Moskvafestivalen BOL – som en blandning av DIY-festival och skolavslutningsfest

Lördag morgon den 8 juli väcks jag av ett ihållande regn som inte lämnar något hopp kvar för dagen. Enligt vissa uppgifter lär det vara sommarens kallaste dag här i Moskva – riktigt passande väder för en festival med namnet «Боль» (smärta på svenska). Jag klär mig ordentligt för att inte frysa och är på plats ungefär en timme före festivalens början.

Den närliggande gatan är redan fylld med folk, och det märks direkt att publiken till största delen består av tonåringar och nyblivna studenter som mest verkar bry sig om kläder och utseende. Kö- och ingångssystemet är ogenomtänkt. Vi  tvingas flytta oss till andra sidan gatan, och jag inser plötsligt att kön nu är delad i två motsatta strömmar med ingången någonstans i mitten av det hela. Där strömmarna möts händer något kaotiskt. Det finns bara två incheckningsställen som fungerar som både armbandsutdelning och entré, och som inte räcker för ett sådant massivt publiktryck. Kön rör sig knappt, och vi står i regnet i nästan två timmar, tvungna att lyssna på de band som vi ville se från andra sidan staketet, innan vi kommer in.

När jag äntligen är inne har jag redan missat några spelningar som jag tänkte gå på, så jag skyndar mig till scenen där Озёра spelar och hinner bara se en bit av sista låten. En aning nedstämd vandrar jag runt på festivalområdet som ligger bland nedlagda verkstäder av det största sovjetiska förlaget «Правда». Totalt är det två utomhusscener, samt två stora och en mindre inomhusscen som roligt nog fått sina namn efter kända filosofer som Hegel, Sartre, Kierkegaard, Foucault och Kant. Schemat ger ingen vila, det är alltid någon som spelar någonstans, och med tanke på att det uppträder drygt 50 akter på en dag varar de flesta spelningar i 35 minuter och ger en hel del tråkiga krockar.

Första bandet som jag fastnar för blir garagerockarna från Sankt PetersburgSonic Death. Deras spelning pulserar av energi som skapas av bara en gitarr, en bas och trummor och får den unga och smått berusade publiken att starta en moshpit. Texterna är ironiska på gränsen till märkliga, de väcker leenden hos publiken och får mig att höja på ögonbrynen. När det blir dags att avrunda spelningen utbrister sångaren ”Amerika, vi behöver inte dig!”, lirar en punkig låt om Staterna och avslutar med lite crowdsurfing.

Sedan blir det dags för postpunkhjältarna Ploho. Blandningen av dystra gitarrer och synth påminner om sovjetiska band vid perestrojka-tiden och doftar även lite Joy Division. Publiken är tacksam och entusiastisk (det gäller hela festivalen i allmänhet), de flesta sjunger med och dansar med händerna i luften. Det blir en stabil men kort spelning på 25 minuter, bandet bjuder inte på några mellansnack, utan säger bara ett torrt tack och presenterar sig på slutet.

När jag går vidare märker jag att antalet besökare har ökat och festivalområdet liknar en fullsatt vagn på morgnarna i Moskvas tunnelbana. Så här dags har det bildats enorma köer, både till food trucks och WC. Och medan jag tillbringar 45 minuter i en kö för att köpa en burgare som heter “Livet” hör jag hur Пасош sjunger på utomhusscenen: ”Jag bor i Ryssland, och jag är inte rädd”, vilket kan vara den mest träffsäkra rad jag har hört på länge.

Efteråt tar jag mig inomhus där Shortparis ska uppträda. Jag erkänner att jag blev lite såld på alla stora lovord, att bandets alla gig blir till något slags performance. När jag är på plats märker jag dock att något i schemat inte stämmer, för det är fortfarande den brittiska duon The KVB som spelar. När Shortparis äntligen dyker upp på scenen ser det ut som i de värsta skräckfilmerna om exorcister, när de djävulsbesatta rör sig i extas med den där sjuka glimten i ögonen. Allt detta ackompanjeras av en ljudorgie där rösten och musiken slår sig samman så att det inte går att urskilja ord. Trots det verkar publiken till fullo nöjd med uppträdandet. Golvet gungar och det extatiska tillståndet sprider sig vidare i luften, fast jag själv känner bara en lätt förvirring.

Som en av de avslutande akterna ser jag en synthpopduo, Электрофорез. Det är en ganska tråkig upplevelse. Den ena killen spelar synth medan den andra dansar med micken runt en stol som det står en laptop på. För en stund är det som om jag befinner mig på ett skoldiskotek i början av 00-talet, och det är skolans coolaste DJ:s som försöker underhålla besökarna. Men även om det inte funkar för mig, räcker det för att charma de flesta i publiken.

Eftersom resten av speltiderna på en av inomhusscenerna har skjutits upp blir det ännu svårare att orientera sig på området. Det blir ungefär en halvtimmes försening i schemat, och folk undrar här och där om ett visst band redan har spelat. Så när den näst sista akten Утро avslutar sitt set tvingas publiken bort från festivalen, fast det finns en spelning med Aïsha Devi kvar, enligt schemat. På andra sidan staketet träffar jag folk som köar till en nattfest som skulle äga rum precis efter festivalen.

Kanske hade jag för stora förväntningar, eller så har jag blivit bortskämd av svenska festivaler, men «Боль» lämnar en ganska besk eftersmak. Den kan starkt rekommenderas om du är en ung människa som kommer med ett gäng vänner och bara vill ha kul, eller om du vill få en snabbkurs i hur dagens underground i Ryssland ser ut, samt är redo för en del besvär som kan uppstå i samband med detta. I sin nuvarande form tar «Боль» plats någonstans mellan en DIY-festival och en skolavslutningsfest, fast den egentligen siktar mot högre höjder. Kanske borde arrangörerna bry sig mer om publiken och artisterna, och inte försöka tränga in allt på nio timmar utan dela festivalen i två dagar, samt jobba på organisationsproblemen. Trots allt finns det en potential till en bra showcasefestival med intressanta akter, men det är något som borde göras åt formen.

PS: Dagen efter festivalen meddelade arrangörerna att Aïsha Devis spelning blir av på en av Moskvas klubbar, och gratis inträde gäller för alla som har festivalarmband.