Angel Olsen på Way Out West – som en dag på jobbet

Foto: Fredrik Nystedt / Rockfoto
Foto: Fredrik Nystedt / Rockfoto

På många sätt är Angel Olsens musik som gjord för att kicka igång en festivaldag. Även om Radio Dept. tekniskt sett varit först ut med sitt trevliga men lite svajiga set så känns det som att festivalen börjar på allvar när Angel Olsen äntrar scenen. Linnétältet visar sig vara en alldeles utmärkt plats för Olsens framträdande. Även om hon säkerligen hade kunnat hantera någon av de större scenerna känns Linnétältets i sammanhanget relativt intima scen som en perfekt plats.

Det märks väldigt tydligt att Olsen och hennes band turnerat med senaste skivan My Woman i över ett års tid. Samspelet är tight, men ändå avslappnat. Man får känslan av att det är en dag på jobbet, men samtidigt är verkshöjden så pass hög att det aldrig blir slentrianmässigt eller ointressant. Till och med några borttappade textrader hanteras med avslappnad proffsighet.

Spelningen lutar sig kraftigt mot material från My Woman och överraskningarna i låtlistan är egentligen inte speciellt många. Efter en förvånansvärt offensiv inledning med en rivig version av ”Shut Up Kiss Me” som andra låt betas flera av skivans mer rockorienterade låtar av på ett sätt som känns lite opersonligt och mekaniskt. Även om framförandet på ett musikaliskt plan är oklanderligt så känns det hela lite oinspirerat.

Ungefär halvvägs in i konserten trappas tempot däremot ner i en alldeles sagolik version av ”Sister”. Låten inleds långsamt för att sakteligen byggas på bit för bit. Nerven i Olsens röst bildar en röd tråd som skär genom låten fram tills att man under andra halvan drar ut det upprepande ”All my life I thought I’d change”-partiet i en halv evighet samtidigt som gitarrerna skapar en massiv vägg av underbart oljud. Denna urladdning följs sedan upp av en nästan lika vacker version av den avskalade ”Those Where The Days” är Olsen växelsjunger med keyboardisten och Mount Moriah-sångerskan Heather McEntire i en ljuvlig harmoni.

Tyvärr förblir dessa höjdpunkter oöverträffade under resten av konserten. Under slutet av konserten väljer Olsen att premiärspela nytt material. En av de nya låtarna låter inledningsvis som en av de de där balladerna från hennes tidiga material där hon vänder och vrider på rösten för att sedan övergå i ett klimaktiskt avslut liknande den struktur som präglar många av låtarna på My Woman. I princip den perfekta Angel Olsen-låten på pappret med andra ord. Man kan dock argumentera emot logiken i att testa nytt material mot slutet av spelningen. Dynamiken blir lidande och konserten tappar fart. Den allt för korta speltiden bidrar till ett något abrupt och ostrukturerat avslut.

Kvar ensam på scenen står Olsens oanvända synth och väntar på att hon ska gå in och riva av exempelvis ”Intern” som extranummer, något som dock inte händer.