Balladen om ”Balladen om killen”

Örjan Ramberg är kanske först och främst känd som en rumlare. Men han är så mycket mer än en rumlare – han är också en svirare, bonvivant, partajare, hattrullare, festprisse, nattsuddare och hålligångare.

Utöver att ha spenderat bisarra mängder tid och para på krogen har han även hunnit agera skådespelare, och alla vändor på krogen till trots har han genom åren hunnit medverka i ett ansenligt antal filmer och teateruppsättningar.

Sedan 1977 är Örjan Ramberg anställd på Dramaten och samma år gjorde han sin första filmroll som Bart i filmatiseringen av Ulf Lundells debutroman Jack. På Wikipedia kan en om Jack läsa att ”Jack är i 25-årsåldern. Med sina polare håller han igång i Stockholm, röker brass, dricker vin och raggar tjejer. I hans sällskap finns Bart, som skall bli konstnär, och Harald som säljer droger.” – vilket är en mer eller mindre exakt beskrivning av de drygt fyrahundra sidor som utgör Jack. Örjan Ramberg var med andra ord som klippt och skuren för rollen som Bart, och som Harald syntes en annan rikskänd lirare – Kjell ”Kjelle” Bergqvist. ”Killarna var bra förberedda på rollen som rumlare” sa filmens regissör Janne Halldoff i samband med att den visades på Stockholms Filmfestival i slutet av 90-talet.

Att Örjan Ramberg var ”bra förberedd” på rollen som Bart bör tolkas som en underdrift. Som ung rumlare (rumlare är nyckelordet här) blev han snabbt en väl- och ökänd karaktär i 60-talets Göteborg. Han har själv beskrivit sin ungdom som ”vild” och har berättat att han – främst mellan 1964 och 1978 – ”körde på bra”. Om att växa upp i Göteborg har han sagt ”Det fanns tuffa kisar där. Alla hette Conny, Ronny, Sonny och Jonny. Och Glenn.”, men till skillnad från halvfigurer som Jonny och Conny hade Ramberg konstnärliga ambitioner.

Vid sidan av att sjunga i det idag näst intill (läs: helt och hållet) bortglömda popbandet Que var han vikarierande sångare i det betydligt mer välbekanta Tages. Tages var – för de som till äventyrs inte sitter inne på ett ex av boken Tages – från Avenyn till Abbey Road – ett skiffleinspirerat popband från Göteborg som var aktiva mellan 1963 och 1970 (varav det sista året under bandnamnet Blond).

Tages bestod av bland andra Lasse Svensson (Lill-Babs brorsa), Tommy Blom (Magnus Ugglas bokare under 70-talet) Anders ”Henkan” Henriksson (Magnus Ugglas gitarrist, keyboardist och producent under 70-talet), och Göran Lagerberg (som inte hade något som helst samröre med Magnus Uggla under 70-talet).

När Tages inte behövde någon stand-in ägnade sig Ramberg istället åt att träffa brudar, ragga upp brudar, ligga med brudar och andra brudrelaterade aktiviteter (”det var en väldigt vågrät tid”).

Dessa, enligt Ramberg, ”vilda år” kvalificerade honom som go-to-kille när Jimi Hendrix behövde lite röka i samband med en konsert på Liseberg den 3 september 1967 (för övrigt samma dag som Sverige lade om till högertrafik).

”En god vän till mig frågade mig lite försynt om jag kunde fixa fram en liten bit hasch till Hendrix. Visst, sa jag, och ringde en kis som kallades Frasse och som fixade fram en liten klimp röd libanes.” berättade Örjan i Café.

Ungefär samtidigt som Ramberg agerade haschlangare åt Jimi Hendrix fick han också möjlighet att spela in en skiva. Och inte för att Tommy Blom råkade ha feber när Tages hade studiotid, nej en egen skiva (även om Tages agerade kompband).

Singelns A-sida ”Balladen om killen, del 1” var enligt boken Tusen svenska klassiker ett försök att göra en svensk ”Like a rolling stone” – ”en övertygande rocklåt med vindlande verser om att flytta hemifrån och den sexuella frihet som därmed öppnar sig”.

