En egenkomponerad tisdagsfestival – Kristoffer Nilsson ser sig omkring i Göteborg

Giöbia
Giöbia

Sommaren är utomhusfestivalernas tid. Flera av städernas klubbar tar en välförtjänt ledighet eller förändrar öppettiderna så att solstrålarna kan fångas. Under tiden inväntas det mysiga höstmörkret och fullbokade konsertkalendrar. För egen del brukar ofta juli vara en tämligen konsertfattig månad, men ibland faller pusselbitarna på plats. Att det ska hända en helt vanlig tisdagskväll är däremot inte alltid så lätt att gissa.

Holy Moly är ett väldigt trevligt ställe på Andra långgatan i Göteborg och en flitig konsertarrangör. Det får vistas max 80 personer i lokalen så spelningarna blir ofta väldigt intima och ofta synnerligen minnesvärda och trevliga. Kvällens Dead Bronco-konsert har varit utannonserad sedan länge och scentiderna är i regel tidigt på kvällen så det passar perfekt.

Dead Bronco spelar en trevlig mix av countryrock, bluegrass och punk. De kallar själva sin musik för ”The Worst Hellbilly Music in Town” på en t-shirt. Bandets sångare heter Matt Horan och är född i Florida medan övriga fyra medlemmar är från Spanien. Bandet har sin hemvist i Bilbao. Vid 19:30-tiden går de på scen och publiken får en härlig stund med låtar som briljanta ”Dead Bronco”, ”In Hell”, ”Bedridden & Hellbound” och ”My True Love”. 2015 släpptes även en hyllningsplatta till Hank Williams och självklart bjuds vi på några låtar från den också, bland annat ”Freight Train Blues” och fina ”Lovesick Blues”.

Det kommer och går folk hela tiden och det är en väldigt trevlig inramning där även spontandans förekommer. För egen del blir jag tvungen att lämna i slutet, under låten ”Take Me Home”, för jag har lyckats komponera min egen lilla tisdagsfestival.

På Bengans fik vid Stigbergstorget, några rejäla stenkast från Andra långgatan, bjuder Klubb High Time in till en storartad psykedelisk afton och kontrasten mot Dead Broncos spelning kan upplevas som enorm.

Italienska Giöbia släppte sitt debutalbum Introducing Night Sounds 2013 och det är en av 2010-talets bästa plattor inom nämnda genre. Kvartetten kommer från Milano och står på scenen vid 21-tiden. De inleder med ”This World Was Being Watched Closely” och setet påminner mycket om senast de var i Göteborg, det vill säga på Pustervik i augusti förra året. Spelningen kretsar således mestadels kring det andra albumet The Magnifier från 2015. Vi får bland annat även höra ”The Pond” från den plattan men även utmärkta ”Can’t Kill” från det första albumet.

Detta är precis så som en spelning i det mindre rummet ska vara. Det är mörkt, tonerna fyller varenda kvadratmillimeter av utrymmet och det är varmt i alla avseenden. De psykedeliska mönstren på duken bakom scenen och i taket gungar fram som ett ändlöst hav och stundtals känns det som att golvet rör sig i takt med musiken. Det är helt enkelt sagolikt vackert.

I slutet spelas först magiska ”Electric Light” innan allt avslutas med mäktiga ”Sun Spectre”. Jag är rejält svettig när jag lämnar Bengans med ett stort leende. En egenkomponerad tisdagsfestival, nog spretigare än någonsin och den vackra julikvällen avslutas därmed på bästa sätt. Och backen vid Stigbergstorget är lättare att gå nedför än uppför, så även ikväll.