Way Out West: Torsdagsrapport – öppningsdagen blandar och ger

Foto: Fredrik Nystedt

Foto: Fredrik Nystedt

Way Out West omvandlar Göteborg till en stad med puls, där olika aktörer – antalet inofficiella WoW-event blir fler för varje år – gör allt för att ta del av stadens förvandling från dåsig sommarstad till kreativ smältdegel. Allt händer på samma gång. Det ger både huvudvärk och glädje.

Arrangörsstaden Göteborg bygger på hjälpsamhet och nätverkande – denna grundinställning underlättar situationen och gör att centrum undviker att förvandlas till rent kaos (till och med spårvagnstrafiken är med på noterna nu för tiden). Jag har svårt att komma på en enda festival som har lika mycket påverkan, som vänder upp och ner på förutsättningar och ger kulturlivet samma internationella prägel. Bokningen av Frank Ocean håller exempelvis världsklass. 

Jag kan visserligen sakna fingertoppskänslan, bokningarna som ligger steget före, men årets upplaga handlar mer om att erbjuda de senaste affischnamnen inom hiphop än att vara etta på bollen. Bland dessa bokningar ser jag främst fram emot Vince Staples – en av fredagens höjdpunkter.

Slowgold. Foto: Fredrik Nystedt

Slowgold. Foto: Fredrik Nystedt

Jag har tidigare kritiserat festivalen för att bortprioritera banden och artisterna som utgör Göteborgs egna produkter, men festivalledningen har valt inriktning och det innebär att Gbg-akter som Slowgold och Parham får agera inhoppare när amerikanska storheter fått magsjuka eller väljer att prioritera andra åtaganden. Förra året ersatte sistnämnde Kelela och under gårdagen övertog Amanda Werne aka Slowgold Beth Dittos plats i eftermiddagssolen (båda har dock uppträtt på Stay Out West). Missade dessvärre Slowgolds spelning, men är det någon som klarar av att ersätta med kort varsel så är det Amanda.

I sammanhanget vill jag passa på att tacka festivalledningen för att de inte bokat vare sig Håkan Hellström eller Henrik Berggren. Det gör att den täta festivalluften blir aningen lättare att andas. Och på tal om att bortproritera hemstadens artister – om GP väljer att skriva 40 artiklar om Hellström och Berggren, vad blir kvar till de mindre aktörerna?

Hannah Smallbone/Mira Aasma. Foto: Sayam S. Chortip

Hannah Smallbone/Mira Aasma. Foto: Sayam S. Chortip

Nu ska jag inte ödsla tid på missade spelningar eller långrandiga utläggningar om konserter som aldrig varit aktuella. Åter till verkligheten. Nja, ska nog inte kalla Way Out West för verklighet, mer en sluten bubbla, där alla återvinner och har rätt åsikter.

Vid samma tidpunkt som Slowgold gästade festivalområdet begav jag mig till Holy Moly där Birds Records och Startracks arrangerade en gemensam eventkväll. Mira Aasma/Hannah Smallbone, Love Antell och Kristofer Åström stod på schemat. Petter Seander från Birds frågade mig om att vara DJ, så jag fick den stora äran att inleda festligheterna med att spela obskyra mp3:0r och därefter blev det dags för förstnämnda duo att avverka tre låtar var.

Smallbone, som är ett nytt namn för mig, övertygade med sin personliga blandning av R&B och indiepop, där rösten och texterna fick mest utrymme. Lyssnar gärna in mig vid ett senare tillfälle.

Mira Aasma körde bara nytt material och jag fastnade främst för tredje och sista låten ”Stena Line” (samtliga artister fick visa upp sig genom att spela tre låtar). För att hinna se en nyklippt Danny Brown begav jag mitt till Slottsskogen och Linnétältet – tidigare under dagen såg jag The Radio Dept. på samma plats.