Såhär i efterhand kan en konstatera att låtskrivaren Göran Lagerberg i mångt och mycket lyckades med sin intention, ty ”Balladen om killen, del 1” är ett komprimerat epos över en killes livsöde – där ”killen” i det här fallet är Örjan Ramberg.

Rambergs första – och hittills enda – skiva är en på många sätt fascinerande och säregen inspelning. Ett popkulturellt fenomen, om en så vill. Först och främst bör nämnas att ”Balladen om killen, del 1” inte alls är en ballad. Tvärtom det är det en svängig rockrökare med boogie woogie-piano, virvlande orglar och yviga gitarriff om vartannat.

”Vad handlar då ‘Balladen om killen, del 1’ om?” undrar ni? Jo, inledningsvis får vi höra om hur killen vandrar längs en landsväg och tänker på sin mor och far, ”det som en gång var” samt ”de vänner som han ej längre har kvar”.

Vidare får vi veta att killen har slängt käft med pluggets kristna rektor och om hur han kärade ner sig i ”Hans Lindbergs brud”. Därefter kommer den textrad som utan underdrift har åldrats sämst och som tydligast vittnar om att det har gått snart femtio år sedan låten skrevs.

”Så träffa’ du en brud
som du tyckte verka’ schysst
hon hade stora bröst
och dessutom vett att hålla tyst”

Trots att ”bruden” är väluppfostrad, tystlåten och har stora behag så anser killens morsa att hon är ett ”fnask”, och därefter nämns inte ”bruden” mer. Vi kan bara anta att killen – på rekommendation av sin mor – dumpade henne.

Efter att i en vers ha fått stifta bekantskap med en namnlös och alkoholiserad konstnärspolare till killen så kommer äntligen tillfället då killen slutar skolan och flyttar hemifrån. Nu när killen nu har en ”egen kvart” så börjar han ”se en ljusning i allting som förr var svart”. Killen kan ta börja ta hem kompisar utan att morsan ska ha synpunkter på hans umgänge (”nu kan du ta hem vem du vill, ja en fikus till och med”) men trots det – jag upprepar; trots att killen har en ”egen kvart” – så saknas någonting. Grannarna tycker att killen är ”ding” och ringer på snuten varpå åtta (!) uniformer med ens blåser hem till killen (följt av lite samplade polissirener).

Här tar historien en ny vändning. Poliserna hittar en bit hasch hemma hos killen och kör honom till ”häcken” och inför en domare får killen förklara att det var en bit ”som någon har glömt kvar”.

”Och hur slutar då detta?” undrar ni nu med omättlig nyfikenhet. Jo…

”Du fick behålla friheten men lägenheten rök
och du glömmer alltihopa för en kompis å’ en krök
på morgonen så packa’ du det lilla du har kvar
nu har du det bättre än någonsin förut
du är friare än du var”

Varpå medlemmarna i Tages jammar på med lite mer boogie woogie-piano, virvlande orglar och yviga gitarriff innan låten tonar ut.

Då killen i mångt och mycket var baserad på Örjan Ramberg tycktes det vara en självklarhet att denne skulle sjunga in balladen om nämnda kille. Efter att ha repat in låten i Lill-Babs källare så bokades Europafilms studio för inspelning den 3 augusti.

Örjan var visserligen en van vokalist, men ska ha känt sig så pass pressad av studion och det allvar som där infann sig att hans sånginsats i slutändan ansågs undermålig. Här går anekdoterna isär en aning, och det är oklart huruvida det var Örjan som avstod sig uppgiften eller om det var Göran som ansåg sig kunna göra det bättre själv. Kanske var det ett gemensamt beslut, men det var hur som helst Göran som i slutändan la sång på ”Balladen om killen del 1”.

