Lördagsrapport från Roskildefestivalen 2017

På Roskildefestivalens sista dag bryter solen äntligen igenom molntäcket och spontant jubel sprider sig över området. Under de tre dagar vår skribent Krister Bladh har besökt festivalen har den visat sig från tre helt olika sidor. På lördagen kan man äntligen njuta av maten, umgänget och allt det andra som hör en av Europas mest välordnade festivaler till.

Alla som vi har mött under festivalen har varit glada och sociala, även när vädret varit som sämst. Men när solen dyker upp under lördagskvällen är det som om folk exploderar av lycka. Vi äter pasta i solen och pratar med ett par danskar som sitter bredvid. De har ingen plan för kvällen, annat än att njuta av de sista timmarna. Plötsligt är det inte lika viktigt att kolla spelschemat eller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle längre.

Gyttjan är djup men danskarnas känslor för Roskilde går ännu djupare. Familjen som vi bor hos berättar att alla som bor i staden har ett förhållande till festivalen och många bidrar på olika sätt. Deras barn har vuxit upp med festivalen och det ses som en säker plats, för alla sorters människor. Även de vi pratar med som inte kommer från Danmark är oftast återkommande besökare. Folk som har kommit hela vägen från Kanada eller Indien är här för andra eller tredje gången. Själv tror jag också att jag kommer vara här igen om ett år. Det kan inte betyda något annat än att festivalen har varit en succé även år 2017.

Jenny Hval och band i egendesignade scenkostymer

Jenny Hval och band i egendesignade scenkostymer

Vi hinner med några konserter också. Jag var spänd på att se norska Jenny Hvals framträdande på eftermiddagen. Hennes experimentella pop framförs av tre musiker och en dansare. På Avalonscenen har de byggt upp en scenografi som för tankarna till en riktig teater, och varje stycke har sin egen koreografi.

Hval väljer att lägga sig på en hög intellektuell nivå, som kanske går vissa morgontrötta festivalbesökare förbi. Mest intressant blir det under låten ”Female Vampire”, då bandmedlemmarna går runt på scenen och filmar sig själva och kameramännen med sina mobiltelefoner. ”I’m so tired of subjectivity”, sjunger Jenny Hval, ”I must justify my presence by losing it”.

Slowdive på Avalon

Slowdive på Avalon

Nästan lika pretentiösa är återförenade Slowdive, som spelar inför en liten men trogen publik strax efter Jenny Hval på Avalon. Konstigt nog har Slowdive själva två låtar som heter ”Avalyn”. De släpptes som b-sidor på deras första EP, som kom ut 1990 (titelspåret ”Slowdive” är med i vår Roskildespellista).

Året efter kom debutalbumet Just For a Day och vi bjuds på en av de bästa låtar därifrån, som heter ”Catch the Breeze”. För alla som gillar shoegaze-genren är det en klassiker på samma nivå som till exempel Rides ”Like a Daydream”.

Men mest uppskattning från publiken får ändå nya ”Sugar For the Pill” från det självbetitlade album de gav ut tidigare i år. Slowdive är oväntat bra live faktiskt och verkar peppade på att spela både nytt och gammalt material.

Group Doueh och Cheveu

Group Doueh och Cheveu

Efter att ha fångat kvällens sista solstrålar, på den högsta trälådan vi kunde hitta, satsar vi på att franska Cheveu är mycket mer spännande än Arcade Fire. Så rätt vi hade. Tillsammans med gruppen Doueh från Saharaöknen drar de långsamt in fler och fler under Pavilionscenens tak.

Det är väldigt svårt att beskriva musiken i ord, det är något som måste upplevas på plats. Visst är deras gemensamma album Dahkla Sahara Session en spännande lyssning – men inget hade kunnat förbereda oss på den energi och rena skära glädje de utstrålar på scenen.

Det är svårt att tänka sig hur stort det är för denna lilla grupp, som också är en familj, att få komma till Europa och spela. Inte bara det, utan på en av Europas största festivaler. Sångaren i Cheveu, David Lemoine, gör sitt bästa för att översätta mellan kulturgränserna, men oftast har han inte mer att göra på scenen än att gå runt och röka cigaretter och krama om de andra i bandet. Group Doueh far fram som en ångvält, med traditionella marockanska instrument och fantastiska sångröster. Det visar sig bli festivalens bästa konsert och när den är slut känns det också som att Roskildefestivalen är över för vår del.

Vi tackar banden, besökarna och volontärerna för tre fina dagar.