Oh Sees vs. Thee Oh Sees på Pumpehuset

Dagen efter spelningen på Way Out West kommer Oh Sees (tidigare Thee Oh Sees) till Köpenhamn och spelar för ett så gott som fullt Pumpehuset. Med sig har de lådor fulla med nya albumet Orc, som släpps först nästa vecka. Hur låter de nya låtarna? Har soundet ändrat sig med namnet? Krister Bladh tar ställning till vem som vinner och vem som försvinner.

John Dwyer vet hur man driver ett skivbolag; för mer än 10 år sedan startade han Castle Face tillsammans med Brian Lee Hughes och Matt Jones. Detta var i ungefär samma veva som Woodsist, Captured Tracks, Florida’s Dying och andra likasinnade började ge ut garageskivor. Med denna erfarenhet vet man att det är på turnéer man kan tjäna pengar som band. Bakom merchbordet finns fem olika t-shirts, de senaste fyra Thee Oh Sees-skivorna och Dwyers soloprojekt Damaged Bug. Men framför allt det nya albumet Orc, som inte ens är ute ännu. Medan andra skivbolag kämpar med vinyler som är flera månader sena från de fullbokade producenterna i Tjeckien, finns deras nya skiva färdig och levererad redan innan turnén. Och folk hamstrar verkligen.

Dwyer har utvecklat bandets sound genom åren och de snart 20 album han spelat in med olika lineups. Både flörtar med akustisk pop och 12-strängad folkrock har fått ge vika för ett mer högoktanigt riffande, som gör Oh Sees till ett av de kraftfullaste garageband man kan se live idag, utan att det spiller över i hårdrock. Tillsammans med King Gizzard and the Lizard Wizard och Ty Segall har de också fått ett hängivet följe. Precis som Segall kan Dwyer spela nästan vad som helst på en gitarr och har landat i en komplext sound med ett minimum av gitarrpedaler. Istället varierar han anslag, plocktekniker och ton-kontrollerna. Idag är han nästan tillbaka i det kompromisslösa mangel han blev känd för i Coachwhips (lyssna t.ex. deras cover av ”Guess I’m Falling In Love”). Speciellt när man ser bandet live, där det inte ges mycket utrymme för experimenterade och improvisation – något som annars är vanligt på Oh Sees album. Inte minns på senaste A Weird Exits, som var ett steg tillbaka från Floating Coffin (2013) och Mutilator Defeated At Last (2015).

Nämnda skivor är i min mening Oh Sees största åstadkommande som band och deras mest kompromisslösa. A Weird Exits och systerskivan An Odd Entrances gav utrymme för mer tillbakadraget jammande och det får man mer av på Orc. Det känns inte lika genomarbetat som på A Weird Exits, men det är samtidigt en uppskattad spontanitet. Något som säkert smittat av sig från Dwyers sidoprojekt Damaged Bug, som släppte den fantastiska electro-skivan Bunker Funk tidigare i år.

Liveuppsättning är densamma som introducerades på förra årets två album, med dubbla trummisar som sitter längst fram vid scenkanten. Då kändes det mest som ett svar på King Gizzards framgångar, som till stor del berott på den dubbla rytmsektionen. När det i januari tillkännagavs att Paul Quattrone (från !!!) gått med i bandet var det nog många som trodde att Thee Oh Sees nu skulle ta upp kampen med King Gizzard med tre trummisar. Tyvärr visade det sig att en av medlemmarna hade hoppat av bandet.

Igår på Pumpehuset är Oh Sees alltså en kvartett återigen. Det är med betoning på tunga headbangers som Dwyer satt ihop ett set med blandat material från de senaste skivorna. Jag tror att den äldsta låten som dyker upp är från 2009. Två nya låtar hör jag i alla fall och det är de två som delats med allmänheten såhär innan albumsläppet. ”The Static God” är öppningsspåret på Orc och en klassisk Oh Sees-dänga, som växlar mellan huvudstupa freakout och ett stadigare gung. Den andra nya låten är den något längre ”Animated Violence” som påminner mycket om Ty Segall och Meatbodies (som deras avhoppade trummis Ryan Moutinho spelade i). Här får bandet ut maximalt av de dubbla trumseten, som kompletterar varandra galant.

Men så här långt in i karriären är Dwyers musik som mest intressant när texterna får möjlighet att komma fram mellan gitarrväggarna och han drar ner tempot lite. De har nått gränsen för vad de kan göra i överväxel och det kan varken bli snabbare eller hårdare. Lyssna på drömska ”Sticky Hulks” från 2015 och avgör själv.

Det finns mycket mer att hämta i den stilen på Orc. Här hittar man också en av Dwyers vackraste låtar någonsin: åtta minuter långa ”Keys to the Castle” vars andra halvdel är ett enda långt outro med gitarrer som låter som violiner. Det påminner nästan mer om Radiohead för 15 år sedan. Precis som förra albumet så är Orc tryckt på två vinylskivor i 45 varvs hastighet. På A Weird Exits var det mer en gimmick som gav plats åt en gravyr på den tomma och sista fjärde sidan. På Orc är låtarna utspridda över alla fyra sidor, vilket tekniskt sätt borde ge ett bättre ljud. Men pressningen är inte högre än en på vanlig LP, vilket vanligtvis är anledningen till att man ger ut singlar på 12-tumsvinyl. Så det känns återigen som en gimmick.

Lika fin är den instrumentella ”Cooling Tower” med sitt synkoperade komp. Avslutande ”Raw Optics” är också en riktig pärla som bärs upp av en imponerade rytmsektion och utmynnar i ett jazzigt trumsolo. Överlag känns skivan ovanligt sammanhållen för att vara en Oh Sees-skiva, vilket annars brukar betyda tvära men medvetna kast mellan olika tempon och volymer. I dagsläget är alltså Oh Sees – med Orc som bevismaterial – betydligt mer intressanta än Thee Oh Sees, även om det fortfarande är singeln ”Tidal Wave” från 2009 som får publiken på Pumpehuset att slita av sig tröjorna och stagedivea.