Rolling Rootsy Revue – americanafestival på Pustervik

Foto: Samuel Isaksson

Tidigare i veckan rullade endagsfestivalen Rolling Rootsy Revue (RRR) för första gången in i Göteborg. HYMNs Kristoffer Nilsson var på plats på Pustervik.

Festivalen fokuserar på americana och country. Det handlar alltså ofta om bredbent, gitarrbaserad musik med rötterna i de djupaste träsken i södra USA. De tidigare upplagorna har bjudit på artister som Israel Nash, The Handsome Family och Jason Isbell. Årets festival bjuder på åtta akter där jag har valt att främst fokusera på fem.

A Choir Of Ghosts är ett nytt namn för min del. Det är engelsmannen James Auger, numera bosatt i Sollefteåtrakten –  en strålande låtskrivare som ligger bakom detta projekt tillsammans med sin fru Emelie. Jag blev förälskad i låten ”Ester” som släpptes i fjol. Låten är sagolikt vacker och texten träffar mitt i hjärtat. Vid 18-tiden går de upp på den lilla scenen i matsalen tillsammans med gitarr och fiol och inleder kvällens festival. Det låter väldigt bra, fina ”Ester” spelas som näst sista låt och den halvtimmeslånga spelningen avslutas med tänkvärda ”Woods”.

Årets festival inleddes i skånska Löderup och fortsatte till Falkenberg innan det var dags för Göteborg och på Pustervik blir det snabbt tydligt att scenen i matsalen kommer att bjuda på artister med mindre arrangemang medan den stora scenen kommer att bjuda på större.

Vi förflyttar oss till den stora scenen. Brittiska Yola Carter släppte den väldigt fina EP:n Orphan Offering i fjol och var en lite oväntad bokning till denna kväll. Hon är svårare att placera i ett direkt musikfack och drar mer åt soulhållet än många av de övriga artisterna ikväll. Och vilken sångerska hon är! Jag minns hur jag stod med gåshud och nästan grät när jag såg Charles Bradley på Hultsfredsfestivalen 2011 och detta är lika fantastiskt, bara på lite annat sätt.

Hon inleder med underbara ”Home” som hon sedan följer upp med titelspåret från EP:n och därefter blir det mest en del nya låtar. Om man ska anmärka på något så är det kanske just låtvalen. Om man bara har släppt en EP så är det bra om man i huvudsak bygger spelningen kring den och inte låtar som ska släppas någon gång i framtiden, som ingen i publiken har hört.

Det påverkar dock inte helhetsintrycket från denna spelning som bara kan sammanfattas som helt briljant. Hon genomför låtarna tillsammans med tre musiker, dock utan trummor. Jag kan inte påstå att jag saknar trummorna alls och Yola Carter kommer vi förmodligen att få höra mycket mer av i framtiden.

Foto: Samuel Isaksson

Vi håller oss kvar på den stora scenen och ska fokusera på en artist som spelade på årets Roskildefestival innan han kom till Sverige. Aaron Lee Tasjan är född i Ohio och har hunnit släppa två album och några EP:s. Den senaste plattan Silver Tears släpptes i höstas och den har jag lyssnat en del på.

På scenen har han med sig en basist och en trummis och vi bjuds på en strålande stund. När han spelar ”Hard Life” i början av setet så börjar Pustervik vibrera och när gitarrsolot i magnifika ”Ready To Die” skär genom luften så skakar huset ordentligt. Det är helt enkelt oerhört bra. Tonerna från hans vita Gibson SG trollbinder oss och jag blir även plötsligt medveten om hur mycket snyggare denna gitarr är i denna färg än i den lite vanligare vinröda.

Jag blir även glad för att jag får höra historien bakom låten med den lite skumma titeln ”Bitch Can’t Sing” och blir överlycklig över att spelningen även innehåller fina ”Little Movies” och avslutas med ”The Dangerous Kind”.

Aaron Lee Tasjan börjar bli stor hemma i USA och jag är övertygad om att vi kommer att möta honom i många fina sammanhang framöver.

Eilen Jewell, även hon från Ohio, har jag haft förmånen att se några gånger tidigare och det är kul att se att hennes namn får stå överst på affischen. Det är hon verkligen värd. Jag började lyssna på henne i samband med att hon släppte den fina plattan Sea Of Tears (2009) och det är verkligen en begåvad låtskrivare.

Hon har med sig en gitarrist, en basist med kontrabas och en trummis, och de inleder med ”Rich Man’s World”. De första låtarna går lite upp och ner och jag har svårt att hitta en tydlig linje men när hon inleder strålande ”Rio Grande” och följer upp den med vackra ”Santa Fe” så står plötsligt tiden helt stilla.

Därefter blir det en del nyare låtar från en kommande platta med bluescovers som hon släpper i september. Jag är inte helt säker på att jag hoppar på det tåget men jag vet att jag alltid kommer att sitta väldigt bekvämt i vagnen när hon spelar låtar som ”Sea Of Tears” och ”I Remember You”, som hon snyggt väver in i slutet av setet. Det hela avslutas med den fina Otis Rush-covern ”You Know My Love”. Att inte Eilen Jewell har blivit större än vad hon är förblir en gåta.

Efter Eilen Jewell är det dags för ett besök på den lilla scenen igen. Dead Man Winter är Dave Simonetts projekt när han inte är med i Trampled By Turtles och han släppte den oerhört fina plattan Furnace i början av året.

Ikväll står han ensam på scenen tillsammans med en akustisk gitarr och det låter fantastiskt. Trots att låtarna från de båda plattor som Dead Man Winter har hunnit släppa hittills ofta är inspelade med större arrangemang så fungerar låtarna precis lika bra med en akustisk gitarr och han har en underbar sångröst.

Det är en väldigt fin stund och det blir som en fin avslutning för min del denna kväll innan jag sätter mig på ett tåg och åker hemåt genom det mörka jordbrukslandskapet i Bohuslän och vaknar med ett lasso bredvid sängen. Nej, inte riktigt, men nästan i alla fall.

Rootsy Music skapade en fantastisk kväll för oss. Det var med stora förväntningar jag gick till Pustervik och de infriades med bred marginal. Tyvärr var vi inte så många på plats denna kväll. Märkligt nog var det inte mer än halvfullt vilket verkligen är helt omöjligt att förklara.

Nu går färden vidare till Oslo samt Stockholm innan det avslutas på fina Katalin i Uppsala. Om du är i närheten kan jag verkligen rekommendera dig att gå dit och njuta av en storartad musikkväll på alla sätt.