Med en tår i ögat tackar vi Flow för åren i Fiskehamnen, och hoppas arrangörerna hittar en lika magiska plats för nästa års festival.

SNIPP SNAPP SLUT – så var festivalsagan slut. Eller? För den som ej ska till kneget, och kan skjuta på post-flowkänslorna ett litet tag till, fortsätter dansen på stans klubbar tills solen åter kikar fram.

Foto: Flow Festival / Shoot Haley

Foto: Flow Festival / Shoot Haley

Text av Moa Lindstedt och Anni Eckerman