Storsjöyran: Lördagsrapport

Planen var att hinna trycka in tio band under lördagen, men som vanligt när det är festival blir det inte riktigt som det är tänkt från början.

Det är många band jag vill se som krockar eller börjar spela samma tid – till skillnad från fredagen som var rätt lättplanerad (förutom den oväntade båtturen som fick mig att missa Skott).

Kvällen inleds 19:30 på Stortorget med Säkert!, samtidigt börjar Millencolin, mina tonårsfavoriter, spela i Badhusparken. Jag kompromissar och ser början av Säkert!

Annika Norlins självklarhet imponerar på mig. Det är så självklart att just hon ska stå där, just då. Hon äger scenen. Texterna och formuleringarna om livet är också just självklara, jag hittar inget bättre ord. Enkelheten i självklarheten gör att texterna blir genialiska.

”Det kommer bara leda till något ont” är en personlig favorit och den framförs med en annan stor artist från länet, Ellen Sundberg, som kompletterar perfekt med sin unika stämma.

Stortorget fylls på mer och mer, men det är nästan helt knäpptyst i publiken förutom mellan låtarna då applåderna och lyckoropen är starka och höga. Som om alla trollbinds så av texterna att de verkligen lyssnar på varenda ord.

Vi får höra både äldre material och låtar från senaste skivan Däggdjur. Jag skulle verkligen ha kunnat lyssna en hel kväll på Säkert! Och det är riktigt, riktigt bra. Yrans höjdpunkt, skulle jag säga.

Springer lite senare än planerat ner till Badhusparken eftersom jag knappt kan slita mig. Millencolin är förvånansvärt bra. Nostalgi tar mig till konserten eftersom jag i princip inte lyssnat på någonting med dem efter plattan Same Old Tunnes från 1998. Det visar sig att de nya låtarna är riktigt lovande och att bandet nu känns mer som alternativ rock än skatepunk.

Energin är på topp både på scenen och i det hoppande publikhavet. Det största nostalgipirret i magen kommer av inledningen till ”Mr Clean” och jag förvånar mig själv genom att skriksjunga med i hela låten (hur kommer jag ens ihåg texten?).

Lyckorus i kroppen och jag skyndar in på Bishops Arms för att ta en öl och smälta detta. Nu är frågan om jag ska offra Moto Boy för ännu en nostalgispelning. Jag älskar ju Moto Boy! Charta 77 börjar 22 och Moto Boy 22:15. Rätt omöjlig ekvation.

Jag hinner se några låtar av Laleh som levererar hit efter hit och fyller Stortorget med kärlek, sin uppenbarelse och ”bara få va mig själv”.

En bit därifrån är Charta 77 extremt taggade på ZigZag-scenen och håller mig kvar hela konserten. Jag glömmer till och med bort Henrik Berggren i min nostalgilycka. Jag får höra ”The Beauty is in the Beholders Eyes”, Per Granberg ger en känga åt kapitalismen och det blir två extranummer.

Jag är så glad efteråt att jag inte bryr mig om att det är trångt och halvt omöjligt att snabbt ta sig till en toalett. Jag siktar in mig på artistbaren för att gå på en riktig toa med spegel, tvål och papper. Jag ska fräscha till mig och hinna reflektera lite innan presidenttalet och Hurula. Alla har sagt att jag absolut inte får missa Hurula.

Under presidentens tal får jag en oväntad knuff och mitt ena ben viker sig åt fel håll så jag hoppar in till artistpuben igen som inte ligger långt ifrån.

Talet hörs bra ända in i baren. Ewert Ljusberg uppmanar folket att inte bli skrämda till tystnad och att vi ska roa oss istället för att oroa oss. Jag hänger runt i foajén, roa mig istället för att oroa mig var det ja. Försöker att få tag på en gasbinda till knät utan att lyckas.

Jag missar Hurula. Istället ringer jag mamma och ber henne hämta mig mitt i natten, precis som för 20 år sedan.

Detta avslut på kvällen sluter cirkeln, lördagens Yra 2017 är en djupdykning i nostalgi. När jag hoppar in i bilen hör jag Europe spela ”The Final Countdown”.