En introduktion till Nick Lowe

Nick Lowe är en den typen av artist som titt som tätt bör lyftas fram, hyllas och framförallt lyssnas på om och om igen. Delvis för att han har spelat en enormt viktigt roll för utvecklingen av punk, pub-rock (ja, jag vet att genrens namn är något avskräckande på ett gubbigt vis), powerpop och även new-wave. En minst sagt mångsidig artist som tidvis hamnat i skymundan.

Sitt genombrott hade han i det eminenta rockbandet Brinsley Schwarz. Brinsley Schwarz är även namnet på bandets gitarrist, vilket skulle kunna indikera att det var just Brinsley som höll i spakarna. Men icke. Det var Lowe som med ett ansvaret för ett gungande basslir och sång förde bandet i rätt riktning. Bland annat skrev han merparten av låtarna på den fullständigt lysande skivan Silver Pistol och producerade en mängd av bandets inspelningar. Det var här han la grunden för den teknik (eller snarare mentalitet) som skulle komma att bli så viktig i England några år senare, ”gör-det-själv-attityden”.

Efter tiden med Brinsley Schwarz bar det vidare för nya äventyr och blev knuten till ett av världens mest betydelsefulla indie-labels – Stiff Records. På bolaget blev Lowe lite av en husproducent och förutom att producera sina egna lysande sjuttiotalsalbum Jesus of Cool och Labour of Lust bidrog han med att producera det som brukar benämnas Englands första punksingel vid namn ”New Rose” av bandet The Damned. En singel som följdes upp av den första punkfullängdaren Damned Damned Damned. Producerandet fortsatte och Lowe arbetade med artister som Elvis Costello, Wreckless Eric och Graham Parker.

Lowes historia är onekligen späckad med både intressanta och betydelsefulla insatser som producent, men det finns ännu en sida av Lowe som är av än större vikt för denna texts innehåll, nämligen hans medverkan i ett band vid namn Rockpile.

Rockpile var från början namnet på Dave Edmunds kompband men tog sig sedan samman och släppte iväg en skiva under samlat namn. Namnet på denna platta blev Seconds of Pleasure. En fullständigt lysande skiva som bjuder på allt från pop till ren rock n roll.

Efter albumsläppet med Seconds of Pleasure skulle Lowes karriär ta en liten annan vändning. Visserligen hade han redan släppt iväg två soloplattor, men nu var det dags att ta steget fullt ut och enbart satsa på en solokarriär och inte spela i andra konstellationer vid sidan av. Detta är något hans nuvarande bolag, Yep Roc, valt att uppmärksamma. Detta genom att ge ut hans två åttiotalsalbum Nick the Abominable Showman och Nick the Knife.

Det första, Nick the Knife, från 1982 är nästintill en fullpottare. Lowe svänger mellan pop, rock och även reggae (den smattriga Rockpile-låten ”Heart” får sig en rejäl reggaeomgång och ett härligt lågt tempo). Plattan levereras även med tre bonusspår. Bland annat två demos: ”Heart” och ”Raining Raining”. Även låten ”I Got A Job”, som spelades in under samma tidsperiod återfinns.

Nummer två, Nick the Abominable Showman , från 1983 sågs vid släppet inte riktigt som någon vidare platta. I ärlighetens namn har jag heller inte ägnat den någon enorm tid. Den har aldrig riktigt fastnat. Tråkigt, men det är aldrig för sent att förändra sig. Jag står fast vid att den som helhet inte är fem av fem. Men ett par spår, framförallt ”Paid the Price” och ”Mess Around with Love” är väldigt värda att spelas några gånger om. Vad gäller bonusspår går det inte riktigt att säga att Yep Roc genomfört någon enorm källarröjning av Lowes material. Det som skickas med är två live-spår, som visserligen är bra sådana, men något outgivet hade varit roligare.

Nick Lowe är ett popgeni och två återutgivningar i år gör honom gott. Mer uppmärksamhet åt gubben. Yep Roc lovar även att fler ska komma, vilket inte är mig emot. Och när vi ändå är på Lowe-spåret är det på sin plats att nämna Los Straitjackets (som agerar kompband åt Lowe för tillfället) senaste platta består av instrumentala covers av Lowes-låtar. Bra sväng på den. Mer Lowe åt folket (devisen funkar även med enkel-v).