En rapport från Festival del Mar Asperö

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

HYMNs Linus Khulin rapporterar från Festival del Mars öppningsdag i fredags. Bland bokningarna utmärker sig Kajsa & Malena, School ’94 och Slowgold.

00:01. Jag sitter på ett Statoil-flak som av en fyrhjuling dundrar tvärs över Asperö i en relativt hög hastighet. Intill mig sitter Slowgold med tillhörande kompband. Amanda Werne tonsätter resan med en ljuvlig tolkning av ”Sol, vind och vatten”, vilken får resan att om möjligt te sig ännu mer filmisk. Just där då och då vill jag inte vara någon annanstans och när jag skymtar färjan som ska ta mig till fastlandet så känner jag ett visst vemod över att behöva lämna Festival Del Mar.

17:32. Färjan mot Asperö avgår från Saltholmen. Påverkad av omgivningen så inbillar jag mig att jag vill investera hela mitt sparkonto i en skärgårdsvilla och spendera resten av mitt liv ute på öarna. Väl på Asperö väntar en kvarts promenad till den dansbana där festivalen ämnas äga rum. I sällskap med en stor grupp festivalbesökare tycker jag mig under festivalen uppfatta hur en slags förväntan ligger i luften – som det ju ofta gör inför en festival eller andra tillställningar av liknande karaktär. Samtidigt som jag äntrar festivalområdet så inleder den på förhand hemliga bokningen Arvid Nero festivalen. ”Mjukstart” är troligtvis det ord som bäst beskriver Nemos spelning, ty den är mest ett slags soundtrack till festivalbesökare som sätter upp tält och försöker orientera sig på området.

Arvid Nero. Foto: Samuel Isaksson

Arvid Nero. Foto: Samuel Isaksson

19:23. Kajsa Grytt & Malena Jönsson behövs. Efter att på Roskildefestivalens största scen ha upplöst Tant Strul inför tjugofemtusen åskådare så bildades vad som i folkmun kom att kallas för Kajsa & Malena. Tidsandan är i sammanhanget inte helt irrelevant. Det här var 1985 – en tid då avståndet mellan Ulf Lundells fötter på scengolvet var som störst, när Imperiet febrilt fumlade med sitt engelskspråkiga album och när Eldkvarn förlorade sina ambitioner i en kokainvit dimma. Ett neonrosa 80-tal där yta och tanke premierades framför innehåll och känsla. När all rockmusik förväntades passa in på fotbollsarenor och i ishockeyhallar gjorde Kajsa Grytt tvärtom och rullade tillsammans med Malena ett blytungt piano genom halva Stockholm för att uppträda inför en otacksam yuppiepublik på Birger Bar. När duon sedermera färdigställde sitt debutalbum Historier från en väg så sålde det bättre än samtliga Tant Strul-album

När Kajsa Grytt & Malena Jönsson nu firar att Historier från en väg fyller trettio år så är dom minst lika behövda som under albumets tillkomst. I kontrast till strategiskt uttänkta och inte alltid så sanningsenliga instagramflöden, cyniska PR-kampanjer och ständiga produktplaceringar så finns det ett rent och opretentiöst skimmer över Kajsa och Malena som är minst lika välkommet nu som då.

När de båda hjältinnorna äntrar scenen så befarar jag att sammanhanget inte ska göra föreställningen rättvisa. Till skillnad från deras göteborgsspelning på Stora Teatern i vintras är förutsättningarna – eftermiddagssol, dansbana och en smått salongsberusad publik – inte särskilt optimala för den intima inramning som musiken förtjänar. Min oro visar sig dock vara obefogad då Festival Del Mar-publiken tar väl hand om duon, som i sin tur bjuder på en spelning full av inlevelse och känsla. Förvisso utfört med en sällan skådad professionalitet, men aldrig på bekostnad av spontaniteten.

Tyvärr behandlas de inte lika väl av ljudteknikern, som lyckas fippla bort ljudet av Kajsas gitarr trots att hon demonstrativt hamrar över strängarna. Inte heller känns det rättvist att en tjomme avbryter Kajsa under en pågående monologer och meddelar att dom minsann får rappa på lite, trots att det knappast är deras fel att schemat ligger efter. Undermåligt ljud och svårignorerad irritation till trots genomför Kajsa och Malena ändå en av festivalens bästa spelningar. Kajsa Grytt & Malena Jönsson behövs – och inte enkom när deras album råkar jubilera.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

20:47. Lyckas (nästan) parera en ickevegansk quesadilla och letar därefter febrilt efter någon som erbjuder vegetabiliskt mjölksubstitut till kaffet, men förgäves. Från scenen hörs School ’94, som visserligen är kompetenta men likt Kajsa Grytt & Malena Jönsson råkar ut för tekniskt strul. Festival Del Mar ska såväl krediteras som älskas för sin genuinitet, men har en del att åtgärda vad gäller professionalitet då många av deras misstag tycks gå ut över banden. Den vänliga publiken har dock tålamod nog att vänta ut den långa pausen och sångerskan Alice Botéus tafatta mellansnack varpå de belönas med en spelning som tycks vara värd väntan.

22:13. I samma hjärtslag som Slowgold bestämt stampar igång wah-wah-pedalen så förvandlas Asperö – likt tunnelbaneportalen i Ulf Malmros film Flykten till framtiden – till 1973. Så långt ögat når ser jag bara skäggiga hippies med vågigt hår och klotrunda solglasögon (trots att solen sedan länge har gått av sitt skift) och ponchoklädda kvinnor beväpnade med ”mellanöl” och egenrullade cigaretter. I en knapp timme lyckas Slowgold leda oss i illusionen att det i varje förort fortfarande finns fritidsgårdar där Nationalteatern och Nynningen lirar om helgerna, att Sveriges Radio är exakt så vänstervridet som det påstås vara, att Olof Palme fortfarande lever och att Sveriges Television varje fredag visar långfilmer om tjeckiska fabriksarbetare. Under det kaosartade jam som spelningen till slut urartar i så förvandlas Asperö till Landet Ingenstans – en fristand där det känns avlägset att ens försöka föreställa sig ett samhälle utanför den här ön.

Slowgold. Foto: Linus Khulin

Slowgold. Foto: Linus Khulin

I Amanda Wernes kompositioner finns ett wadlingskt mörker, drömska melodier, och ett reverb som aldrig vill ta slut. I hennes stämband och i fingrarna som omsluter gitarrhalsen ryms fler nyanser än i en hel symfoniorkester, och när hon höjer upp gitarren mot himlen i ett yvigt gitarrsolo så pulserar ljudprojektilerna ut i skogen och likt en varg som ylar i natten. I ett flertal låtar pressar Werne och hennes kompmusiker det spartanska högtalarsystemet till bristningsgränsen och när den sista rundgången envist tonar ut så ser hon genuint överraskad ut av publikens kärleksfyllda gensvar. Förståeligt i och för sig, ty publiken är i det närmaste lyrisk, men hon har främst sig själv att tacka. Slowgold är värd all kärlek och framgång som världen har att erbjuda. Hon är för bra för att inte älskas villkorslöst.

00:58. Lämnar festivalområdet för att hinna med färjan som avgår 00:15. Efter knappt hundra meter hör jag en motor bakom mig och när jag vänder mig om så bländas jag av två strålkastare som sakta växer sig större. Genom stråklastarnas sken hör jag någon fråga om jag behöver skjuts till färjan, jag svarar ja och utan att riktigt se fordonet lyckas jag klättra upp och sätta mig tillrätta på ett Staoil-flak.