Minnen från Roskilde 2017

Foto: Krister Bladh

Foto: Krister Bladh

En festival är såklart mycket mer än musik, men i grunden är det bokningarna som avgör om man åker dit eller inte. I alla fall om man tänker som vår skribent Krister Bladh – här funderar han över nya konsertminnen och vad som gör att en spelning fastnar på nät- och trumhinnan. Han delar även med sig av en video per dag, från de tre dygn han besökte festivalen.

Första gången jag var på en stor festival såg jag nog mellan 10 och 15 band per dag. Mina vänner, som hade mer festivalvana än mig, skrattade bara åt mig när jag gick iväg själv och kryssade mellan scenerna. Innan Roskildefestivalen i år var det säkert åtta år sedan jag var på en liknande festival. Idag minns jag inte så mycket av banden jag sett på Hultsfreds- och Emmabodafestivalerna. Men jag minns häng i campen och de små stunderna som var ovanligt roliga. Det kan vara intervjuer eller spelningar man själv gjort, blandband man lyssnade på eller bara något lindrigare brott mot lagen.

Det gör faktiskt inte så mycket att jag inte minns mer än en handfull konserter från min första festival. För jag har en lista, där jag helt enkelt kan läsa vem jag såg och hur många band det rent faktiskt rörde sig om.

Idag är jag inte lika mån om att bocka av konserter från en önskelista. På Roskilde var vi på 4-6 konserter per dag. Istället lade vi tid på att uppleva festivalen så som de andra besökarna gör. Människorna och umgänget kommer jag inte glömma, men vilka musikminnen tar jag med mig från festivalen?

Utan att konsultera min lista kan jag på rak arm säga att Nas, The Avanlanches och Cheveu var de roligaste, och de band som fick mig att dansa mest. Men det finns också upplevelser som inte gör sig så väl i text. Det är de mer hypnotiska stunderna, när man helt sjunker in i upplevelsen. Jag tycker om långa och komplexa musikstycken – inte tekniskt, utan snarare i förhållande till ljudbilden.

Angel Olsen är ingen Strauss, men i det sju-minuter långa stycke som ni kan se här, lyckas hon bygga upp en atmosfär och en spänning som är svår att sätta ord på – vilket antagligen är anledningen till att man uttrycker sig i musik till att börja med. Kanske kan känslan inte heller förmedlas genom ett videoklipp, men jag tänkte att vi gör ett försök. Avalonscenen på eftermiddagen var heller inte det perfekta formatet för Olsens musik, som hade passat bättre i en riktig teater, ett konserthus eller en mörk bar.

Ett annat band som bjöd på en minnesvärd konsert, om än lite mer konfronterande än Angel Olsen, var svenska Viagra Boys. För det första är det alltid speciellt att se ett mindre band på ett större sammanhäng, där man kan känna en viss samhörighet med bandet. Antagligen var det inte många i publiken som var så välbekanta med musiken som jag.

Låten ”Research Chemicals” som ni kan se nedan var den första bandet släppte och trots att partituret säkert skulle få plats på ett notblad är det en låt som tål att sträckas ut över 10 minuter. Delvis på grund av de improviserade elementen, som t.ex. saxofonen och sångarens framträdande. Trots avsaknaden på publikkontakt lyckas Murphy trollbinda med sitt kroppsspråk. Visserligen är det inget banbrytande de åstadkommer, men där och då kändes det relevant.

Det allra svåraste att beskriva i en recension är musik som man själv inte kan förstå helt och hållet. Då kan man inte heller sätta fingret på vad det är man gillar. Den upplevelsen hade jag under Cheveu & Group Douehs konsert på lördagen.

Musiken är en blandning av Cheveus elektroniska punk, som jag känner mer än väl, och Douehs experimenterande med det nordafrikanska idiomet. De blandar in stämmor och skalor som känns främmande men ändå extremt tilltalande och glädjefulla.

Pappa Doueh spelar ett elektriskt tvåsträngat instrument som liknar ett hembygge. Inte heller kan jag förstå språket de sjunger på. Det är minns sagt omöjligt att nedteckna och beskriva hur ett sådant musikstycke låter eller framförs.

Därför bestämde jag mig för att filma en av låtarna. Så här i efterhand tycker jag inte alls det fångar stämningen, som till stor del var publikens förtjänst. Vi älskade dem.