Page tar itu med samtiden genom att blicka bakåt

Foto: Viktor Wallström / Rockfoto

Foto: Viktor Wallström / Rockfoto

37 år har gått sedan, då tonårige, Eddie Bengtsson startade Page med målet att skapa ”ett svenskt Silicon Teens”. Nu är Eddie och bandkollegan Marina Schiptjenko aktuella med Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut, ett album som tar itu med samtiden genom att blicka bakåt i musikhistorien.

Eddie Bengtsson gör, vid sidan av Page, melodiös synthpop med Sista Mannen På Jorden och jobbar till vardags som lärare på en skola i norra Skåne. Han har sommarlov när HYMNs Anton Lindskog ringer upp för att prata om nya Page-skivan.

Jag är mycket fascinerad av albumtiteln Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut.

– Det är faktiskt ett citat som jag har lånat från Ola Magnells låt ”Min häst har blivit sjuk”. Jag tycker att den meningen sammanfattar hur det ser ut i världen just nu. Man känner sig ofta maktlös och att det är begränsat vad den lilla människan egentligen kan påverka.

Under arbetet med nya plattan hann du kassera ett helt album för att börja om på ny kula för ett år sedan. Hur lät skivan som du kasserade?

– Den lät nog mer som man är van vid att Page låter. Det var mer glatt och glättigt. Glada poplåtar med texter om förhållanden. Jag kände att det inte fanns någon tråd så jag valde att skrota det materialet och börja om från början.

”Det är begränsat vad den lilla människan egentligen kan påverka”

– För att gå vidare sökte jag mig istället tillbaka till de artister som en gång i tiden fick mig att börja intressera mig för musik. Artister som Gary Numan och Ultravox. Jag blundade, lyssnade koncentrerat och studerade hur de har byggt upp musiken för att plocka ut delarna som jag själv gillar. Tanken var att utifrån det skapa ett album som sammanfattar alltihop.

Låten ”Krasch” beskriver hur det är att gå in i väggen.

– Ja, man kan ju känna så emellanåt. Det kan gälla jobbet eller något som händer privat. Eller musikskapandet för den delen. Det är känslan av att inte komma någonstans och inte se någon ljusning som jag försöker förklara med den låten.

I ”Spottar långt” tar du, med viss bitterhet, upp hur musikbranschen fungerar. Är din frustrationen över musikbranschen något som du ofta tänker på?

– Nej nu måste jag verkligen påpeka att jag inte går omkring och är bitter. Möjligtvis är jag blasé.

– Likväl kan jag inte låta bli att störa mig på den kommersiella musikbranschen och hur serverat allt är nu för tiden. Framför allt gäller det musiken som riktas mot barn idag. Det enda de får är sådant som är med i Melodifestivalen eller Idol.

– När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt minns jag hur jag gick omkring och bläddrade i skivaffärer och gjorde nya upptäckter. Själv blev jag alltid extra intresserad när det var en synthesizer med. Den där upptäckarglädjen tycks vara borta idag. Istället är det ”KGB” (alltså Fredrik Kempe, Thomas G:son och Bobby Ljunggren) som dikterar vad större delen av svenska folket lyssnar på. Det är tråkigt när det finns så mycket som är bättre och som inte tillåts komma fram.

– Just ”Spottar långt” kan appliceras på andra områden där vi på liknande sätt förväntas att bara svälja allt som en liten självutnämnd elit spottar ur sig. Det skulle även kunna handla om proffstyckare eller politiker.

580230_596615167025402_1765732208_n

”Min gata” handlar om gatan som du själv växte upp på i Limhamn i Malmö. Varför ville du skriva om det?

– I takt med att man blir äldre är det nog rätt vanligt att man börjar se tillbaka på sin barndom som den lyckligaste tiden i livet. Även om det kanske inte nödvändigtvis var så. Idén till ”Min gata” kom en dag när jag var på den platsen som jag beskriver tillsammans med min son och visade honom gräsplanen där jag spelade fotboll som barn. Och där fanns fortfarande spår från min barndom. Man kunde se var jag hade ristat in namn på brittiska fotbollslag i betongen.

”Man börjar se tillbaka på sin barndom som den lyckligaste tiden i livet”

– Vi åkte dit igen förra sommaren, men då hade de målat om så nu är spåren borta.

Hur skiljer du egentligen mellan Page och Sista Mannen På Jorden?

– Nu för tiden håller jag inte längre på med de två projekten parallellt utan fokuserar på ett i taget. Men tidigare gjorde jag det och ett tag var jag ju även med i S.P.O.C.K [under namnet Captain Eddie B. Kirk – min anm].

– Att spela i tre band samtidigt var jättesvårt. Då använde jag olika hårdvara beroende på vem jag spelade med. Jag hade mina ”S.P.O.C.K-synthar” och mina ”Page-synthar” men egentligen hade det där inte så jättestor betydelse. Det viktigaste är sinnesstämningen.

– Jag försöker att tänka i olika spår beroende på om det är Page eller Sista Mannen På Jorden jag ska jobba med och matar mig själv med olika typer av musik. Om det är Page kan det bli Gary Numan eller punk. Om det är Sista Mannen På Jorden blir det kanske rymddisco.

‘Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut’ släpptes den 30 juni på Energy Rekords. Den 2 september spelar Page på, vad som kommer att bli sista upplagan av, Göteborgsbaserade synthfestivalen Electronic Summer.