Hallå där… Noga Erez!

Den israeliska artisten Noga Erez egensinniga artpop blandar kantiga beats med luftiga melodier och bitande politiska budskap. Eftersom Nogas Off The Radar är ett av årets mest intressanta debutalbum så ringde Felix Lindén upp henne för att ställa några frågor.

Första gången jag kom i kontakt med din musik var när jag hörde singeln ”Dance While You Shoot” som släpptes förra året. Vad var det som fick dig att skriva den låten?

– Texten har att göra med vart jag kommer ifrån. Jag kände mig så arg och frustrerad över situationen här och hur Israels regering hanterar den. När jag skrev ”Dance While You Shoot” så befann jag mig på en mörk plats känslomässigt, det kändes som att inget kommer göra situationen bättre, som om det inte fanns något hopp för en bättre framtid. Jag tror att det är många här som känner så.

Videon till ”Dance While You Shoot” är väldigt speciell, vad är tanken bakom den? Varför har ni t.ex. färglagt delar av den med skarpt rosa?

– Jag fick idén från en fotoserie som Richard Mosse gjort. Fotografierna föreställer soldater i den kongolesiska djungeln, och eftersom den är tagen med infraröd kamera så ser alla former av grönt ut som olika nyanser av rosa. Det blir väldigt speciellt – den här våldsamma situationen som färgas feminint av den rosa färgen.

– Ursprungligen var tanken att vi skulle filma videon i Prypjat i Ukraina. Det är en spökstad precis i närheten av Tjernobyl som stått övergiven sen kärnkraftsolyckan. Men det blev för dyrt att filma där, så vi spelade in videon i Kiev istället.

Hur länge har du gjort musik till det här soloprojektet?

– För några år sedan började jag samarbeta med Ori Rousso, som har varit med och skrivit, producerat och spelat in all musik på skivan. Jag hade bestämt mig för att jag ville lära mig göra elektronisk musik så jag tog lektioner i Ableton Live från honom. Efter ett tag började vi samarbeta, göra låtar tillsammans. Det här är första gången jag har skrivit musik tillsammans med någon, annars är det något som jag alltid gjort helt själv. Hela projektet bygger på vårt samarbete, det är väldigt jämlikt mellan oss.

Hur länge har du gjort musik?

– Så länge att jag inte riktigt minns när jag började. Jag växte upp med musik omkring mig. Det som verkligen fick mig att känna att jag borde göra min egen musik var när jag lyssnade på kvinnliga artister. Jag såg upp till dem och identifierade mig med dem. Den tidigaste jag minns är Joni Mitchell, hon blev en förebild.

Har du alltid skrivit på engelska?

– Nej, jag brukade skriva på hebreiska, eller både hebreiska och engelska. Men nu tycker jag att jag har mer konstnärlig frihet när jag skriver på engelska. Eftersom det inte är mitt modersmål – och inte språket som jag drömmer eller tänker på – så ger det mig en viss frihet. Jag behöver inte lämna ut lika mycket av mig själv, det känns som att distansen som det skapar skyddar mig, gör att gränsen mot det privata blir kvar. Integritet är viktigt för mig, och man lämnar ut så mycket av sig själv när man skriver.