Vi behöver fundera över ”The Orange Feeling”

Foto: Nora Lorek/Rockfoto

Foto: Nora Lorek/Rockfoto

Det skummar med några stänk över mina jeans när jag öppnar den första ölen på tåget mellan Köpenhamn och Roskilde och sätter mig på min packning som får agera säte i tåggången.

Jag är ledig från mitt jobb, jag ska umgås med de jag tycker om och lyssna på mina favoritband. En känsla av frihet kickar in.

Vagnen är fylld med förväntansfyllda festivalbesökare och jag lyssnar sporadiskt på urval av lineupen i lurarna strax innan jag hoppar av tåget på min favoritdestination.

Vi tar hand om varandra. När det blir för trångt framför scenerna och någon svimmar hjälps denne omedelbart ut till funktionärerna.

Vi träffar nya vänner i alla åldrar, dansar och sjunger tillsammans. Jag har aldrig sett ett slagsmål och då är vi ändå 100 000 människor, med gott om alkohol i blodet, på samma plats.

När vi, slitna och deppiga över att allt är slut, åker hem, så ler funktionärerna åt oss och säger ”vi ses om ett år”. Det som Roskildefestivalen kallar ”The Orange Feeling” är ett faktum.

Men så kommer jag hem och får höra att sex våldtäkter har anmälts under festivalveckan. En 49-årig man har gripits och i hans telefon hittade polisen fyra timmars videomaterial av kvinnor som kissar.

Dansk polis berättar att fenomenet med filmer på kissande kvinnor på Roskilde inte är ovanligt och att det de senaste åren dykt upp sådana filmer på diverse porrsidor på internet.

På Bråvalla har de vidriga sexbrotten fortsatt och nästa år blir det ingen festival.

Övergreppen på festivaler är inte större än i samhället i övrigt, men romantiseringen av friheten på festival är stor.

Det är dags att vi snubbar tänker efter och pratar om vad som är ”The Orange Feeling” och frihet på festival är egentligen.

För även om festivallivet är fantastiskt många gånger så är det uppenbarligen inte det för alla och där har vi ett kollektivt ansvar.