Festivalrapportering – Gagnef Skankaloss 2017

It’s that time of the season – Skankaloss, en komprimerad tredagars-nöjesbuffe i drömmig Dala-kuliss. Likt en tidskapsell för klubblivet 2017 väcker åter Skankaloss liv i festivalblodet.

Konceptet festival sägs tagit form i Kalifornien för exakt femtio år sedan, och steget från Monterey Pop Festival 1967 till Skankaloss i Dalarna 2017 är inte så långt som en kan tro. Med en markant skillnad – konsten att nischa sig. En gren Skankaloss kammar hem full pott i och gör att festivalen överlever år efter år i festivaldödens tid.

Torsdag

Tältet slås upp under torsdagskvällen till ljudet av grannar som fyller lustgasballonger. Tryggt. Gagnef vi är här nu.

För vår del inleds årets Skankaloss av Gnucci vars triumfkort, att dra igång publiken, lyckas även denna gång. Trots det skaver valet av första akt i Gnuccis något hårda framtoning mot dalaälvens mjuka kuliss.

En som däremot passar mitt i prick är Gustaf Norén, nuförtiden mer av en mytisk Gagnef-profil än en del av spelschemat. Han dyker upp lite när han vill och bjuder på oväntade inslag som årets sound performance innehållande en rad pedaler, barn och cello. Tråkigt? Aldrig. Geni? Fråga igen nästa år.

Torsdagen är i vanlig ordning något av en mjukstart med hög peppfaktor. Tur då att halva kvällen går åt till att hälsa till höger och vänster. Och ja majoriteten, med oss inkluderade, är klyschiga Stockholmshipsters som åkt ut i skogen för att uppleva innerstaden i en ny miljö. Det är vad det är. Värre saker har hänt.

Gagnef-looken är lika piffig som spexig, trots den kalla dalanatten. Vilket vi glömt, även i år. Vid midnatt slår en existentiell klädångest i blåjeans till. Något vi fullständigt struntar i några timmar senare när vi kryper till kojs paketerade i fem lager kläder. Packtips: vinterjacka, tänk Sibirien framför sommarfestival. Målet för nästa år: kamma hem vinsten för spexigaste outfit, utan att frysa ihjäl. Hello gimp suit möter folkdräkt. Skoja.

Fredag

Ett morgondopp för att skölja bort gårdagens synder tillhör festivallivets få, men viktiga, ritualer. Att varva bad med konstinstallationer i skogen maxar Alice i Underlandet-känslan och sätter tonen för Gagnef dag två. Dessvärre fegar vi ur och raggarduschar med fötterna i leran medan en kompis grymtar från festivalområdes terapeutiska hängmattor bredvid. Långt bort hörs ”Roxanne” i en svensk version där namnet är utbytt till Marie. Vilket geni har gjort denna låt? Svensk disco rimmar denna morgon perfekt med våra aningen sköra psyken.

Tidigt under fredagen går ryktet över campingen om vem årets hemliga artist är. Och mycket riktigt, prick 16 kliver José Gonzaléz på amfin, Gagnefs största scen. Skankaloss allt är förlåtet. Trots torsdagens skakiga musikaliska inledning bultar hjärtat åter för favoritfestivalen när Gonzaléz bjuder på en drömspelning. Hela publiken sitter ner. Trappan fylls till max och gräsmatten är ett folkhav av tindrande ögon. Vi delar på en cigg och viskar till varann ”gemenskap ändå, vilken grej”.

Efter en känslomässigt maxad spelning krävs lättsammare campinghäng. Vinboxar och frukt. Skratt och anekdoter. Därefter är det nästa band på tur – The Embassy. Äntligen tillbaka, som alla längtat. Men lyckan är kort, efter några fantastiska låtar avrundar bandet alldeles för snabbt och vi fortsätter in i natten. ”It pays to belong” som The Embassy lärt oss.

Detta till trots är det good times on the rise och vi hinner perfekt till Mika Snickars set på amfin. Dansar bort en timme, kanske två, till vi plötsligt minns förra årets geniala fest på Wasteland och beger oss ditåt för att åter söka lyckan. Inget discodunk denna gång, men bland psykedeliska militärtält och discokulor en sommarnatt i juli är stämningen aldrig tråkig.

Lördag

Det viskas om blixt och åska, men vädergudarna bjöd endast på lite regn under Skankaloss sista dag. Vi gömmer oss i tältet, öppnar en cava och jämför favoritlåtar i sann festivalanda.

När vi samlat krafter för dagen tankar vi med föda för att orka dansa in på småtimmarna en tredje gång. Festivalen bjuder som vanligt på ett mångfasetterat utbud av läckerheter. Allt från indonesisk tofu och fisktacos till sojaburgare räddar i år den kollektiva bakfyllan. Dagens lilla seger är när vi lyckas grabba festivalens sista pokebowl och njuter av en blandning grönkål med chilimayo.

Alright. Redo för elektroniska tunes drar vi upp huvan på regnjackan och beger oss till bryggan.
Efter gårdagens nära katastrof är bryggan återställd och ett lite trött, men glatt gäng skålar i slushies till discodans. Våran danskamrat är en tvåårig flicka med bättre moves än de flesta vi träffat. Det börjas tidigt på Skankaloss.

Champagne och ostron är en klassiker på Gagnef. Efter förra årets slutsålda ostrontragedi styr vi stegen mot Svartengrens och lyckas i år få smaka på lyxen. Det är ju lördag trots allt.

Men ack lyxen tar inte slut där. Vi drabbas av ett ovanliga problem – för mycket cava. Lösningen? B.U.B.B.E.L.F.E.S.T. Populärast norr om Borlänge? Vi. Därefter styrs stegen mot Frej Larsson, Momo Dieng och Mushammed Faal.

Frej Larsson vet de flesta nog vem är vid det här laget. Våra nostalgiska hjärtan hoppas han skulle gå tillbaka till electro synthpop-epoken, framför Maskinen-eran. Tyvärr överraskar Frej och ger oss ett bottenskrap. Vi kämpar och ger det ett par låtar, men det är för många dancehall-tut för att inte fly fältet. Räddningen är fantastiska turkiska kvartetten Electro Hafiz som kliver på amfin.

Någonstans här försvinner fokus. En livlig debatt om redbull vodka tar vid, där domen tyvärr landar på fruktansvärt dryck dömd att evigt begravas – trots delade meningar där och då. Några som däremot bör helgonförklaras är Electro Hafiz. Livet pulserar i dessa briljanta musikers ådror när de spelar, och det smittar av sig. Här varvas trumsolon med elektriska rytmer, och någon viskar ”kan en snälla få må såhär för alltid”.

Detta kräver en värdig fortsättning. Ett kompisgäng ramlar förbi fulsjungandes ”Högt över havet” som en skänk från ovan. Ett välbehövligt avbrott från det elektroniska innan vi åter dras mot tennisbanan som fylls av folk en sista gång för att avsluta Skankaloss 2017. I en dimmig ridå dansar vi bland nyfunna vänner och rökiga bengaler. Tack livet, tack Gagnef för ännu en briljant festival.