Lundabandet får ofta kritik för att underprestera live, men deras ”nya” Madchester-influerade klubbpop fungerade riktigt bra och publiken visade sitt gillande genom att kasta upp röda rosor. Längst applåder fick ”Heaven’s On Fire” och mottagande gjorde att sångaren Johan Duncanson bjöd på ett stort leende. Duon, på scen en kvartett, är inte kända för sina scenpersonligheter, men det är helt ok att vara fåordig när en presenterar låtar som ”Death To Fascism”. Budskapet är solklart.

På den politiska arenan är det för tillfället högljudd tuppfajt mellan Donald Trump och King Jong-un och det är svårt att se någon lösning på all oro runt om i världen. The Radio Dept. är inte högljudda, men de tar ställning och det krävs i ett samhälle där fascismen och arga män tillåts att sprida sina åsikter på bred front.

I likhet med The Radio Dept. influeras Danny Brown av klubbmusik, men där slutar likheterna. Browns elektroniska och svettiga rave-hiphop står aldrig still, även om årets WoW-framträdande var mer stillastående än 2013 års konsert. I stort blev upplevelsen aningen statisk och enformig, vilket främst beror på huvudpersonens nasala röst, som fick mig att ta några steg bortom scenen. Nästa punkt: Migos och Young Thug.

Young Thug. Foto: Samuel Isaksson

Young Thug. Foto: Samuel Isaksson

Under halva Migos-spelningen stod jag i kön för att få ut min Max-beställning – den andra beställningsanordningen var dessvärre satt ur spel. Sjukt långsam kö som prövade tålamodet. Det skulle dock bli än värre när Young Thug tvingades avbryta sin lovande spelning efter endast 30 minuter. Tekniken visade sig från sin sämsta sida under ett par timmar.

Pixies gjorde mig inte gladare och medlemmarnas trötta framtoning speglade av sig på publiken; gitarristen Joey Santiagos idé att spela gubbkepsgitarr får symbolisera upplevelsen. Pontus Flodin ger en mer uttömmande recension här. Jag såg Boston-legenderna på Roskilde 2004 och som jag minns den spelningen var intensiteten mycket högre. Det ska påpekas att detta år sammanföll med gruppens comeback.

Den 15 februari kom meddelandet att Frank Ocean skulle uppträda på årets WoW-upplaga och i samma stund bestämde jag mig för att besöka festivalen ännu en gång. Med 2013 års Bråvalla-spelning i minnet – en av mina bästa festivalupplevelser – nådde förväntningarna klimax under gårdagskvällen.

29-åringen är känd för att gå sin egen väg och spelningen blev därefter; Ocean drev omkring på scenen, fängslade med sin blotta närvaro, han gick in i sig själv, men var givetvis fullt medveten om att han stod i centrum för festivalens största publik. Låtarna gick in i varandra, publiken möttes av minimalism och ljudbilden förblev oförändrad trots att scenen gav plats åt en hel orkester. Under första delen agerade Ocean helt på egen hand.

Lugnet. Ocean-konserten går till historien som en av de mest stillsamma spelningarna som jag upplevt, åtminstone på de stora scenerna, med konsekvensen att minsta snedsteg synliggjordes. Nu inträffade inga större misstag, förutom att Ocean kände sig manad att börja om vid två tillfällen – vid ena tillfället satt inte sången som planerat. Två förfriskade stockholmare i hängselbyxor förklarar att rösten måste ha tagit stryk av vädret, men då ska de veta vilka VÄDERPROBLEM som bofasta Gbg-invånare tampas med. Av tacksamhet tittar jag upp mot den stjärnklara himlen och ger vädergudarna high five.

Spelningen nådde dock aldrig de riktiga höjderna. Periodvis blev nämligen framträdandet aningen ofokuserat, men avslutande ”Pyramids”, ”Thinkin About You” och ”Nikes” är bland det bästa som skådats under Way Out Wests 11-åriga historia.

2017 års första WoW-dag nådde slutligen sin ände med Avantgardets galna rock ‘n’- roll cirkus som fortsätter att förtrolla på sin oavbrutna resa runt om i landet.

Avantgardet. Foto: Fredrik Nystedt

Avantgardet. Foto: Fredrik Nystedt