B-sidan är dock någonting helt annat – nämligen ”Balladen om killen, del 2”. Till skillnad från A-sidan så är ”Balladen om killen, del 2” faktiskt en ballad och det ska vara Örjan Rambergs stämma som hörs över gitarriffen. I linje med A-sidans litterära tema så handlar även ”Balladen om killen, del 2” om att vara fri och rumla runt i största allmänhet. Berättarjaget sjunger om hur han saknar både jobb och pengar, men att det är lite shit the same så länge han är fri. Refrängen kan i det närmaste ses som en programförklaring för Ramberg leverne:

”Vi lever idag
jag vill ta det lugnt
jag vill leva nu”

Dessvärre spelar ”Balladen om killen, del 2” i sammanhanget en biroll (som B-sidor ju i regel gör) och att den första delen om killen valdes som A-sida är inte bara logiskt rent dramaturgiskt.

”Balladen om killen, del 1” testades i december 1969 för Sveriges Radios Tio i topp, men missade listan. Låten ska inte heller ha spelats särskilt mycket i radio och succén uteblev, vilket i boken Tages – från Avenyn till Abbey Road sägs bero på dess ”smått kontroversiella text”. Huruvida ”smått kontroversiell” i det här fallet anspelar på textraden om hur Örjans haff hade ”vett att hålla tyst” eller om det var för att han bjöd hem homosexuella framgår inte.

Oblyg sexism till trots är dock ”Balladen om killen, del 1” en antagbart rättvis skildring över hur det faktiskt var att vara en ung rumlare i slutet av 60-talet. En ska inte heller glömma bort att ingen vid den här tidpunkten gjorde rock på svenska. Visst, Owe Thörnquist har gjort svensk boogie woogie sedan Jesus jäste eget rödtjut och det är svårt att frånse från Cornelis Wreeswijks inverkan på svensk pop, rock och hiphop (ja, hiphop – såväl Petter som Amir Chamdin har lyft fram Cornelis som en betydelsefull influens), men det är svårt att benämna det som rock.

I efterhandskonstruktionen sägs Pugh Rogefeldt vara den första att göra rock på svenska, men när de båda balladerna om killen skrevs var såväl Göran Lagerberg som Örjan Ramberg ovetandes om att Pugh kort därpå skulle släppa sitt debutalbum Ja, dä ä dä. Alltså bör Ramberg och Lagerberg vid sidan av Pugh ses som pionjärer för svenskspråkig rock.

När singeln väl släpptes hösten 1969 var det under det något modesta artistnamnet Örjan. Att Ramberg varken då eller nu var ”Örjan med hela svenska folket” tycks inte ha bekymrat skivbolagets PR-avdelning. Nämnda PR-avdelning har inte heller brytt sig om att på omslaget skriva ut någon som helst information om vare sig låtarna, inspelningen eller artisten. Istället får vi utifrån omslaget bara reda på att 1) någon som heter Örjan har spelat in en ballad om en kille 2) någon som heter Örjan har spelat in ännu en ballad om en kille och 3) denna Örjan är sjukt snygg. Å andra sidan kanske PR-nissarna antog att blotta åsynen av Örjan skulle generera i ett par hundra sålda ex.

Även Örjan Ramberg växte så småningom upp (nåja) och slutade enligt egen utsago att rumla runt i samma veva som det ”började dyka upp hobbyhippies som gick på Alexandra och gjorde V-tecken och hade haschbitar i skjortfickan”.

Efter filmdebuten i Jack följde en mängd roller i filmer, TV-serier och pjäser såsom Sömnen (även den baserad på en Ulf Lundell-roman), Mästaren och Margarita, Sökarna, Dödsdansen, Den enskilde medborgaren och Solsidan, men utöver ett fåtal återföreningsgig med Tages har det inte blivit särskilt mycket musicerande för Örjan Ramberg sedan skivdebuten.

Balladen om killen är och förblir dock en unik företeelse i svensk rockhistoria.

FOTNOT: Undertecknad köpte sitt exemplar av Balladen om killen för tjugo kronor av Lava Bangs-basisten SaraBeata Hagström. På musikauktionssajten Discogs går den sällan för under tvåhundralappen.