Blandat för blandandets skull på Haven Festival i Köpenhamn

Igår hade den nya danska festivalen Haven premiär i utkanten av Köpenhamn. Här blandas upplevelser av mat och öl med det musikaliska, vilket inte är något nytt för en stadsfestival. Det som är nytt är det snäva utbudet, som är kuraterat av experter inom varje område. Förhoppningarna är stora, hemlighetsmakeriet likaså – men hur är resultatet? HYMN rapporterar från festivalens första dag.

Haven Festival är alltså en tvådagarsfestival med stora likheter med Göteborgs Way Out West. De infaller samma helg, men Haven er betydligt mindre. Trots att biljetterna i princip är utsålda känns det ganska glest på området när vi dyker upp strax innan den första spelningen. Området i fråga är mer eller mindre samma del av Refshaleøen som Distortions avslutningsfest brukar hållas på, utökat till andra sidan kanalen med en enkel järnbro.

Det är ett naturlig plats att hålla festivalen på, eftersom Mikkellers gamla barrelroom (nu kallat Baghaven) ligger ungefär i mitten av området. Även i gastronomiska sammanhang är det en passande plats: nya Amass ligger precis bakom huvudscenen och i närheten finns både Aamanns och det som ska bli Nomas nya hem. Förutom Mikkeller är festivalens utbud handplockat av kocken Claus Meyer och medlemmar ur bandet The National.

Att musiker själva får välja vilka andra musiker som ska spela på en festival inget nytt koncept. ATP (står för All Tomorrows Parties) som från början startades av indiepopgruppen Belle & Sebastian, arbetade i många år precis på detta sättet. Men det gick av olika anledningar till slut i konkurs. Till skillnad från deras modell är Haven i första hand en ny form av marknadsföring för de inblandade parterna. Nästan all öl på festivalen kommer från Mikkeller, The National uppträder både själva och tillsammans med artister de har producerat (som t.ex. Lisa Hannigan, som gjorde en djärvt sparsmakad konsert igår), och Meyers upptar en stor del av den centrala foodcourten på området. Tyvärr är de också det tråkigaste som finns på programmet.

Jag provar en maträtt hopplockad av en av de stjärnkockar som Meyer valt ut. Det rör sig om den japanska streetfoodrätten Tsukune sammansatt av amerikanen Johnny Spero. Han har varit kock på Mugaritz i Spanien, men om de hade serverat rätten likadant som man får den på Haven hade han nog inte varit kvar länge. Det smakar inte mycket och rätterna är överlag små jämfört med priserna. Redan här börjar jag misstänka att namnen som står som arrangörer mer är en slags ”executive producer”, som i filmindustrin betyder att man egentligen inte varit inblandad utan bara gått med på att de får använda ens namn. Ett annat tecken på detta är att man inte får intervjua någon som arbetar med festivalen utan att gå genom deras talesperson.

Mycket mer valuta för pengarna för man i barerna, som är indelade i de tre största trenderna inom mikrobryggandet de senaste fem åren, nämligen stouts, IPA och suröl. De flesta av ölen som serveras är långt över den komplexitetsnivå som merparten av besökarna borde vara vana vid. Medelåldern är hög, man ser både barnfamiljer och pensionärer som är ute för att upptäcka något nytt. Detta är absolut ingen mikrobryggar-festival – de extrema ölen som återfinns på t.ex. Mikkellers Beer Celebration hittar man inte här. Utbudet liknar mer det Köpenhamnarna är vana vid från Mikkellers egna barer och restauranger, Three Floyds-samarbetet Warpigs och To Øls något nyare Brus. Brus bjuder på ett lite mer ovanligt koncept: en cocktailbar som serverar öl-baserade drinkar. Mikkellers ramen-restaurang bjuder också på sin utsökta nudelsoppa, som är ett säkert kort om man är småhungrig.

De mest spännande ölen man hittar på fredagen är istället från nya Brooklyn-bryggeriet Other Half och den San Diego-baserade falangen av Mikkeller, som är deras enda egna bryggeri (merparten av Mikkellers öl bryggs annars på ett stort industribryggeri i Belgien). Här kan man få tag på limiterade släpp av Haze Cadet och Fruit Face (med mango, kokos och habanero) på burk.

När kvällen drar sig mot sitt slut och vi sitter ner och lyssnar på fantastiska Beach House känner vi också att vi har fått i oss lite väl många (och starka) öl och att man kanske borde lagt mer tid på att se artisterna. För det är bara ca 7 band per dag, plus några akter på den lilla scenen vid matställena. Igår såg vi Conor Oberst, Iceage, Iggy Pop samt Beach House förstås. Även där såg man små tecken på att det är en ny festival och arrangörerna har haft lite bråttom ibland. Det är dåligt ljud på båda de stora scenerna i början, men trots det lyckas Conor Oberst fånga publikens uppmärksamhet med sina nya, lite mer gubbrockiga, låtar. Det är långt ifrån den sköra emopop han gjorde som sångare och låtskrivare i Bright Eyes, och inte alls lika smärtsamt. Man hör några få tacksamma rop när Oberst plockar fram äldre material och den största behållningen är att vi får höra ”Something Vague” från år 2000:s Fevers & Mirrors. Oberst berättar att han var 19 när han skrev låten och det känns lite sorgligt att han aldrig lyckats mäta sig med sitt yngre jag.

Danska Iceage var en gång ett relevant nytt punkbank, men när de igår uppträdde på Haven var de snarare ett gäng trötta posörer som helt saknade energi i sitt framträdande. Något radikalt annat var Iggy Pops framträdande senare på kvällen. Iggy har med sina 70 år nästan ett halvt sekel på Iceage men känns fortfarande som ”the runaway son of a nuclear A-bomb”, vilket han sjunger i ”Search & Destroy”. Det är enda låten vi får höra från Raw Power, som står sig som ett av tidernas bästa rockalbum. Däremot får vi höra flera andra klassiker från hans gamla band The Stooges. Från öppningsspåret ”I Wanna Be Your Dog” till ”Gimme Danger” (som den utmärkta Stooges-dokumentären också heter), ”No Fun”, ”Down On the Street” och ”TV Eye”. Publiken älskar Iggy och han ger minst lika mycket tillbaka.

På något sätt känns detta som det mest folkliga inslaget på en festival som annars utger sig för att vara nischad mot Köpenhamns mest hippa publik. Om festivalen återkommer nästa år tror jag att de behöver jobba mer med balansen mellan raffinemang och underground. Att dyr och exklusiv mat/öl ska gå hand i hand med kantig indiemusik skapad av individer som lever i utanförskap känns inte som ett solklart faktum, utan gränsar ibland till en slags gentrifiering av undergroundmusiken. Det har alltid varit ett problem för artister och band som härstammar från en arbetarkultur att plötsligt få en stor fan-skara i den västerländska medelklassen. Lite som den kulturimperialism som yttrar sig i en bokning som Tinariwen, när den inte matchas med en diskussion om varför musikklimatet är så likriktat och styrt av europeiska och amerikanska trender. Liksom man inte får någon guidning i vilken öl man ska dricka på Haven, fattas också ett koncept för musikutbudet. Det är som att Mikkeller, Claus Meyer och The National bara tagit lite grejer de gillar, slängt alltihop i en stor gryta och rört om. Det kan funka bra om man är mästare på att brygga öl, laga mat eller skriva musik. Men när det är första gången man försöker sig på att ordna en festival, behövs det mer eftertanke.