Torsdagsrapport från Roskildefestivalen 2017

Viagra Boys

Viagra Boys. Foto: Krister Bladh

Vår första dag på årets Roskildefestival präglades av ett par exceptionella framträdanden – The xx och NAS, som båda var bland huvudakterna. Men vilka var de små banden som överraskade? Och hur är det egentligen att besöka Roskilde för första gången? Det svarar vi på i HYMNs första dagsrapport, från vår utsände Krister Bladh.

Det som slår en när man för första gången beträder campingområdet som ligger omkring festivalområdet är att Roskilde inte är en festival som alla andra. Jag har varit på många festivaler tidigare, men där har besökarna varit mycket lättare att klassificera. Roskilde besöks av unga som gamla, musikintresserade som kulturintresserade – det är mer av en folkfest än en festival.

Inte heller möter man det osociala beteende man vant sig vid från gamla Hultsfred- och Emmabodafestivaler. Folk stirrar inte på en från topp till tå för att kolla vad är för en typ eller vilken genre man helst lyssnar på. På campingplatsen blandas musikstilarna vilt och campen är inte uppdelade mellan hårdrockare, hiphopare och syntare. Musik verkar vara ett av de minst förekommande samtalsämnena.

Foto: Krister Bladh

Foto: Krister Bladh

Något av det roligaste under dagen är att hänga på kompisars camp, och vi får se både East och West. På ena stället spelas det ölkubb (danskarna mot svenskarna, såklart) och på det andra fotbollsgolf med några funktionärer. Det konstateras att danskarna är bättre på att dricka öl och att ingen är bra på fotboll.

Foto: Krister Bladh

Foto: Krister Bladh

Torsdagens första musikupplevelse är Future Islands på Arena-scenen, som är en besvikelse. Albumet som kom i år var ganska bra men på scen är det enformiga tempot och sångarens uttjatade macho-stereotyp helt enkelt uttröttande.

Vi går vidare till danska legendarerna The Savage Rose, som spelar inför ett sittande fält framför Orange. Här får man uppleva lite mer stjärnglans och Annisette Hansens röst skär fortfarande igenom allt. Men det verkar vara en konsert för fansen, inte så mycket snack utan bara ren och skär glädje över att stå på scen.

Ksiezyc

Ksiezyc. Foto: Krister Bladh

Inne på Gloria tar vi en paus från resten av festivalens stök. En fantastiskt ljussatt blackbox där vi gör festivalens första upptäckt. Ksiezyc från Polen bjuder på ett musikaliskt experiment som innehåller medeltida slavisk stämsång, ambient och folkinstrument.

De skapar en kuslig stämning som klamrar sig fast i minnet. Tydligen dök de först upp 1996, släppte ett album och försvann. På senare tid har de fått både en återutgåva och återförening och spelar på Roskilde med ny musik i bagaget.

Foto: Viktor Wallström/ Rockfoto

The xx. Foto: Viktor Wallström/ Rockfoto

Vi slölyssnar lite på Erasure på vägen till Orange senare på kvällen och det slår en verkligen hur enkel musik som kunde hamna på topplistorna förr i tiden.

Något helt annat än enkel är musiken som The xx framför på Orange några minuter senare. Avskalat, men aldrig enkelt. Själv har jag aldrig intresserad mig så mycket för deras musik, men framträdandet imponerar verkligen.

Det är ovanligt för ett band av deras storlek att spela för en så stor publik och de säger själva att de känner sig väldigt tacksamma. Dessutom vinner sångerskan och gitarristen Romy Madley-Croft omedelbart publikens hjärtan när hon berättar att hon nyligen blivit dumpad och att åhörarna är mycket roligare än hennes före detta partner.

Viagra Boys

Viagra Boys. Foto: Krister Bladh

Dagens andra stora överraskning är svenska Viagra Boys, som jag i och för sig sett innan men aldrig trodde skulle kunna trollbinda en så stor publik som Pavilion rymmer. Sebastian Murphy är en frontperson av kaliber och i sättningen har de bytt en av trummisarna mot keyboard/elektronik.

Musiken är dock fortfarande inspirerad av punk och kraut och det är allt jämt Murphys sång som imponerar. Dessutom pekar deras framträdande på en tydlig avsaknad av scenshow hos många samtida band.

De flesta andra akter som spelar på festivalen verkar närmast främmande inför tanken att publiken ska underhållas. Att stå på scenen är ett jobb, inte en ynnest. Murphy slänger sig på golvet, rullar runt och pratar med publiken som om de var hans bästa kompisar.

The Jesus and Mary Chain. Foto Viktor Wallström Rockfoto / Källa Rockfoto Bildbyrå AB

The Jesus and Mary Chain. Foto Viktor Wallström / Rockfoto

Kontrasten blir enorm gentemot The Jesus and Mary Chain, som framstår som en gäng pensionärer i jämförelse. De är de nästan också, såhär mer än trettio år efter deras debutalbum kom. Senaste skivan Damage and Joy hade vi kunnat vara utan, och deras framträdande hade också hjälpts av skippa de nya numren.

För det är låtar som ”April Skies” och ”Some Candy Talking” som räddar dem. Plötsligt sjunger alla med och glädjen under Arena-tältet är påtaglig. Tyvärr har de lagt så mycket rök över scenen att man knappt kan se bandet. Jim Reid spelar inget instrument och brodern William håller sig till sin gitarr och säger inte ett ord till publiken. Lite dålig stil kan man tycka.

Dessutom är scenens sound helt missanpassat för bandets musik. Trummorna låtar för maffiga och basen är för tung. Gitarrerna skär inte i våra öron förrän ”You Trip Me Up” kommer som näst sista låt. Det är både talande och sorgligt att en singel från 1984 fortfarande är det mest spännande bandet har att bjuda på. Men å andra sidan finns det fortfarande ingen som har lyckats göra något liknande.

Dagen avslutas med NAS, en spelning som inte gör någon besviken. Istället för att försöka sig på något nytt eller välja något ur den senare delen av hans katalog, blir konserten en hitkavalkad.

Ingen förmår sig att stå still och det spelar ingen roll hur långt bort från scenen man tränger sig igenom publikhavet. Massan av dansande människor tar aldrig slut. Även folk som är alldeles för unga för att minnas en enda av låtarna älskar det. Och inte undra på det. NAS är i högform och levererar rimmen som om det vore 1999.

NAS är helt enkelt en artist i särklass och det är en konsert som kommer gå till historien, eller i alla fall Roskildefestivalens historia. Kärleken ligger i luften.

Häng i Art Zone efter NAS spelning

Häng i Art Zone efter NAS spelning. Foto: Krister Bladh